fredag 29 april 2011

Slut.

Fredag 29 April.
Kl 18.01.
Nils Jakobsson slutar sitt arbetspass för en minut sedan.

Bra på allt?

Joel är i Slovakien på ishockey och är man intresserad av god sportfotografering så gör man ju fel om man inte följer med i hans blogg.
Han är bra på allt som har med fotograferandet av sport att göra.
Om han sedan hade kunnat applicera några av sina kunskaper på verkligheten så hade han kanske kunnat bli riktigt duktig.

Ta kort! Med telefonen?

Den här killen skulle bli VD för ett stort telefonbolag för många år sedan.
"Wow! Vilken jävla cool bild" var det många som sa.
Jag gjorde lite revolution tyckte jag själv.
Den som sätter en I-padda framför nyllet nu känns ju lite pasé va.... eller nåt.

torsdag 28 april 2011

Är det ett brott?

Läs själv HÄR vad Jenny Morelli skriver.
Skall bli intressant att se var det här slutar.

tisdag 26 april 2011

Resdagagar

Deklarationen är ju sen som vanligt och just nu slog det mig att jag glömt räkna mina resdagar.
Där har man ju en slant att tjäna om man skriver ner dem också.
Vad tycker jag om det då?
Såhär!

lördag 23 april 2011

LD

Via en blogg på en hemsida hos ett lag lag som jag följer så hamnar jag på en VM-sida.
Via en länk på en VM sida hamnar jag på ett lag jag inte sett förut.
Via en länk från laget jag ej sett förut hamnar jag på ett facebook konto med fina bilder.
På facebook kontot fanns en bild på LD. 
Där satt han och tog sig en tupplur.

GW

Jag kommer ihåg ett möte för några år sedan inne på ett kontor på polishögskolan.
Vi skulle göra en Lördags, eller kanske var det Söndags, -intervju med Leif GW Persson.
Jag minns att han satte sig i sin fåtölj, samtalet inleddes, och jag var helt fast.
Jag vet inte hur många som har professor i kriminologi på sitt visitkort, men det verkar vara ett spännande val av yrke.
GW satte sig till ro i soffan på kontoret, lutade sig tillbaka, mumlade med sin låga röst och kändes otroligt säker på allt han filosoferade om.
Det var så intressant så det var inte klokt.
Han berättade om ett fall för några år sedan om en försvunnen kvinna där mannen gått ut i tidningen dagen efter hon försvann.
"Hon ligger i trädården sa jag direkt", berättade GW, men ingen kom liksom åt det där.
...."Jo, några veckor senare hittade dem henne i trädgården, precis som jag sa".
Samma sak förtäljde han några minuter senare men då var fallet fortfarande på tapeten så han filosoferade bara rakt ut i luften.
Några veckor senare läste jag i tidningen att han hade rätt igen.
"Ja, men ni förstår, ingen går ut i tidningen efter att ens anhörig har försvunnit, det har man inte sinnesnärvaro att göra"

Liksaå var fallet för bara ett år sedan när han gick ut och spekulerade i ett fall och så hände det en del grejor efter det där, någon fick kalla fötter, försvann, blev sinnesfövirrad och började brinna osv osv.
Han berättade att han varit på studiebesök på Sctoland Yard och bara det lät ju lite spännande.
Jag fick en bok av honom som hette Grisfesten. Den passar nog dig, sa han.
Jag har inte hunnit läsa den än, men det skall jag göra när jag får lite mer tid över.

torsdag 21 april 2011

På fiske.

Den här bloggen har nästan utvecklats till ett riktigt friluftsmagasin.
Björnar, Afrika, moln och nu fiske.
Det är ju inte klokt vad mycket natur jag lyckas få in på en sånhär liten yta.
Fiske är dock en av de saker som jag har haft lite svårt att förstå mig på.
Jag kan ju villigt erkänna att jag inte är lika skicklig som killen som kallas Röran, och jag har heller inte tålamodet som min argentiska kamrat Luciano tydligt påtalar att jag saknar i mitt fiskande.
När jag gick ut och fiskade med honom i höstas så var det tredje gången i mitt liv jag svingade ett spö, och jag blev uttråkad efter tio minuter. Det hände ju inget.
Man stod ju bara och kastade en lina vattnet. Det kom ju inga fiskar och det borde ju vara hela grejen med fiske, att få napp.
Nä, det där känns som för lite action för min del.Annat var det 2003.
När beståndet av torsk hade återhämtat sig i Östersjön och fiskestoppet hade hävts i början på Sepember så bestämde vi oss att för  Svenska Dagbladets räkning slå följe på en av de första båtarna som begav sig ut för att leta torsk. I fyra månader hade skutan stått stilla men nu var det dags igen.
Jag och reporter Marcus begav oss mot Simrishamn, steg ombord på en inte alltför stor skuta vid ca 21-tiden på kvällen samtidigt som mörkret nalkades i hamnen.
Vi kokade varsin kopp te i den lilla kokvrån och slog på den lilla antenn-appareten som stod i hörnan, den enda kanalen vi lyckades ratta in var fyran och den visade ironiskt nog Titanic.
Vi tittade oss runt på den lilla träskutan, skrattade åt liknelsen, sörplade i oss Earl Greyt och somnade i kabyssen.
Runt 03-snåret vaknade vi av brummande motorer och ett gungande som gjorde ett jag insåg att jag glömt sjösjuketabletterna.
"Jaja, det får väl funka ändå tänkte jag" även om jag insåg att jag hade en liten tendens att inte må alltför prima på rullande hav.
När man så då steg upp för sin lilla bed i det trånga utrymmet så gick man ner för en stege och för att komma upp till kapten så gick man uppför en stege samtidigt som kroppen gungade både fram och tillbaka. Så med andra ord så gungade man åt alla håll samtidigt.
Vi femsnåret på morgonen var omgivningen på havet fortfarande belägrad av mörker medan besättningen lade ut sina nät och vi trots allt låg relativt stilla på havet. Då fick jag de flesta av mina bilder, vilket jag var glad för, för sen blev det värre kuling kan jag tala om.
"Ah, det här lilla?" sa kaptenen "det här är ju bara en liten bris" sa han medan vågorna slog som vulkanutbrott över relingen.
Jag satte mig i köksvrån, telefonerade hem bilderna via en inte alltför pålitilig mobiltelefon, och såg inget annat än vatten smälla bakom gardinen. Kanske inte helt rätt att sätta sig i en liten vrå i ett sånt här läge, men jobbet måste ju hem. Bättre nu än senare, var mitt resonemang i det läget.
Sen gick jag upp mot däck igen, kände samma oregelbundna rörelsmönster med uppohcner-och-sidatillsida när jag gick trappan upp, och några sekunder senare visade jag för resten av besättningen vad jag ätit till frukost. Det kändes inte så proffesionellt, men jobbet var ju redan hemma. Nu fick jag må illa om jag ville.
De skrattade gott åt landkrabban, som kompletterade några bilder lite senare under dagen när de vittjade näten, men resten av tiden, ja ungefär från kl 09.00-20.00 låg jag och sov på en bänk bakom kaptenen.
jaja, det var nog sista gången jag glömde sjösjuktabletterna för efter den där miserabla turen har jag klarat mig ganska hyfsat.
Torskfisket är fortfarande något som diskuteras flitigt.
EU har föreslagit nya regler och bestämmelser för Östersjön och Öresund och för några år sedan erbjöds det avgångsvederlag för de fiskare som valde att avveckla sin verksamhet.
Hur det har gått för båten som vi var ute och åkte med har jag ingen aning om.
Under vår dagstur samlade de ihop 4 ton torsk och var nöjda som bara den.

onsdag 20 april 2011

10.000 m

"Tittar ni till vänster ser ni Helsingborg och tittar ni till höger ser ni moln".
Ja, ungefär så kunde det låtit från pilotens mikrofon idag men det gjorde det inte.
Men däremot var det ett halvhyfsat molntäcke kl 07.15 på morgonen där uppe i det blå.
Nu är det Stockholm igen.
För tredje gången på lika många veckor.
Jag tycker jag flyger mycket, och ändå är det inget i jämförelse.
För några år sedan kände man nästan flygvärdinnnorna och piloterna vid namn.
Nja, ok, där kanske jag överdriver lite, men däremot var det inte så jäkla kul när man såg "Mr Bean" för femtonde gången på en månad när man inte hade egen tv på sätet framför.
"Jaha, nu kommer det där avsnittet om att han blir flygsjuk igen" tänkte man redan när man såg inledningen.

tisdag 19 april 2011

Åsa i Ghana

Min donna Åsa har åkt till Ghana.
...och därifrån skriver hon sitt allra första blogg inlägg.
Det var inte en minut för sent att hon också skaffade sig en blogg.
Jag hoppas på en bra internet uppkoppling därborta, för hon kan nog fixa några rätt intressanta historier därifrån skulle jag kunna tro.
Bloggen hittar ni på den här LÄNKEN.

På jakt.


Lite då och då, och ibland inte vid några speciella tillfällen alls, så öppnar jag min svarta cd-väska och kollar på några gamla jobb.
Det är ju alltid lite tillfredsställande, med tanke på att det var x antal år sedan man tittade på vissa jobb man gjort och minnet sviktar ju ganska snabbt även om man ännu inte är speciellt gammal.

Jag hittade en skiva som det stod Björnjakt på. Det hade jag nästan glömt bort att jag varit på.
Men för en herrans massa år sedan åkte jag på björnjakt för Dagens Industris Weekend bilaga.
Rakt in i de djupaste skogarna i Dalarna.
"Jaja, någon björn kommer vi inte stöta på" sa jägaren som vi hängde med.
"Risken att vi stöter på en björn är enormt liten, så ni kan räkna med ett jaktreportage utan fångst" löd hans inledande fraser.
Bilden på björnen i buren nedan skulle alltså med andra ord bli den enda björn vi skulle räkna med att se under de där två dagarna.
Men eftersom det inte hade skjutits ner någon björn på länge så var det kanske dags nu å andra sidan.

Vi strövade runt i skogen, jag, björnjägarn, reportern och hunden.
Vi hade allmänt trevligt, solen gasade på, vi stannade och käkade mackor, vi stannade och drack kaffe, och vi samlade intryck i bilder.
Utan bilder på björn dock.

Tills det föll sig så att hunden blev lite till sig och björnjägarn likaså.
Bara sådär så blev det ett helt annat ljud i skallet, och man märkte att det var något lurt i busken lite längre fram.
Björnjägarn vidtog försiktighetsåtgärder och bad oss orutinerade stadsbor ta skydd i lagom stor buske medan han själv gav sig iväg på egen utflykt tillsammans med den uppjagade hunden.
Och där satt vi då. Och väntade.
Tills det pangade till i buskaget ett 50-tal meter bort.
Sen blev det tyst.
"Vad hände nu ?" sa vi till varandra, tills det pangade igen.
Och igen.
Det var fullt blås från geväret därborta i buskaget och hade man inte trott att hunden hade skällt förut så kunde man nog vid detta laget höra den genom hela skogspartiet.

 En sisådär 10 minuter senare började det rassla i snåren bredvid oss.
Antingen så förväntade vi oss att inom ett par sekunder stå öga mot öga med en brunbjörn eller med en jägare som hade pangat något stort i skogsbrynet. Det blev det alternativ nummer 2.
"Ta mej sjutton, det var en björn!" sa jägarn.
Ibland ställer man sina moraliska aspekter åt sidan och inser att reportaget kommer bli aningen bättre med en fälld björn i ett björnjaktsreportage, men därutöver låter jag mina åsikter om björnjakt lämnas utanför.
Jag är för dåligt insatt i ämnet med andra ord.
Men nåväl, där låg den så.
Men en en hund som inte kunde sluta skälla.
Brun, mjuk och med tre kulor inborrade i den lurviga pälsen, och en nöjd jägare som genast skickade ut radiomeddelande till sina kollegor att de kunde lägga ner jakten för dagen.
Vi hängde på karavanen som kom med kärror och strödde hyllningsord till jägarn.
Hunden hyllades som en bra spårare och jägarn började planera vad han skulle göra av skinnet, skulle han sätta det i taket eller lägga det på golvet?

Att jag befinner mig i skogen omringad av mest män, och en och annan kvinna, utrustade med gevär, hör inte till vanligheterna, och att jag ser en björn som spänns upp framför näsan för att avlägsnas från sin päls är ju inte något som jag brukar uppleva speciellt ofta det heller.

Sällskapet drog in björnen i ett hus, flådde av pälsen och såg allmänt nöjda ut.
Jag tyckte väl inte det var den mest mysigaste synen man kunde uppleva, men det är ju som alltid när man har en kamera framför ögat, det mesta funkar att se.
Redaktören blev nöjd och det blev nog ändå vi trots allt.
Det blev ett omslag och några sidor jakt i bilagan och sedan dess har jag inte varit ute i skogen omgiven av bössor och farliga djur.

Så om jag rent relativt ser på hur många gånger jag gett mig ut på björnjakt och fångat björn så är min statistik ganska hög.
I tidningen gick det i färg, men nu när jag tittar på det flera år senare så kanske det kan vara dags att prova det i svartvitt.
Ja, det var det med det. Efter det här handlade de flesta av mina reportage om sport.
Nu börjar jag blir sugen på att fotografera andra saker igen.

måndag 18 april 2011

kaffe?

Igår la jag en hel kopp java rakt över Iphone 4 luren och medan den simmade friskt i det svarta havet så ryckte jag det närmaste jag kunde finna som kunde fungera som handduk.
Det blev grabbens mössa. jaja, men den kan man ju i alla fall tvätta.
Värre gick det med luren.
Rätt in i högalaren smög sig de svarta bönorna och ljudet från luren var som bortblåst.
Några minuter senare kunde i alla fall jag göra mig hörd i luren men jag kunde inte höra ett ljud från personen i andra ändan.
Därför lät mina samtal följande under gårdagen:
"Hej, jag ser vem det är som ringer, men jag kan inte höra dig, jag vet att du kan höra mig, så du kan ju skicka ett sms istället".
Den telefon proceduren fick upprepas under några samtal, tills javan numera ligger intorkad och fin bakom skärmen och högtalar systemet fungerar som det skall.
Mössan då? Den är nu tvättad och fin.

lördag 16 april 2011

Bara på Biskops Arnö.

Bara på Biskops Arnö möts man av en syn kl 09.00 på morgonen av att 25 personer står inklämda på en gräsplätt och sträcker armarna i luften. Vad de håller på med har man ingen aning om, och den känslan verkar även infinna sig hos några av deltagarna.
Och bara på Biskops Arnö får några elever för sig att hjula på gräsmattan när middagen är klar.
Den oförutsägbara ö-livet är underbart.

Det blev en snabb tur och retur resa idag.
Landade tidigt. Skoldag. Middag med Mikkel. Flög hem.
Eleverna visade sina arbete och det är alltid lika inspirerande med mycket diskussioner som man ibland saknar själv när man diskuterar bild nuförtiden. Å andra sidan kanske det inte riktigt hade fungerat att analysera 15 bilder som skall skickas under en halvlek men det är ju en annan femma.
Jag saknar mer bildsnack. Det får vi ändra på.

torsdag 14 april 2011

Flyg

Idag var det en fin dag. Fixa färdigt lite jobb, äta lunch på stan, mysa med barnen, planera nya saker, avrunda med en idrott på kvällen som innefattade racket och fjäderboll, vilket resulterar i fin trötthet.
Imorgon flyg till Biskops Arnö över dagen. Det skall bli fint det med.
Men flyget går ju om 8 timmar! Dags att knoppa in.

tisdag 12 april 2011

Runda stolar?

Jag får två bilder av vår korvmästare Ingvar Andersson som bevisar att vi faktiskt har ganska roligt på våra fotografiska möten, även om vi ifrågasätter Sydsvenskans inköp av nya kontorsstolar.
Å andra sidan så var de ju ohyggligt bekväma att sitta i, så man kanske borde införskaffa en likadan själv till kontoret.
Och mannen som sitter bredvid mig på bilden skall jag också försöka övertala att gemensamt köpa in ett pingisbord och ett bordshockey till vår lokal.  Då blir nog textmänniskorna glada.
Ingvar skickade för övrigt två bilder, men den andra refuseras tyvärr, för den bevisar att jag har en alldeles för liten tröja i kombination med varför jag tyckte det var bra att vi köpte sallad istället för Pizza.
Men tack för den här Ingvar!

Peppad

Ikväll hade vi styrelse möte utan pizza och det gick fint det med även om det kändes märkligt att ändra på sina invanda rutiner. Men å andra sidan kanske det var lite nyttigare med sallad och det kan ju behövas visserligen.
Planerna inför bildfesten 2012 flyter på bra och när vi avrundar med att testa tidningens nya runda redaktionsstolar så är man trots allt full av energi.
Jag kollar lite filmer HÄR och lite annat kul och känner ännu mer inspiration och pepp.
Imorgon drar jag över sundet och gör ett featurejobb och nu har jag nog peppat klart för ikväll.
Det blir nog en fin dag imorgon tror jag. Jag hoppas däremot på regn. Jag gillar det.

kameran?

Vart har jag lagt den där kameran som jag köpte för 500 spänn av en kompis för några år sedan?
Jag kommer knappt ens ihåg vad det var för märke och jag har ju bara använt den en gång.
Det jag minns är i alla fall att det fanns en pinne undertill som man skulle hålla i så man inte fick med sina egna fingrar och att det mesta blev jäkligt oskarpt.
Det kanske vore en utmaning att leta upp den och damma av den. Men var sjutton är den där pinnen då?
Ner i förrådet och leta.

Den där 30-delen...del II

Jag minns faktiskt inte om jag berättat den här historien förut, men men... ibland bjuder man på dubbel uppsättning av sina berättelser, och det är ju som det gamla ordspråket brukar lyda, "bättre ett blogginlägg för mycket än ett för lite", eller hur det är man brukar säga.

Nåväl, året var 2006.
Åsa släntrar som vanligt hem vid 17.30-tiden efter en dag på jobbet och förtäljer att hon inom det kortaste skall hasta iväg till Barcelona. Henrik Larsson skall tydligen representera sin klubb FC Barcelona en sista gång på Camp Nou och i detta fanns ett nyhetsvärde som jag tidigare själv funderat på att påpeka för min egen chef.

Jag telefonerar till min arbetsplats och förklarar nyhetsvärdet i det här och att vi absolut inte borde missa denna match. Några minuter senare bokar jag en flygbiljett samtidigt som jag och tjejen börjar bestämma vilka tapas vi skall lyxa med några veckor senare.
Lysande. Där sitter vi sedan.
På gräsmattan på Camp Nou, en fredag kväll i Maj 2006.
En av våra kompisar telefonerar och frågar om vi vill komma hem och äta middag, "Nä, vi kan inte komma, vi är på Camp Nou" blir vårt svar,  "Jasså, är ni där och kollar på fotboll båda två?" svarar kompisen förvånat medan vi svarar, "Nä, vi sitter nere på gräsmattan och jobbar", och ungefär där tyckte han att det lät ganska trevligt att vi var iväg på samma jobb. Det tyckte vi också.

Förutom att Åsa lyfte upp antalet kvinnliga fotografer på arenan till 1 mer än förut så verkade det i alla fall som att hon var intresserad av vad de rutinerade gamla sporträvarna hade att diskutera med brännvidder och val av kameror. Eller möjligen var det bara så att de där gamla rävarna diskuterade om det var vettigast att använda rörligt eller stillbild. Jag vet inte, jag har aldrig frågat Åsa vad de egentligen diskuterade där.
Nåväl, nu till väsentligheten.
En sisådär 75 minuter in i matchen bestämmer jag mig lite för ovanlighetens skull att sätta på en vidvinkel på mitt andra kamerahus, vilket var så många till antalet som jag hade med mig på den tiden.
Vidvinkeln satte jag egentligen bara på av en enda anledning, att föreviga tjejen som satt så tjusigt på en gräsplätt bredvid mig, omgiven av en stor tjusig arena.
Ytterligare fem minuter senare stänker den dåvarande överlägset bäste fotbollsspelaren i världen, Ronaldinho, in siffran 2 i målprotkollet och sätter fart i vår riktning.
Det som således är bra med Nou Camp är att man på den ena långsidan inte har några störande reklamblaffor framför sig och i princip kan ligga ner på mattan om man så önskar.
När brassen hade fem meter kvar till den kritade linjen så slår det mig att jag på den ena kamera har ett hus med en vidare glugg och jag slänger upp den mot himlen.
Det rasslar iväg två knäpp och på det ena sitter han som en tapetserad fågel i kuliss med 98.000 vilda katalonier i bakgrunden.
Hade jag inte haft vidvinkeln på om inte Åsa varit där?
Jag vet inte, kanske inte, så jag har ju henne att tacka för det där egentligen.
20 sekunder senare utspelas ett kramkalas med halva laguppställningen 1 meter framför våra skor, och när jag sedan la bort kameran så hade man nog inte sett skillnad på mig och ett asplöv i en mindre storm.
"Oj oj" sa tjejen "jag har nog aldrig sett dig så skakig!", så troligen var det en relativt hårresande upplevelse, fast på ett bra sätt.
Jag vet i sjutton om jag nånsin kommer få en sådan bild igen och jag kanske är en man med små krav men frågan är om jag inte rankar det här "lucky shotet" som mitt bästa någonsin.
Eller så är det kanske bara upplevelsen i sig som gjorde det.
Men men, håret reste sig och det är ju känslan man vill åt.

Oavsett vilket så räknar jag nog ändå in den där spanska ligabataljen som den enskilda match som jag lyckats fixa en hyfsad samling bra bilder ifrån som jag faktiskt är ganska nöjd med.
Ibland är det ju rätt trevligt att man har samma jobb i familjen.




söndag 10 april 2011

..och om ni missade den på tv ikväll....

vilket man inte borde göra...
Så kolla den HÄR på svt Play istället.

Män som simmar

Dokumentären om Stockholm Konstim Herr, Män som simmar, producerad av Dylan Williams, en av simmarna i laget.
Den börjar om fem minuter kl.20.00 på tv 2. Missa inte den.
Bilderna här tog jag för några år sedan när jag fotograferade dem i Stockholm.

fredag 8 april 2011

Den där 30-delen...

...som man alltid brukar säga att man vill återvända till.

De där 30-dels sekundrarna brukar ju inte växa på träd som någonting man upplever dagligen eller ens varje vecka för den delen.
Även om det inte handlar om en bild man eller en upplevelse,så är det ju något som känner att, den där känslan, den vill jag ha igen.
Den har kommit några gånger genom åren och lyckligtvis har den inte kommit alltför ofta för då hade det ju inte varit lika spännande.
Ni vet hur det är när man märker att man inte har ett enda hår på armen som ligger ner, en sk ståpäls som Gunde brukade säga, och man nästan märker att det vibrerar en vattnig tår i ögonvrån.
Just den där känslan.
När jag visade bilder på Biskops Arnö häromdagen så tar jag med några exempel på ögonblick av just det.
Ett av dem var det här.
Tyskland mot Italien i VM-Semifinal i Fotboll 2006.
Hela läktaren var sprängfylld med tyska supporters och flaggor och det var ingen överdrift att tyskarna var klara favoriter att ta sig till final.
Matchen slutade 2-0 till Italien efter förlängning och Tyskland åkte ur VM turneringen.
Efter matchen gick tyskarna runt på planen och tackade de 80.000 på läktaren och i min sökare fick jag in tyskarnas lagmaskin Michael Ballack, på bilden ovan, och tårarna bara sprutade på honom.
Ingen märkvärdig bild egentligen men just i sammanhanget hänger den kvar.
Samtidigt som laget gick runt på innerplan och tackade publiken så stämde de 80.000  upp i Liverpools fina allsångsmelodi "You´ll never Walk Alone".
Inte ett öga var torrt. Inte på mig i alla fall, och säkerligen inte på de 79.999 andra heller.
Om det berodde på stämningen,  bilden på ballack, eller upplvelsen vet jag inte.
Men känslan var där. Lite längre än en 30-dels sekund visserligen.
Och jag får fortfarande rysningar när jag tänker på det.
Ja, lyssna så får ni höra. Det kanske inte framkallar samma euforiska känslor hos er, men ändå.

onsdag 6 april 2011

Norrlänningen har kommit till stan.

"Jodå, vi har koll på läget. Va ? Va sa du? hade han dräpt en älg en gång? Ok, vi är på extra helspänn om det händer något hastigt. Vi låtsats som att det regnar när han vänder sig om, han fattar nog inget. Om han rört sig, jo, han gjorde en liten manöver till den andra långsidan i 74:e, men där hade vi en annan styrka på taket. Jasså, han kommer nästa match också, ok, vi får mobilisera en trupp även då. Over and out. kom."

tisdag 5 april 2011

ÖN


Igår spenderade jag hela min dag på den fina Biskopsön och jag måste medge att det var lika fint som the old days.
Det var inte fel med lite lantluft i lungorna och inte heller helt fel att försöka introducera eleverna i lite sportfotografering. Man hoppas man lyckades ge dem lite inspiration och idéer.
Här, just i detta fönstret, men utsikt över en gräsplätt och nyplöjd åker hade jag min utsikt för 10 år sedan.
Det var kanske ingen utsikt som hamnar i en bok om världens tio bästa utsiktspunkter, men va fanken, man bodde inte på ön för utsiktens skull. 
Det var en fint tid det där.
Och det var som min kompis Malmborg en gång myntade "Där hemma har man kanske 10-15 kompisar, här har man 100".
Så sant som det är sagt.
Nästa vecka återvänder jag igen för att se vad de har producerat.
Det skall bli fint det med.


söndag 3 april 2011

Premiär


Hemma- eller borta premiär?
Den benämningen vet man inte riktigt hur man skall definera eftersom Malmö spelade på bortaplan fast på hemmaplan.
Nåväl, skit samma var de spelar egentligen, det är i vilket fall som helst alltid lika trevligt med en premiär.
Gräset doftar inte längre nysått, regnet hänger på lut bland molnen, och 9 tusen på läktaren, ja, ungefär så.
Ibland längtar man efter lite sport och då är det rätt skönt att damma av ringrostigheten i avtryckarfingret. Trevlig söndag kväll förresten!

lördag 2 april 2011

Gig

Lördag kväll.
Man måste inse att Lördagskvällarna inte riktigt har någon liknelse med hur en Lördag kväll såg ut för för tio år sedan men det är ganska skönt å andra sidan.
Nu sitter man däremot med en påse godis, en kall burk, en dator och tycker att en Lördag kväll är riktigt schysst fast på ett annat sätt så att säga. Jag fixar med mitt gig och det skall ju bli roligt som bara den, så det här är ju rena nöjet.
För övrigt så måste jag nog byta ut den här bilden ovan. Den har hängt med sen jag visade den för första gången för tre år sedan, så den har några år på nacken. In med nytt material i den.
Ibland har jag undrat varför jag tyckt det var så förbannat kul att fotografera allt runtomkring, och frågat mig själv varför jag la energi på det, men det är ju lika kul varje år när man skall ändra i visningsmappen och slänger in lite nytt "runt omkring"-grejs.
Så jag tycker nog det var rätt trevligt att jag la energi på det där ändå.
Bilden här nere då. Den är från Sibirien. Bandy VM 2007. 24 minusgrader. I solen.
-Oh fy satan att spela i den kylan, sa jag till förbundskaptenen, skall ni inte köra med munskydd?
- Munskydd? Nä för sjutton, inte när det är så här varmt, då skall vi ner under 30 minus.
Sen stack de ut och vann med 23-6 eller nåt i den stilen.