Den där 30-delen...del II

Jag minns faktiskt inte om jag berättat den här historien förut, men men... ibland bjuder man på dubbel uppsättning av sina berättelser, och det är ju som det gamla ordspråket brukar lyda, "bättre ett blogginlägg för mycket än ett för lite", eller hur det är man brukar säga.

Nåväl, året var 2006.
Åsa släntrar som vanligt hem vid 17.30-tiden efter en dag på jobbet och förtäljer att hon inom det kortaste skall hasta iväg till Barcelona. Henrik Larsson skall tydligen representera sin klubb FC Barcelona en sista gång på Camp Nou och i detta fanns ett nyhetsvärde som jag tidigare själv funderat på att påpeka för min egen chef.

Jag telefonerar till min arbetsplats och förklarar nyhetsvärdet i det här och att vi absolut inte borde missa denna match. Några minuter senare bokar jag en flygbiljett samtidigt som jag och tjejen börjar bestämma vilka tapas vi skall lyxa med några veckor senare.
Lysande. Där sitter vi sedan.
På gräsmattan på Camp Nou, en fredag kväll i Maj 2006.
En av våra kompisar telefonerar och frågar om vi vill komma hem och äta middag, "Nä, vi kan inte komma, vi är på Camp Nou" blir vårt svar,  "Jasså, är ni där och kollar på fotboll båda två?" svarar kompisen förvånat medan vi svarar, "Nä, vi sitter nere på gräsmattan och jobbar", och ungefär där tyckte han att det lät ganska trevligt att vi var iväg på samma jobb. Det tyckte vi också.

Förutom att Åsa lyfte upp antalet kvinnliga fotografer på arenan till 1 mer än förut så verkade det i alla fall som att hon var intresserad av vad de rutinerade gamla sporträvarna hade att diskutera med brännvidder och val av kameror. Eller möjligen var det bara så att de där gamla rävarna diskuterade om det var vettigast att använda rörligt eller stillbild. Jag vet inte, jag har aldrig frågat Åsa vad de egentligen diskuterade där.
Nåväl, nu till väsentligheten.
En sisådär 75 minuter in i matchen bestämmer jag mig lite för ovanlighetens skull att sätta på en vidvinkel på mitt andra kamerahus, vilket var så många till antalet som jag hade med mig på den tiden.
Vidvinkeln satte jag egentligen bara på av en enda anledning, att föreviga tjejen som satt så tjusigt på en gräsplätt bredvid mig, omgiven av en stor tjusig arena.

Ytterligare fem minuter senare stänker den dåvarande överlägset bäste fotbollsspelaren i världen, Ronaldinho, in siffran 2 i målprotkollet och sätter fart i vår riktning.
Det som således är bra med Nou Camp är att man på den ena långsidan inte har några störande reklamblaffor framför sig och i princip kan ligga ner på mattan om man så önskar.
När brassen hade fem meter kvar till den kritade linjen så slår det mig att jag på den ena kamera har ett hus med en vidare glugg och jag slänger upp den mot himlen.
Det rasslar iväg två knäpp och på det ena sitter han som en tapetserad fågel i kuliss med 98.000 vilda katalonier i bakgrunden.
Hade jag inte haft vidvinkeln på om inte Åsa varit där?
Jag vet inte, kanske inte, så jag har ju henne att tacka för det där egentligen.
20 sekunder senare utspelas ett kramkalas med halva laguppställningen 1 meter framför våra skor, och när jag sedan la bort kameran så hade man nog inte sett skillnad på mig och ett asplöv i en mindre storm.
"Oj oj" sa tjejen "jag har nog aldrig sett dig så skakig!", så troligen var det en relativt hårresande upplevelse, fast på ett bra sätt.
Jag vet i sjutton om jag nånsin kommer få en sådan bild igen och jag kanske är en man med små krav men frågan är om jag inte rankar det här "lucky shotet" som mitt bästa någonsin.
Eller så är det kanske bara upplevelsen i sig som gjorde det.
Men men, håret reste sig och det är ju känslan man vill åt.

Oavsett vilket så räknar jag nog ändå in den där spanska ligabataljen som den enskilda match som jag lyckats fixa en hyfsad samling bra bilder ifrån som jag faktiskt är ganska nöjd med.
Ibland är det ju rätt trevligt att man har samma jobb i familjen.