Även om det inte handlar om en bild man eller en upplevelse,så är det ju något som känner att, den där känslan, den vill jag ha igen.
Den har kommit några gånger genom åren och lyckligtvis har den inte kommit alltför ofta för då hade det ju inte varit lika spännande.
Ni vet hur det är när man märker att man inte har ett enda hår på armen som ligger ner, en sk ståpäls som Gunde brukade säga, och man nästan märker att det vibrerar en vattnig tår i ögonvrån.
Just den där känslan.
När jag visade bilder på Biskops Arnö häromdagen så tar jag med några exempel på ögonblick av just det.
Ett av dem var det här.
Tyskland mot Italien i VM-Semifinal i Fotboll 2006.
Hela läktaren var sprängfylld med tyska supporters och flaggor och det var ingen överdrift att tyskarna var klara favoriter att ta sig till final.
Matchen slutade 2-0 till Italien efter förlängning och Tyskland åkte ur VM turneringen.
Efter matchen gick tyskarna runt på planen och tackade de 80.000 på läktaren och i min sökare fick jag in tyskarnas lagmaskin Michael Ballack, på bilden ovan, och tårarna bara sprutade på honom.
Ingen märkvärdig bild egentligen men just i sammanhanget hänger den kvar.
Samtidigt som laget gick runt på innerplan och tackade publiken så stämde de 80.000 upp i Liverpools fina allsångsmelodi "You´ll never Walk Alone".
Inte ett öga var torrt. Inte på mig i alla fall, och säkerligen inte på de 79.999 andra heller.
Om det berodde på stämningen, bilden på ballack, eller upplvelsen vet jag inte.
Men känslan var där. Lite längre än en 30-dels sekund visserligen.
Och jag får fortfarande rysningar när jag tänker på det.
Ja, lyssna så får ni höra. Det kanske inte framkallar samma euforiska känslor hos er, men ändå.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar