fredag 30 september 2011

Framme i Afrika...

Åsa och Niklas är på plats i Afrika.
Det kan man följa HÄR på hennes blogg.

Mål!

Mål!!! .... hade det kunnat bli om inte killen i den lila dressen räddat den här bollen på mållinjen.
MÅL!! ...Blev det däremot i den här sekvensen men det hade behövts två av den sorten för att den där gårdagskvällen i Europa Ligan inte skulle slutat med förlust.
 
...och några mer mål än ett för hemmalaget, och två för bortalaget, blev det inte även om det som vanligt var ohyggligt nära, som det numera brukar vara i de här euoropeiska sammanhangen.
Något som däremot kan vara lite smått irriterande är de nitiska vakterna som tydligen tar sin uppgift på blodigaste allvar.
Följande konversation utspelades när jag själv och Karl Melander skulle montera våra remote kameror bakom mål innan matchen börjat:
Arg vakt: –Här får ni inte vara. Gå bort härifrån!
Jag: Ja, det skall vi göra, vi skall bara montera våra kameror!
Arg vakt: Det får ni inte göra, ni får inte vara här. Här skall inte vara några kameror.
Jag: Jodå, det får visst stå kameror här. De utläser vi med sändare.
Arg vakt: Nä, det får det INTE.
Jag: Nähä, vem säger det? Du eller Uefa?
Arg vakt: Det är vi som ansvarar för den här kortisdan. Här skall inte vara några folk och inga kameror.
Jag: Nähä, så det är ok med målkameror på alla champions League matcher men inte på Malmö FF:s matcher och kan du sluta sätta dig framför min kamera så jag kan sätta skärpan.
Arg vakt: jaha, och hur hade ni tänkt ta kameror sen då. Ni får inte gå in på planen!!
Jag: Jodå, det får vi, i halvlek hämtar vi dem och efter matchen också.
Arg vakt: Nej nej! Ingen får gå in!
Jag: Nähädu, du kan ju kolla upp det där då, innan du börjar argumentera och tills dess låter vi kamerorna stå kvar där de står. 
.. och sen gick jag o Kalle därifrån.

Lite senare kom han framsträckande med handen och sa "förlåt, det var jag som hade fel. Jag har kollat upp det nu, det är ok!" 
Heder att kunna be om förlåtelse i alla fall, men irriterande att ens behöva diskutera.
Lika irriterande med lilla ynglingsvakten som rycker en i armen för att man råkar gå på en vit sträck och tydligen skulle hålla sig fem centimeter innanför.
Tänk vad folk verkar ta sin vaktuppgifter på alldeles för stort allvar.

torsdag 29 september 2011

Behind the scenes II

Den här tjusiga munderingen med tillhörande näthatt var den klädsel jag fick bära när jag befann mig på äpplefabriken i Kivik för en vecka sedan.
Om man tycker att det finns mycket äpplen i fruktdisken på stormarknaden så är det inget i jämförelse.

måndag 26 september 2011

Behind the scenes I

Här bjuder jag till med lite bakom scenen under den senaste veckans arbete. 
Här har vi Lördags kväll Malmö Arena.
Man kan inte annat än att se hur fokuserad och inriktad jag är på att fixa en bra bild. 
Jag är så inne i det så jag knappt ens märker att jag går på blankspolad is och förstår därför Husseins El-Alawis frustration över att jag inte ramlade i backen.
Nästa gång skall jag ta hockeyrören med mig.
Foto: Hussein El-Alawi

söndag 25 september 2011

Äpplet Frida

Idag hade jag och den duktiga journalisten Lars Berge ett reportage i SvD K om äpplet Frida.
Det kan man se och läsa i sin helhet om man köper tidningen idag och har man inte tid att lämna hushållet så kan man istället klicka HÄR för att läsa texten.
Jag tänkte att jag för omväxlingens skulle borde fotografera på lite nya sätt, och detta inledde jag med när jag på 100% av alla bilder pangade rakt på med min blixt.
Som en lite parentes kan det därför nämnas att det till det här reportaget gick åt både ett och annat batteripack.
Något som annars ligger högt på min prioriteringslista är en mikrofon men tills dess får jag nöja mig med musik till mina bildspel.
Men det är ju som man säger, bättre ett bildspel med musik än inget bildspel alls.
HÄR finns SvD:s fina Multimediarum och den HÄR länken leder till bildspelet om äpplereportaget.

Is.

Ikväll var det första gången för i år som jag gick på is. Bokstavligen talat.
Jag halkade fram som ett litet rådjurskid innan matchuret drog igång för att ta en sk specialare, som man brukar kallar det, på en för-tekning med en röd matta som en extra fin färgdetlaj i bilden .
Jag gled fint ut på isflaket och tillbaka nästan lika säkert samtidigt som jag mötte sex fotografer vid ringside som alla stod och tryckte sina nyllen i kamerobjektiv och hoppades på en vurpa. Men nej, tji fick ni.
 Man har väl lärt sig att hålla sig på benen.

torsdag 22 september 2011

Etiopiensvenskarna – tiden rinner ut!

Jag får en länk som Kontinent har skrivit till svenska media!
Titta på den och läs LÄNKEN HÄR!

Fotboll efter döden.


Ingen kan väl ha missat Aftonbladet nya grejor av Magnus Wennman, Sara Ringström och Erik Niva, "Fotboll efter döden"
Riktigt genomarbetade bildspel är något som Aftonbladet satsar på och det syns.
Riktiga dokumentärer och det är väl dags att man börjar sätta sig in i det där själv också för det är ju så här det skall se ut när man åker på grejor nu förtiden.
Texter, chatter, TV-bilder, och nya koncept. Allt samlat på en hel sida.
Snyggt som bara den och det märks att det satsas. Bra!
Kolla in bildspelet här nere.

Trelle.

Igår kväll fann jag mig själv på allsvensk fotboll i Trelleborg.
Det är, som jag någon gång påpekat förut, alltid trevligt att hälsa på i Trelleborg.
Det händer alltid något kul på planen, korven är god och det bjuds kaffe och kaka.
Mindre trevligt är det kanske för TFF självt som numera huserar under det där omtalade och fruktade strecket som är beläget i den nedersta delen av tabellen.
Speciellt som man igår också fick stryk av makrillarna från Göteborg.


onsdag 21 september 2011

Köpa hus, eller bilder?

Kan man revolutionera bostadsannonser?
Ja, det kan man nog.
Det här var nog en av de bästa och finaste jag sett på länge.
Kolla HÄR.
Skrolla ner en bit och kolla in bilderna!

söndag 18 september 2011

Derby

En riktig derbykänsla kanske inte riktigt infann sig under eftermiddagen när inget av lagen som möttes i fotbollsbataljen är involverade i någon guldstrid, men va fanken, det är alltid lika härligt att gå på fotboll ändå. Speciellt när man nästan längtar dit eftersom jag inte går lika ofta längre.
Och så fick man ju träffat Nils Jakobsson, Magnus Fröderberg och Kalle Melander också för den delen.
Bara en sån sak.
Imorgon är det Måndag.
Jag har en fin "att göra"-lista att beta av så den skall jag börja med tidigt efter frukost.
12 grejor har jag på den.
Jag undrar hur många av dem jag kommer hinna göra imorgon.

torsdag 15 september 2011

amish igen.

Men det är ju helt galet. Vad håller polisen på med i USA?
Fängelse på det HÄR. Det är ju inte klokt.

pang på.

Idag gjorde jag ett jobb från tidig morgon till sen eftermiddag som innefattade att jag behövde bära rock och rolig mössa och ovanpå det så fotograferade jag på ett helt annat sätt än jag brukar.
Det gick lite ovant i begynnelsen men sen rullade det på som bara den.
Och det är ju förbannat kul nu när man plockar fram korten.
Jag får inte visa nåt av det här förrän nästa vecka men eftersom jag fått klagomål för att jag inte skrivit något här på tre dagar så blev det lite text i alla fall.

tisdag 13 september 2011

3D ?

Undrar om man måste ha speciella glasögon på sig för att kolla på de HÄR bilderna från OS?
Det kanske kan bli roligt!

måndag 12 september 2011

Bubbel.

Champagne skulle det vara i glaset till den här bilden för Dagens Industri.
Tidig morgon. Fin sol.

söndag 11 september 2011

För 10 år sedan. I Amish community.



Jag kan nog inte riktigt förstå att det är 10 år sedan. 
Som så många andra som minns exakt vad de gjorde vid tillfället då planen slog in i World Trade Center, så minns jag väl den där dagen för tio år sedan.
Även om jag vid tillfället befann mig isolerad från omvärlden.

Jag befann mig vid tidpunkten på en lantgård i Iowa, långt från moden civilisation och teknologi.
Ett tag funderade jag på om jag möjligen var en av få människor som befann sig i USA, och som ändå inte kunde följa händelseförloppet i New York.
I området där jag vid tillfället befann mig så fanns det inte tillgång till varken TV, radio eller någon som helst elektricitet över huvud taget.
Under attacken mot USA den 11:e September så bodde jag hos familjen Miller, som tillhörde det konservativa och reiligiösa folkslaget Amish.

Tisdagen den 11 September 2001 började som vilken annan morgon som helst.
De flesta berättar om en fin tidig höstdag, och denna väderrapport stämde in också i det lilla samhället, även om vi var uppe långt innan solen ens börjat gå upp.
Klockan ringde som alla andra morgnar kl 05.00 och alla i familjen, om man bortser från ettåriga Junior, var uppe och påklädda några minuter senare. En efter en gick de ut från det gamla trähuset och bort mot ladugården, för att förbereda morgonens mjölkning av korna.

Som vanligt stod de otåligt väntade för att få komma in i ladan och trängdes när vi närmade oss hagen och öppnade den breda grindsdörren.
De mindre barnen i familjen, som inte hade några specifika uppgifter, och som efter att tag tröttnade på mjölkningen, roade sig som vanligt med uppfinningsrikedom genom att hitta nya sätt att leka med vattenslangarna, eller göra nya vägar åt trehjulingarna på gårdsplanen.
Det var precis som vilken morgon som helst.
När solen började gå upp så kände vi att det började bli en fin dag.
Några timmar senare var korna nöjda och ville åter gå ut till friheten.
Vi tvättade av oss med slangarna som barnen dragit fram och började göra oss redo för frukosten som sedan några timmar tillbaka höll på att förberedas inne i huset.
Vi gick in och satte oss till bords. Det luktade nygräddade pannkakor och rostat bröd.
På bordet var det framdukat flingor, mjölk och 10 hårda plastkoppar i olika färger.
De fyra pojkarna i familjen satte sig till bords på sina bestämda platser på den långa träbänken och började diskutera den stundande sotboll matchen som skulle spelas på rasten i skolan.
De äldre flickorna höll fortfarande på med att duka fram de sista tallrikarna samtidigt som, Leslie, pappan i familjen, kom in genom dörren.
– Daniel, have you heard that an airplane crashed into the World Trade Center?
Mitt svar, liksom de andra som satt runt bordet, blev lika förvånande.
– What? What happened?
Det spekulerades runt frukostbordet att det måste varit en olycka och att det måste varit en extrem otur att någon kunde flyga rakt in i Word Trade Center.
En av grannarna, som inte tillhörde Amish, hade kört förbi med sin bil och berättat för Leslie om ett plan som kraschat, men ingen av oss förstod riktigt vad som hänt.
Familjen knöt istället sin händer och bad en stilla bordsbön inför frukosten.
 När pannkakorna var uppätna och medan barnen packade sina skolväskor så körde ytterligare en bil in på gårdsplanen.
En annan granne hade vägarna förbi gården, och berättade mer ingående för Leslie vad som hänt i New York. Han gick in och berättade för oss andra, men eftersom det inte fanns någon TV så var det fortfarande svårt att emotionellt ta in vad som hänt.
Jag fick senare berättat att mina klasskamrater, som också befann sig i USA, hade tittat på TV-bilderna och sett planen flyga in i tornen. Flera av dem hade suttit och gråtit framför TV:n.
När man inte förstår vidden av vad som hänt, eller framför allt inte kan se bilder, så inser man också att det var svårt att förstå hur allvarligt det var.
– Theres gotta be a lot of people in those towers, sa en av de unga pojkarna.
– More than 100 people must have died? sa mamman i familjen samtidigt som Leslie svarade...
– More than thousands, maybe ten thosuands.
– Was it a terrorist attack?
Det märktes att detta var nya begrepp för en ung amish familj, frågorna var många, men svaren var få.
Vi samlades alla runt bordet ännu en gång innan alla gick iväg. Slöt vår händer och lyssnade på Leslie.
– Let´s be gratefull for what god has given us and let´s pray for all the victims in New York.
Därefter kom vardagen tillbaka som vanligt.
Barnen spände fast sulkyn på hästen och rullade mot skolan samtidigt som de två mindre barnen begav sig ut på gräsmattan för att hjälpa till med att sortera och plocka ner gårdagens tvätt.

Jag själv stannade på gården och förstod genom de många frågor från mamman i familjen att de inte riktigt verkade förstå vad som hänt.
Just då slog det mig. Jag hade en hyrbil som stod parkerad på framsidan på gårdsplanen och från  bilradion skulle jag kunna följa vad som hände i New York.
Jag slog på radion, ställde in en nyhetskanal och något av det första jag hörde var en röst som sa:
""Ladies and gentleman, This is not Hollywood!! this is real life, the two towers of the World Trade Center are down. America is under attack!!""
Radiorösten var uppjagad och än idag får jag rysningar i hela kroppen när jag tänker på hur det lät på alla radiokanaler.
Resten av dagen körde jag bara runt i området på de små grusvägarna för att hitta en bättre sändningsfrekvens för att få in nya radiostationer. Jag minns att jag under en stund stod parkerad mitt i ett trevägskors när en äldre amish person stannade med sin häst och vagn och frågade om jag behövde hjälp. Jag svarade honom vänligt.
– Thanks, I´m Ok, I´m just listening to the radio, svarade jag och insåg att det kanske såg märkligt ut att jag bara satt där helt stilla och bara lyssnade.

Vad jag inte förstår nu, tio år efteråt, är hur vi kunde befinna oss i USA med en hel klass som studerade till bildjournalister,  utan att någon endaste av oss åkte till New York.
Vi befann oss i ett land, som det knappt längre gick att flyga till, och vi fortsatte fotografera det som lärarna hade gett oss i uppgift, att dokumentera livet i Iowa.
Visserligen var vi orutinerade och under utbildning, men nyhetsvärderingen av de kursansvariga kanske borde ha omvärderats.

Dagen därpå hade nyheten nått ut till Amish samhället och det enda vi inte visste för tillfället var hur TV-bilderna såg ut. 
Jag såg de första TV-bilderna först tre veckor senare på ett hotellrum och först då kom min chock.
Samma granne som morgonen därpå kört förbi och berättat om kraschen kom nu och lämnade en lokal dagstidning.
 Det hör det inte till vanligheterna att Amish folken läser om annat än jordbruk och födelsedagar i sin egen lokala tidning, men denna dagen läste de allt i tidningen de fått från grannen. 
Och studerade bilderna.
Den 12 September var dagen då jag själv såg de första bilderna från New York.
Tillsammans med tre små amish pojkar på en veranda.
–Look, It says that the airplan traffic was closed and the only airplane in the sky was Air Force One.
That must have been that plain I saw yesterday! sa en av pojkarna.
Det är inte helt omöjligt att det var Air Force One som flög över Iowa, men det lär vi ju aldrig få veta.
När min kontaktperson, som inte tillhörde Amish,  återkom till sitt hem efter en kort resa, så fick jag låna hans dator och internet där jag kunde se fler bilder från vad som hänt, och maila hem till familjen att jag var ok. Även om jag trots allt befann mig långt från New York.
När vi lämnade USA tre veckor senare så var flygplanen nästan tomma.
Säkerhetskontrollerna var skärpta, det fanns fler poliser på flygplatserna och jag minns att några av oss verkligen funderat på om vi skulle kunna flyga hem igen.
Det är en märklig situation, att befinna sig på ett ställe där man inte kan få information, eller ta del av stora nyheter som utspelas i samma land.
Fast å andra sidan så kanske det i grund och botten är bra i längden. Att inte få veta.
En av Amish folkets filosofier var att om de inte hade elektricitet, så behövde de heller inte ha en tv, där de kunde se hemska saker och bli påverkade av ett samhälle av våld.
De ville att jag skulle förstå varför de inte hade elektricitet. Jag tror att jag förstod.
För när man bodde hos Amish folken, ett folkslag som aldrig varit involverade i några krig, aldrig befattat sig med moderna hjälpmedel och alltid levt utanför det moderna samhället så förstod man vad Leslie menade när han på kvällen den 11 September avslutade bönen vid middagen med orden:
– In a world of peace, nothing like this would have happened.

Barnförsäkring.

För några dagar sedan gjorde jag ett jobb om barnförsäkringar för SvD.
Så här såg några av de bilderna ut.
Vill man läsa artikeln så gör man det HÄR.
 

torsdag 8 september 2011

Köpa Kamera?

Jag hittar en rolig blogg.
Några av de här busmejlen går lite över gränsen ibland, men den här är ju ganska rolig om man håller på med fotografi.
Klicka HÄR.

onsdag 7 september 2011

Stockholm V

Det här stället missar man inte när man är i huvudstaden.
Det är ju givet att besöka minst ett par gånger om året och hade jag bott i stan hade jag utan tvekan köpt mig ett årskort.
Men jag är inte säker på att Wennman Junior instämmer i den hyllningskören.
Han hade nog hellre föredragit en sandlåda, trots att han fick majskrokar av farsan sin.
Nu fann jag också en bok som jag var tvungen att köpa, med en idé som jag haft för länge men inte gjort något åt, men å andra sidan allt är ju redan gjort, som någon en gång sa, och man kan ju göra det igen. Så det skall jag göra.
Allt som hängde där nu var inte riktigt min cup of Tea men det HÄR var otroligt roligt och det HÄR var också väldigt fint.

Stockholm IIII

Tack Snälla kompis för att du lånade ut din soffa i några nätter.
Nästa gång får vi bara se till att ha tid att umgås lite också när man är i stan, kanske titta på lite bilder eller kanske se till att hinna med en sqaush match som brukar vara på tapeten lite då och då.
För senaste matchen i Malmö gick ju inte så vidare bra för din del.
Eller ok, nu skall man inte sticka under stol med att du gjorde en gedigen kämpainsats i den första matchen, som tyvärr inte slutade i din favör, men jag förstod din taktik i andra, när ångan kommit upp i den fyrkantiga kuben och luftfuktigheten blivit så hög så att jag endast såg imma och svettdroppar genom mina glasögon.
Då spelade du bra.
Den segern unnar jag dig. Grattis.

Stockholm III

Hälsade på mer fina vänner.
Det bjöds ännu mer kaffe och inspiration.
Och så bjöds det trumorkester med junior i familjen. Det var fint det med och kändes som hemma ungefär.
Vännen samlar på Tennsoldater med kameror. Han har fått dem säger han, men om man inte skulle vetat bättre skulle man nästan kunna tro att han har fabrik i källaren.
 Och om man så också önskar så kan man se en film HÄR vilken ligger till bakgrund Aftonbladets nya kampanj.
Den enda som inte verkade gilla den där fotosessionen verkade vara reportern under de sista sekunderna.

Stockholm II

Hälsade på fina vän och fin vän.
De bjöds lunch, kaffe och inspiration.
Fint.
Sådant mår man bra av.

söndag 4 september 2011

Roller Coaster...

...Sitter på tåget i detta nu och det brukar jag gilla att åka.
Det gör jag nu också visserligen, jag har fått en hel kupé helt för mig själv, har köpt nya hörlurar, har en massa dagstidningar och det är hur avkopplande som helst.
Hade det bara slutat gunga upp och ner, och från sida till sida, samtidigt, så hade det varit ännu bättre.
Förra veckan gick mestadels åt till porträttgrejor och de får ju inte visas förrän de har hamnat i tryck så de där bilderna håller vi på än så länge.
Fram till huvudstaden går den här vagnen och om några dagar sitter jag på en ny tillbaka igen.
Det är sådant man kallar snabbvisit om man vill vara lite lustig.

torsdag 1 september 2011

Stå upp!

Står upp för bildens betydelse gör Larry Price på Dayton Daily News.
Läs HÄR.