onsdag 29 september 2010

Just det, rutan!

"Vi vill påminna om att ägaren till en blå golf med registreringsnummer bla bla bla... som står parkerad utanför arenan, har rutan helt nere på passagerarsidan!"

Nämen vänta här nu...vad sa han?
Urban-Sandra-Wolfgang 2-3-6!
Men va faen...
Den övertrevliga Tideman på Sydsvenskan undrade just varför jag sprang iväg mitt i matchen.
Förklaringen hittar man i första meningen.
När vinterkylan slår ner som en kall blixt från himmeln och man inte är beredd att ta emot den med vinterjacka och långkalsonger så får man leta upp andra saker att bli glad åt... som en blå himmel.......och annars kan man bli glad över trevliga vänner och en cheesburgare på Donalds. Det var i alla fall vad jag och Tideman belönade oss med efter den här kylslagna tillställningen.
För några mer revolutionerande verk än så här blev det inte idag.

tisdag 28 september 2010

Ibland bara sitter det!

Det är aldrig fel att bjuda på ett ordentlig måljubel från gårdagen.

Hejsan skärpa på sargen.

Nämen tjena domaren! En vante i nyllet.och Hej aplåderande publikum!
Ibland bara sitter bilderna !!

IDK

Kungen satt på tronen igår.
Kolla bara in hans guldkorn !

Yxad

Det är farligt vid rinkside.
Hjälmen jag införskaffade för ett tag sen hjälper inte så mycket när hela klubbskaften far rakt över sargen och hugger mig i revbenen likt en yxa som klyver ett vedträ.
Klubban lämnande inga bestående märken, ej eller heller några intryckta JOFA bokstäver i buken.
Men nu vet jag hur ett vedträ känner sig.

tisdag 21 september 2010

Reinfeldt

Vad behöver vi till den här artikeln?
Hmm... en bild på Reinfeldt.
Men den handlar ju om en utställning, så det kanske spelar roll om det är fotografen som har utställningen som tagit den?
Nä tydligen inte.
Klicka på den så kan du inte se en bild från Henrik Montgomerys utställning.

måndag 20 september 2010

En vecka senare

När man en vecka efter hemkomst från stöveln vid medelhavet sorterar ut sina bästa turistbilder så är det väl också lika bra att försöka hålla mig på min nivå av ett inlägg i veckan.
För det verkar kanske vara min melodi.
Om inte annat så får man ju se det här inlägget som en break från allt övrigt politiksnack.

Boende situationen i Milano förra veckan gick att jämföra med en nyanländ student till Lund, där man till slut börjar känna desperationen av att gå så långt som att sova på en rektors soffa.
Modeveckan var ju något som vi inte räknat med och speciellt inte när man skulle gå på presskonferens i halvsunkig skjorta och skitiga skor och på hemvägen möts av figursydda kostymer och stänk av parfymdoft som troligen inte var AXE. Champagnen flödade i varenda Luis Vutton affär och till slut kände vi oss så desperata efter lugn och ro att vi inmundigade en pasta på en restaurang där tom dukningen av bordet kostade 8 euro.
Där blev vi blåsta.
Och maten var inte ens god.
Att ordna hotell sågs som ett uppdrag som skulle kunna kallas imposible, men vi lyckades slutligen ordna ett rum i en närliggande förort som skulle ligga på 30 minuters körväg.
Efter 1 timme på motorvägen i månskensljus gav vi upp och körde det gamla "hallå taxi! Kör framför oss, vi kör efter dig"-tricket.
Vi fick tak över huvudet i ytteligare två nätter även om väggarna var så små så de inte ens rymde de italienska konstverken. Dag 2 inleddes med att följa en enkel vägbeskrivning till AC Milans träningsanläggning Milanello och enligt deras egen hemsida så var det bara 3 svängar och sen var man där.
Enligt receptionen på hotellet var det ännu enklare.
Rakt fram och sedan sväng.
Körtiden uppskattades till ungefär en timme.
Två och en halv timme senare än beräknat rullar vi in på en landsväg och hittar anläggningen i en liten italiensk by där hus byggda högre än två våningar hörde till ovanligheterna och där vägbesrivningar på engelska aldrig någonsin uttalats.Vi skrattade åt eländet, parkerade vår Fiat Panda och promenerade de sista 200 meterna upp till ingången samtidigt som vi blir omkörda av snabb svart bil.
"Det var nog Zlatan" skrattade vi och eftersom bilen körde snabbt och var framme hos väntande supporter skara 2 sekunder senare insåg vi att bra timing inte var något som vi saknade.
"Ibra Ibra!" skrek galningar med Milan tröjor och en 100 metersrusch senare fick jag ett, ack inte så bra, kort genom staketet.
Effektiv fotograferings tid av Mr Z: 5 sekunder.
.Efter en enkel Espresso inne i den heliga anläggningen under övervakning av tavla med solskensleende Mr Berlusconi, så försökte jag inte bara spana efter nyförvärv till vårt korpenlag utan även försöka klura ut vilken av de nio planerna det röda laget skulle träna överstegsfinter och långskott.Jag slog följe med några mer rutinerade träningsanhängare som ledde vägen in genom snårig skog och höga stängsel och där, långt in i den mörkaste italienska skog jag någonsin vandrat i, skulle man tydligen få en skymt av AC Milans nya skottfinter och passningsspel.Utsikten bjöd inte på något i hästväg och det är ju som det gamla ordsspråket brukar lyda "Man såg helt enkelt inte Milan för alla träd".Skulle man se en skymt av en rödrandig tröja fick man tydligen ta till andra metoder som jag själv kände mig alldeles för gammal för, och när vaktbolaget Italy Cobra anlände för att schasa ner trädklättrarna så var jag glad för att jag inte tagit till trädalternativet. Bara namnet på vaktobolaget lät ju som något som hämtat ur en amerikansk, eller möjligen italiensk Maffia-rulle. En som i alla fall hade pressat sin kavaj och såg ut som han skulle boarda ett flygplan var brassen Pato. Han var för övrigt den enda spelaren vi såg i mer än tio sekunder.
Ha sa "hej" och försvann.
Matchdagen inleddes med att jag tydligen inte hade alla nödvändiga tillstånd som skulle krävas för att komma in på matchen och framför den här gaten blev vi stående i fyra timmar tills mina italienska fotografkollegor ringde några samtal och sedan behövdes det inget specialtillstånd mer.
Jag hade tydligen kontakter i Italien som in sin tur hade kontakter som kunde "fixa things".
Det var mer än jag visste innan jag åkte ner men jag tackade och vi kom in. Desförrinnan visade jag mina dåliga kunskaper i Fussball när Ultras från Cesena var en man kort i laget.
Jag visade ingen talang, spelet var nog trasigt, och jag hamnade i lag med den tokigaste av dem alla.
Han blev inte glad när jag var tvungen att lämna slaget vid ställningen 1-1 i matcher, men vad skulle jag göra, vi hade ju fyra timmars väntan framför oss. Inne i grytan hängde kamerorna och slängde på de italienska plåtisarna och det var lugna gatan innan matchen drog igång. På läktaren brändes det av en och annan bengal och mindre eldsvåda men bland fotograferna var det lugnt. Ingen brydde sig....Om det sedan är något som får de italienska fotograferna att hetsa upp sig så är det gubbar.
Helst skalliga i dyra kostymer.
Då smattrar det på som bara den bland kamerahusen och om man undrar vem de där gubbarna var så kan jag svara "Ingen aning".
Det såg ut som en höjdare så jag tog också ett kort.
Man vill ju känna sig som en i gänget. Minuten senare kände jag en knuff i axeln och hörde någon som myntade "Hallo Daniel".
Jag hade ingen aning om att jag kände någon i Cesena men tydligen hade mitt tjat på informationscheferna de senaste dagarna gjort mig känd bland Milans pressansvariga som numera tilltalade mig vid namn.
Minuten senare kommer ännu en ,"Hallo Daniel!".
Även Cesenas presskillar ville hälsa på svensken som tjatat på dem för sina tillstånd och nästa gång jag åker hit räknar jag med att det bara är att lyfta luren och säga "Tjena, Daniel här."Klockan 00.00 släcktes den sista bengalen.
Tre timmar senare räknade vi med att vara tillbaka i Milano men eftersom flygplatsen låg på andra sidan stan så anlände vi kl. 04.30 med ett ton grus i ögonen.
Vi slog oss ner på en obekväm stol och insåg till slut att det var märkligt att vårt plan som skulle lyfta två timmar senare inte ens fanns med på startlistan.
Trötta som två vissna tulpaner fick vi reda på att vi befann oss på fel terminal trots att det i papperna stod nummer 2. Ett nybörjarmisstag sådär på morgonkvisten.
Att slänga sig på en buss som skulle ha 20 stopp innan den nådde terminal 1 var inget alternativ. Det fick bli taxi.
Men om vi innan vi lämnade Sverige skulle vetat att våra kort skulle försvinna i automater, bli skimmade och inte fungera, så hade vi säkert bunkrat upp med mer cash.
Chaffisen ville ha 15 pengar för körningen från 2:an till 1:an.
Vi gav honom 10.
Det var allt vi hade kvar.
Sen somnade vi på planet.

torsdag 16 september 2010

Derby

Fullsatt. Serieledning. Och ett litet ryck i toppen.
Derby är aldrig fel!
Även om man inte hade något i bildväg som var utöver vanligheterna så är det likväl förbannat kul med derbyn.
Det enda problematiska är att man alltid är så uppe i varv när man kommer hem från matchen så alternativet med att gå och nanna kudde känns ungefär som en omöjlighet. Men nu börjar det nog bli dags. Halv två!
Kom igen nu, så uppjagad kan du inte vara Daniel?
Nä, nu är jag trött.

söndag 12 september 2010

Vad behöver en prisbelönt fotograf?

Han är ju för härlig min vän Pieter.
Han vet precis vad en prisbelönt fotograf behöver!
02:15 in i klippet.
Underbart!

Hemma


Man kan väl inte påstå att uppdateringarna på den här bloggen är sk "up-to-date", men så blir det när man är i länder som Spanien och Italien, där bredband tillhör kategorin "hypermodernt" och således heller inte skall finnas på stora lags fotbollsarenor.
...Och att ha tid att skriva ner något roligt under dagarna har jag inte haft, av olika anledningar som jag skall berätta en annan gång.
Men inte förrän jag sovit ut.
Bilresan på 5 timmar från Cesena till Milano igår natt tar nu ut sin rätt.
En härlig 22-timmars dag blev det igår.
Men Serie A är ju inte fel.

torsdag 9 september 2010

Lite löv?

När hotellrummen kostar 640 Euro per natt så anser vi det vara några euro för mycket för att sova, men vi lånar deras internet utan att skämmas, och för att inte vara alltför snikna så beställer vi in en dricka, och eftersom vi troligen även ser hungriga ut så får vi tilltugg.
Friterade löv.
Det får man aldrig på ett hotell som kostar 50 euro.
Hur smakar friterade löv då?
Ja, som kyckling ungefär.
Allt går ner när man är hungrig.

Men var jag inte på presskonferens idag då?
jodå, jag stod utanför... i ca tre timmar, in på den konferensen kommer bara Milans egen fotograf och 2-3 andra stora byråer.
Utanför stod jag, och några till av italiens största tidningar.
"Photographer rules, Only stay outside, its maffioso" var deras kommentar.
jaja.
Vi fick nöja oss med en vinkning från balkongen.
Dagens effektiva fotograferingstid av mr Z: 30 sekunder.
Nu måste vi fan fixa nånstans att sova.
En automobilutställning och några modeshower är tydligen vad som fyller upp hela Milanos hotellutbud under dessa nätter.
Vi får leta vidare där rummen inte kostar 640 euro.
ciao.

onsdag 8 september 2010

Jag får ett MMS...

Jaha, då var vi rökta på att starta upp något tillsammans i den här branschen..
Undrar om de här två träffades på Måleriskolan?

Vi drar till Malmö

Det kan inte varit roligt att vara målvakt i San Marino ikväll.
Fast å andra sidan så sitter han nog i hemmets lugna SanMarino-vrå imorgon och troligen ändå njuter lite av sina minuter som fotbollsproffs.
Igår gjorde jag ett jobb med en tidning som skulle skriva om vad San Marino spelarna egentligen jobbade med.
"Den killen driver ett företag !" sa San Marinos presschef och pekade på en lirare.
"Jaja, vad då för företag?" svarade reportern.
"Alltså, han drejar och säljer keramik."
Fullkomligt lysande!
En annan ägde ett gym och en tredje gjorde något helt annat.
Så jag ändrar min första mening, det är nog ändå jävligt roligt att kunna vara målvakt i San Marino.Fyra rostade mackor med ost ovanpå den här kvällen och imorgon är det dags att packa väskan.
Jag måste lära mig säga Spagetti på italienska.

måndag 6 september 2010

Kungen


Semestern är slut. Jag jobbar igen.
och landslaget är i stan.
Dagens behållning var inte när Zlatan bröstade ner kulan för att göra mål bakochfram utan följande scenario nedan:

Solen sken över Malmö Stadion och landslaget hade precis intagit gröngräset.
Den lilla hopen av fotografer som var närvarande hade tagit sig över till andra sidan gräset, med noga överseene av nitiska vakter som påpekar vikten av att inte gå för nära gräset.
Och då, helt plötsligt, mitt under pågående träning, så kommer det en figur, iklädd fotograf väst, stegandes rakt ut på grönbetet.
"Vem är detta?" frågar sig alla som stod på andra sidan. Här är en kille som genar rakt över planen, och det blev tom bättre än så, han bara stannade rakt på mattan och började plåta.Vid en närmare inzoomning med 400:an så behövde vi andra fotografer inte undra längre. När vi såg så förstod vi.
Det kunde inte vara någon annan än Kungen själv.
Efter ett tag började även någon av spelare peka. "Vem är det där ?" verkade vara vad de ville säga.. men kungen stod bara lugnt kvar och knäppte några rutor, log och tittade förnöjsamt på träningen. Efter ett tag, på något slags tyst kommando, tydligen när även spelarna förstod vem det var som kommit in på planen, så började de genast ställa upp och posera för honom. Det kallas pondus mina vänner.Och där stod han sedan. I lugn och ro betade han av lagbilder, mitt på mittcirkeln i gröngräset. När han var klar så dealade han lite med några ledare, och ingen vet vem som sades, men ryktet gick att lagledarna sa att de ville ha bilden själva. Vem vet.
Det är sådant som vi andra aldrig får reda på. Jag vet att de där fotograferna på Sydsvenskan brukar ha ett ordspråk om hur de jobbar... just nu kommer jag inte riktigt ihåg hur det där går, men det stämmer nog bra på kungen kan jag tänka mig.
Han fastnade ju på TV också förresten. Se HÄR.
Vi andra då, vi har mycket att lära av kungen.