måndag 30 november 2009

Vad är en match på slottet?

Skönt att vara hemma igen även om de två Champions league matcherna i inledningen av veckan trots allt var något av det mest upplyftande jag gjort på ett tag.
Gårdagen går väl inte till världshistorien.
Jag lovade grabben en present från spanien och han tjatar tills vi kommer in genom dörren och han kunde slita upp påsen från FCBotiga.
"Oooh kolla! säger hans pappa "En Zlatan dress. Vill du prova?"
"Nä"
"Va! Men kolla det e ju Barcelona! Fotbollströja! häftigt! Prova?"
"Nä! Inte!"

Så var det med det.

Ironin skrattar mig i ansiktet

Efter tre dagars idogt telefonerande får jag då slutligen tag på mannen som skall ha det högsta ansvaret för att dela ut pressbiljetter till den klassiska matchen.
"Tyvärr, inga svenska fotografer kommer att få komma in" blir hans svar i luren, även om jag trycker på ganska hårt om att jag faktiskt är den enda som är här, och vi levererar till samtliga svenska blaskor som sitter på läktaren.
"Yes, but thats the way it is" svarar han igen, vilket verkar vara frasen som egentligen inte innehåller någon slags anledning eller svar på frågan "varför?"Min motfråga lyder självklart om jag kan vänta i ackrediteringscentret och ta en biljett om det skulle dyka upp något återbud.
"It´s up to you" blir svaret.
Så där blir jag sittande.
I nästan tre timmar.
Några av de ledande krönikörerna på de svenska tidningarna försöker till sitt yttersta tjata på presschefen att de måste släppa in en svensk fotograf, journalisterna på morgontidningarna pekar och gestikulerar.
"No" säger gubben.
"Any other game is OK, but not this one"
Framför mig kommer både den ena och den andra och hämtar sina presspass och utsikten är allt annat än ljuv. Snarare bitter.
På en stol, som för övrigt var ganska obekväm, satt jag och ugglade och till slut var det bara jag, två polacker, en kines och en kille med obestämd nationalitet som stod kvar.
Utanför har regnet vräkt ner och även jag glömt regnkappan på hotellrummet så hade det inte gjort mig något om jag fått lite vatten i nacken, bara man fått sin jäkla biljett.
Det sista jag fick kastat i ansiktet innan pressgubben lämnade huset, (troligen för att gå iväg och titta på fotboll) var att jag inte kommer att få något besked före kick-off.
Troligen inte efter kick-off heller, eftersom klockan rullade förbi nitton och vi fortfarande stod och tjatade.Jag får en sms-rapport att Zlatan inte startar så det bekymrar mig inte så mycket om jag nu ändå skulle bli sen. Då har jag heller inte missat något av värde.
Men när uret har rullat fram till 19.15 och flickan bakom disken har bestämt att hon skall göra ett sista försök så vet vi att våra minuter är räknade.
Hon samlar ihop våra pressleg, telefonerar presschefen, läser upp våra namn, våra positioner, och meddelar oss därefter att han skall ringa upp efter fem minuter.
Där står vi fortfarande som fem stycken dönickar.
Och väntar.
I nästan samma position som vi gjort den senaste tre timmarna.
Nu ringer det!
"Svara för helvete", tycks någon av de andra fyra tänka med tanke på kroppssårket, innan hon lyfter luren och efter ett 10 sekunder långt samtal tittar upp och säger "NO".
"The manager said NO"!
"No accreditations left"
Nu lägger jag ner, rullar ut väskan från glasburen och hittar på något annat.
Kvar står de andra fyra och hoppas fortfarande på turen.
Jag passar också på att önska att detta blir det sämsta El Classsico som någonsin spelats.
En riktig skitmatch är min innerliga tanke.
0-0 hade varit ett riktigt drömresultat.
Ett hotell i närheten inhyser min kameraväska och storstruten som jag nu alltså släpat på i onödan och jag beger mig ut i det lilla och obetydliga nattliv som står att erbjuda utanför Nou Camp.
En herre modell äldre hytter åt mig med sin paraply istället för att njuta av matchen som han bevisligen ställt sig på trottoaren för att titta på.
Det bekymrar mig inte så mycket en kväll som den här och jag traskar vidare till nästa lilla hak. Det är fullt överallt och tanken på att ta en cerveza blir bara en tanke. I min iver av att i alla fall bara få komma in och se lite fotboll så beger jag mig i halvtid upp mot Nou Camp igen.
Kanske hittar jag någon haj som inte krängt sin biljett och kanske kan man komma över en ganska billigt? Det verkar trots allt vara en skitmatch där inne.
Jag passar på att gå in i ackrediteringsrummet igen.
De fyra som väntade står fortfarande kvar och spyr galla över den lilla späda flickan som bara skakar på huvudet.
"No accreditations left".

De Svarta börshajarna är som bortblåsta och istället är plejset belamrat med gula poliser som bevakar varje entré.
Inte lätt att få tag i sista-minuten biljett i den här polishärvan och jag inser att mitt bästa alternativ helt enkelt blir lite gemytliga bilder från tapashaken.
När jag på tillbakavägen passerar ena långsidan hörs ett sus av """Iiiiibra.. Iiiibra" från grytan därinne.
Kanske är Mr Z på väg in tänker jag och hinner inte gå många fler meter innan det exploderar från betongen.
Jaha, då missade man ju något ändå tydligen.
"Pling" säger det i min telefon.
Sms:et lyder "Zlatan har gjort mål".

I denna svenska minutens historiska triumf befinner jag mig alltså bakom Nou camp, gåendes bredvid några pundare som kommer fram och frågar om jag vill köpa kokain eller hasch och på min högra sida sitter en souvenir försäljare dold i sina halsdukar och räknar pengar.
A moment to remember, skulle man kunna kalla det, om det nu vore ett tjusigare ögonblick.
Jag går tillbaks in på haken.
Glädjen är påtaglig och refrängen som sjungs består av fyra bokstäver "IIIbrra, IIIIbra"!
När domaren sätter pipan till munnen har jag kanske totalt bevittnat fem minuter av den svenska stjärnans succématch (på tv- apparater) och resten har varit fotograferande av personer som druckit cervezas och sett 90.Som en mask av människor forsar de lyckliga ut från betongklumpen, fyller gatan till bredden med glädjerop, viftar med sina flaggor och halsdukar samtidigt som det ännu en gång plingar i mobilen.
"Är det inte lite ironiskt ändå?" säger donnan min.
"De släpper inte in svenska fotografer just idag och så avgör Zlatan?"

Jo så är det nog. Jävligt ironiskt.....

söndag 29 november 2009

Real Madrid

Real Madrid anlände till Barcelona igår och skulle traska genom en estrada av kravallstaket och hundratals dreglande Madridfans innan de kunde nå sitt hotell.
EN spelare. EN ENDA, stannade och skrev autografer till folksamlingen bakom kravallstaketen.
Cristiano Ronaldo sprang förbi med sin Gucci-resväska, eller kanske var det Prada, jag vet inte.
4 sekunder var det mellan första och sista bilden på honom. En bildserie som heter duga.
Pepé var den enda som visade mänsklighet och stannade i några minuter tätt omringad av säkerhetsvakter som bufflade ner allt i sin väg.
Även de fotografer som fått tillåtelse att stå innanför avspärrningarna.

lördag 28 november 2009

Snabbjobb!

Jag tar en bildserie ikväll.
Den tar 4 sekunder mellan första och sista bilden så jag slår Pontus Höök:s Fotosession med råge.
Mer om detta imorgon.
Nu måste jag få nåt att äta.

Lyft bucklan !

När jag står i kön på Camp Nou för att kolla om mitt presspass ligger och väntar så kommer en äldre man in med Champions League bucklan som tydligen varit ute på utflykt.
En mamma blir lite exalterad och vill ta en bild med sin dotter som inte var många centimeter högre än bucklan själv.
Hon vägrade och började nästan gråta floder.
Alla som stod bredvid skrattade som bara den och sa på knacklig engelska "She most be the first to be afraid of the champions league trophy".
"Jag kan lyfta den istället" tänkte jag säga, men då hade den redan paketerats in i bubbelplasten igen.

Pressconferense

Eftersom vi inte ens blev inbjudna för de obligatoriska 15 minuters träningsbilderna idag så bjuder jag på en bild från igår.
Idag var det bara presskonferens och roligare bilder har man tagit i sin dagar.
Ibra hann dra iväg med sin bil innan någon hade hunnit reagera men utanför träningsanläggningen hängde ungdomar runt Messi´s bil som flugor kring en sockerdricka.
Säkerhetspersonalen fick agera trafikvakter och skicka iväg stillastående trafik vid trafikljusen annars hade den lille argentinaren nog aldrig kommit iväg.
Gårdagskvällen skulle bli en tidig historia hade jag bestämt mig för men när restaurangen inte öppnar förrän 21 och Bank på det rosa bladet har hittat ett riktigt förnämligt Tapas ställe så blir det inte så tidigt som man tror. Men vad gör det egentligen.
Nu är i alla fall dagens presskonferensbilder ute i cyberrrymden och det blir nog en lite repa i city innan det är dags för jobbpass nr 2. Kvällspasset.

fredag 27 november 2009

Att jobba under press

Lars Dareberg vet hur det känns.
Idag fick vi 15 minuters fotografering på träningen och Barca valde, inte helt överraskande, att hålla till på andra sidan planen.
Då blir man glad.

torsdag 26 november 2009

Grattis!

Grattis till Niklas Larsson som vann Scanpix Stora fotopris.
Han är ju duktig så in i helsike Niklas och det var ju lite synd att han hann sluta på Bildbyrån innan jag började.
Men han verkar klara sig ganska bra ändå!
GRATTIS NIKLAS!

HÄR har ni hans vinnande story !

Puyol på balkongen!

Förutom att några kids har drömt om att bli den nye Messi och Carles Puyol har ställt sig på min balkong så har det inte hänt så mycket idag.
Jag väljer därför att kalla detta för en sk "mellandag."

Madrid

Anlände till Madrid lite över nio imorse och trött som en gammal åsna så stövlade jag in i hotellrepan.
- Ge mig i ett rum, jag måste sova! skulle jag lätt kunna sagt, men det gjorde jag inte.
Däremot förklade damen i repan att de fortfarande bytte lakan och skurade golv, så rummet var ju självklart inte färdigt så tidigt på kvisten.
Jag fick allt traska ut på ett litet hak och sörpla i mig ytterligare två koppar kaffe trots att jag bara en stund tidigare gjorde samma sak i en helt annan stad.
Dubbel fika två gånger om och klockan hade knappt ens passerat halv tio. Det borde ju pigga upp vem som helst, men, när städerskan fixat klar golvskurningen, då mina vänner, tog jag ett sovpass som hette duga.

På Santiago Bernabeu har jag inte varit på ett par år men utvecklingen har gått framåt även här.
Trådlöst bredband ute på planen måste ses som rena lyxvaran när man bevakar fotboll i Spanien och Italien. Däremot så borde de modernisera pressrummen för fotograferna en aning.
Jag undrar hur många som verkligen använder de där doserna som sitter på väggarna med telefonkablar. Känns inte det lite väl mycket 2003?
Uppringt Modem, finns det fortfarande?
Det måste varit härligt när det satt ett gäng här inne och alla ringde upp med den där underbara skriksignalen som man plågade öronen med för att komma ut på nätet.
"IiiIIIIiiiiiii iiiii pppipipip pppipp iiiiii doi"
och så fick man bara vara ute på nätet efter kl.18 för då kostade det bara 6 kr i timmen.Mannen som skötte utelningen av fotovästarna och tillika de röda matboxarna skulle nödvändigtvis pracka på mig ett rött matpaket innan jag skulle gå hem trots att jag inte var så sugen. Kom igen nu, sa han, du måste prova.
Nåväl, tänkte jag, jag kan väl öppna och ta en tugga på bullen.
Men i den lilla röda lådan låg det finfina grejor.
Bra mycket bättre än ostfrallan och chokladbullen på Malmö stadion kan jag tala om.
Bullar med parmskinka, croissanter med någon spansk röra och i kylen kunde jag ta mig en bira om jag ville. Jag avstod och nöjde mig med vatten. Konstigt nog.Idag var jag inte sist ut i alla fall.
Nere i hörnan satt fyra tappra stackare kvar och jag antar att de satsade på att vara kvar till slutet. Undrar vem som vann?Nu är det sju timmar till nästa plan går.
På tal om plan så har det gått över förväntan hittills. Två av två avklarade.
Men den tredje blir nog tuff.

onsdag 25 november 2009

Ny flygplatsfrulle

Croissanterna på flygplatsen i Barcelona var nog de godaste jag nånsin ätit.
Det blev 2.
och två Cappuccino också.
och lite mer än två timmars sömn inatt.
-Good morning Mr Nilsson this is your wake up call. Its four fifteen.
- yeeah... riiight. Thanks.

Z i fåtöljen

Eftersom jag inte vet hur det kommer gå med min inplanerade match nr 3 denna veckan, så var det inte så vidare bra att mr Z inte lirade en enda minut idag.
Det gav mig en flashback till när jag var här 2005 för att ta lite mer bilder på Henke och som under hela matchen satt bekvämt parkerad på bänken.
Ibland blir det inte som man tänkt sig bara, men det kan man inte deppa ihop för.
Jag njöt i princip varenda minut idag, eftersom det faktiskt var så länge sen jag var ute på en riktigt stor match. Jag hade nästan glömt hur det var. Matchen i sig går väl inte till historien som en av de mest välspelade.
Efter 20 minuter kändes det som att det var klart, fast å andra sidan så brukar man alltid ha lite dålig koll när man sitter och stirrar i storstruten i 90 minuter. Matchen var kanske kanon! Inte vet jag...
Träffade en kollega som jag inte sett på några år som heter Jasper Juinen som är bosatt i Madrid. Han hade bytt arbetsplats och jobbade numera på Getty och vi skulle tydligen göra samma matcher denna veckan. Troligen vet han redan nu om han kommer in. Det är mer än vad jag vet.
Imorgon skulle han ta tåget tillbaka till Madrid, tre timmar tar det sa han, och det är bekvämt som sjutton.
Det kändes som en betydligt bättre idé än att ta flyget som jag skall göra.
Som vanligt så tar det alltid några timmar att varva ner så nu ligger jag o tuggar i mig lite chips och vatten vilket var det enda jag kunde få tag på så här dags.
Flyget går kl 07.00 och uret har precis passerat 01.00.
Just nu känns det som att det var jävligt osmart att boka ett så tidigt flyg.Möjligen är det jag som har jobbat sakta eller de andra som rusat iväg, men lite av charmen med det här är faktiskt att kliva ut på arenan igen.
Efter matchen.
Sist in och sist ut, som man brukar säga.

tisdag 24 november 2009

45 minutes

...Till matchstart.
Grabbarna... eller rättare sagt gubbarna, som delar ut fotovästarna verkar inte vara speciellt lyckliga över sitt jobb, eller så hade de bara fått i sig lite mycket citron.
Inga glada miner där inte.
Själv är jag taggad som en kaktus.
Det var ett tag sen man var på en stormatch och den här känslan har man saknat.
Nu verkar de ha vattnat klart på planen så nu vågar man kanske slänga in en kamera bakom målet.

Tough shit

Ett konstaterande är att de katalanska pippifåglarna käkar mer än sopor.
Där ligger troligen rester av både tapas och Chorizos i deras magar och det är inte så jävla trevligt när de bestämmer sig för att släppa allt innehåll över en fikande malmöbo.
Efter en timmes fikande med Bank på det rosa bladet så kan jag konstatera att jag helt enkelt stannade en minut för länge på fiket.
Splash sa det i nacken, och då hade jag inte ens hunnit ta på mig jackan.Det här var bara en liten del av smällkaramellen. Kameran och jeansen var rena katastrofen men å andra sidan så känner man sig kanske bara som hemma. Fast då handlar det mer om att min lilla son kanske gjort något som han inte borde. Nu hänger ett par jeans, en skorta och en kamera på tork i duschkabinen.

Förutom de katalanska duvornas attack så har dagen redan varit lång som ett ösregn.
Halv sex imorse tuggade man frulle på kastrup och på incheckningsdisken satt två trötta skånska kollegor på väg till samma destination.
Förutom en fika och en fralla i solen med herr Bank så har det ännu så länge gått över förväntningarna med det man var nervös inför.
EN är klar. TVÅ återstår.
Det är bara lite märkligt att de inte kan rapportera att man får ett "Ja" till matchen utan man istället skall man gå omkring i en undrande bubbla ända tills man kommer fram till ackrediteringsdisken och ser att där faktiskt ligger ett kuvert och väntar.6 timmar kvar till match.
Nu måste jag nog ta och vila en stund. Eller två.
Det är inte nyttigt att stiga upp 04.40.

måndag 23 november 2009

Senast då....

Det var tre år sen sist.
Klockan närmar sig 23 och om 8 timmar lyfter planet.
Kan vara skönt med någon timmes sömn inatt i alla fall, men jag ser redan fram emot kaffet och frukosten på Kastrup.

Nu ska jag bara packa ner datorn och sen har jag nog fått med mig allt.
Tror jag.

....Oj, tandborsten!

Same procedure as last time

Rensa dator, ladda batterier, var är objektivet?, boka rum, hitta hårddisk, ringa samtal, checka läget, softa lite, kaffe.. Ahhh, babbla lite mer i telefon, har jag nån pall att ta med?, var är resväskan, strunt i den, jag packar den ikväll.
Imorgon 07.10, sus upp i molnen. Den stora frågan kvarstår. Are we in or are wo out.... det återstår att se.
Alltid lika härligt.
Nä, nu släpper jag det här lite och drar och hämtar grabben på dagis.

söndag 22 november 2009

Början på nåt nytt...

....startade idag och avslutas inte förrän om ett tag.
Alltid kul med ett reportage.
Men inledningen var inte världsklass.
Fem timmar i möte.
Någon bild fick man allt ihop, men det har alla förutsättningar att bli bättre än idag.


tisdag 17 november 2009

Svinisen

Ställ dig i den här kön om du vill ha en spruta.
Själv fick jag min dos igår, då gick det hur snabbt som helst, utan kö, och kändes inte ett jota.
Men idag kom min dagen-efter-smäll så att säga.
Pang sa det i skallen och det slog till med en av de värsta bakfyllorna jag upplevt, och ändå så drack jag bara ett glas vin på kalaset vi besökte igår.
I fyra timmar var jag lika bakis som om jag spenderat halva natten på ett riktigt röjarpartaj och inte riktigt förstått när det fick räcka att beställa in nya bärs.
Jag fick stanna hemma från middagen vi var bortbjudna på och squash bataljen som jag bokat in kl.21 fick skjutas upp till en annan dag. Det funkar liksom inte att lira när man knappt kan resa sig ur sängen. Men visserligen så spelades det squash i min hjärna, ca 15 matcher samtidigt.
Tre timmar senare var matcherna slut.
Frisk.
Vilken jäkla bakfylla.

söndag 15 november 2009

Spegeln

Jörgen Johanssons fullkomligt fantastiska bilder från Bruce Springsteen land hänger nu på Biograf Spegeln i Malmö.
Jag och mina grannar slängde oss på cyklarna i Lördagskväll, susade in till stan och smakade på rödvinet som vernissaget bjöd på.
Bilderna hade jag sett förut men jag är lika imponerad varje gång. Till och med grannarna var impade.
Missa inte att gå in på Spegeln om ni är i City!

måndag 9 november 2009

Galej

Jag och kollegan Wiklund på konkurenten ser oerhört koncentrerade ut när vi skickar hem..ja, jag vet inte... årets back kanske.
Annars gick det lugnare till än vad vi trodde på den här festen.
På tre man stor styrka kan man lugnt påstå att vi nog täckte in det mesta.Foto: Emil Malmborg

Jag och Emil kirrade kalaset med bilder från scenen och bakom scenen, i någon mörk kulvert ställde vi praktikanten som hade en lugn kväll framför en grå fond. Det fixade han bra det också.
Snart lägger han nog upp en rolig bild på sin blogg... men nu drar vi och belönar oss med en burgare.

söndag 8 november 2009

En vecka

En veckas semester.
Vart fanken tog den vägen?
Borta.
Dags att återvända till gruvan imorgon.

söndag 1 november 2009

Huduvstaden

När jag slog mig ner på stol 6C i flygmaskinen mot destination huvudstad i Lördags morse så slog det mig att det faktiskt var ett bra tag sen jag var i huvudstaden bara över en helg.
Nu skulle jag visserligen bara var där en dag, men i alla fall.

I December 2004 flyttade jag ifrån huvudstaden ner till Dörren mot Europa men på något sätt känner man alltsom oftast draget från storstaden där uppe.
Staden, folket, livet.
Suset, fiken, kompisarna.
Tunnelbanan.
Jag hatade tunnelbanan förut. Nu älskar jag den.
För några år sedan tyckte jag att alla stressade och sprang.
Det gör de kanske fortfarande men det där märker jag inte längre.
Antagligen har lunket i Malmö även fått ner min donna i tempo, eftersom hon alltid rusade iväg när vi skulle gå nånstans i Stockholm. Nu går vi i samma takt.
Här nere går vi saktare kan man alltså konstatera.

Varje gång jag är där uppe så älskar jag stan.
Det gjorde jag inte alltid förut, men det är väl kanske så det funkar.
Gatorna är väl alltid grönare på andra sidan, eller hur det nu är man brukar säga.
Det var ju visserligen inte alltid överdrivet kul att spendera över en och en halv timme i bilkö för den lilla streckan från Enskede gård (där vi bodde) till Svd på Mäster samuelsgatan (där jag då vikarierade), en sträcka som, utan bilar, tog tio minuter att köra.
Köer å avgaser. Nä, det där längtar man ju inte tillbaka till direkt.
Men igår var en härlig dag. Ingen bil och inga köer.
På flygbussen in till stan åkte jag på Torsgatan ner mot Centralen.
Några nya byggnader hade ploppat upp längs vattnet. Det såg härligt ut. Staden expanderar och det byggs. Som alltid. Och det gillar jag.
Jag älskar städer. Bo på landet med öde hus. Det är inget för mig.
Nybyggda hus i Stockholm.
Ja för fanken, sånt gillar jag.

När jag spanat in mina fina vänners nya lya i city så spenderade jag och Linus dagen med sånt man brukar göra när man har tid över och inte behöver stressa sig igenom dagen.
Kaffe på Puck, en runda på söder.
Hälsade på Pieter, Anna, Anna, Bea och Staffan som bedömde portfolios på Galleri Kontrast.
Jag noterade folket på Götgatan när jag och Linus gick gatan upp.
Och ner.
Alla går. Inte en bil.
Och så mycket folk. Jag insuper Stockholmsluft.
Det luktar varken piss eller avgaser. Bara kyla. Ah, satan va härligt.
Klockan blir fyra och jag visar lite bilder på Galleriet.
Wennman har dykt upp och det är alltid kul att träffa honom.
Projektorn bestämmer sig för att mina bilder skall blir gula, men det ordnar sig efter ett tekniskt missöde. Några minuter senare rullar det igång med rätt färg.
Folket i lokalen skrattar och det är ju det som är poängen tycker jag. Sport kan vara roligt, speciellt det bisarra runt omkring.
Pieter garvar högt åt en rolig gammal film på Magnus och hans skratt är ju något av det roligaste man kan höra.
Någon annan kommer fram när jag är klar och tycker jag var en rolig snubbe.
Sånt blir man ju glad av.

Theresia Viska, Linda Forsell och den superduktige David Magnusson visar också sina bilder.
David Magnusson har jag inte träffat förut och även om jag visste att han var en grym fotograf så var han en trevlig jäkel också.

När kvällen nalkades och bildvisningarna gått mot sin ända, så gick vi längs puckeln, ner mot MariaTorget, hörde bilarna tuta, det lät som ljuv musik, gick in i en tvärgata och satte oss på en indisk hytta.
Vi gick dit i Stockholmstakt men lämnade stället i Malmötempo, mätta som tre stoppade grisar på julafton orkade vi knappt ta oss tillbaka till lyan.
Imorse myste vi med hembakat bröd.

Kl 15 idag var jag tillbaka på jobbet i Malmö.
Men Stockholm... det är härligt det. Speciellt under korta besök.