På fiske.

Den här bloggen har nästan utvecklats till ett riktigt friluftsmagasin.
Björnar, Afrika, moln och nu fiske.
Det är ju inte klokt vad mycket natur jag lyckas få in på en sånhär liten yta.
Fiske är dock en av de saker som jag har haft lite svårt att förstå mig på.
Jag kan ju villigt erkänna att jag inte är lika skicklig som killen som kallas Röran, och jag har heller inte tålamodet som min argentiska kamrat Luciano tydligt påtalar att jag saknar i mitt fiskande.
När jag gick ut och fiskade med honom i höstas så var det tredje gången i mitt liv jag svingade ett spö, och jag blev uttråkad efter tio minuter. Det hände ju inget.
Man stod ju bara och kastade en lina vattnet. Det kom ju inga fiskar och det borde ju vara hela grejen med fiske, att få napp.
Nä, det där känns som för lite action för min del.Annat var det 2003.
När beståndet av torsk hade återhämtat sig i Östersjön och fiskestoppet hade hävts i början på Sepember så bestämde vi oss att för  Svenska Dagbladets räkning slå följe på en av de första båtarna som begav sig ut för att leta torsk. I fyra månader hade skutan stått stilla men nu var det dags igen.
Jag och reporter Marcus begav oss mot Simrishamn, steg ombord på en inte alltför stor skuta vid ca 21-tiden på kvällen samtidigt som mörkret nalkades i hamnen.
Vi kokade varsin kopp te i den lilla kokvrån och slog på den lilla antenn-appareten som stod i hörnan, den enda kanalen vi lyckades ratta in var fyran och den visade ironiskt nog Titanic.
Vi tittade oss runt på den lilla träskutan, skrattade åt liknelsen, sörplade i oss Earl Greyt och somnade i kabyssen.

Runt 03-snåret vaknade vi av brummande motorer och ett gungande som gjorde ett jag insåg att jag glömt sjösjuketabletterna.
"Jaja, det får väl funka ändå tänkte jag" även om jag insåg att jag hade en liten tendens att inte må alltför prima på rullande hav.
När man så då steg upp för sin lilla bed i det trånga utrymmet så gick man ner för en stege och för att komma upp till kapten så gick man uppför en stege samtidigt som kroppen gungade både fram och tillbaka. Så med andra ord så gungade man åt alla håll samtidigt.
Vi femsnåret på morgonen var omgivningen på havet fortfarande belägrad av mörker medan besättningen lade ut sina nät och vi trots allt låg relativt stilla på havet. Då fick jag de flesta av mina bilder, vilket jag var glad för, för sen blev det värre kuling kan jag tala om.
"Ah, det här lilla?" sa kaptenen "det här är ju bara en liten bris" sa han medan vågorna slog som vulkanutbrott över relingen.
Jag satte mig i köksvrån, telefonerade hem bilderna via en inte alltför pålitilig mobiltelefon, och såg inget annat än vatten smälla bakom gardinen. Kanske inte helt rätt att sätta sig i en liten vrå i ett sånt här läge, men jobbet måste ju hem. Bättre nu än senare, var mitt resonemang i det läget.
Sen gick jag upp mot däck igen, kände samma oregelbundna rörelsmönster med uppohcner-och-sidatillsida när jag gick trappan upp, och några sekunder senare visade jag för resten av besättningen vad jag ätit till frukost. Det kändes inte så proffesionellt, men jobbet var ju redan hemma. Nu fick jag må illa om jag ville.
De skrattade gott åt landkrabban, som kompletterade några bilder lite senare under dagen när de vittjade näten, men resten av tiden, ja ungefär från kl 09.00-20.00 låg jag och sov på en bänk bakom kaptenen.
jaja, det var nog sista gången jag glömde sjösjuktabletterna för efter den där miserabla turen har jag klarat mig ganska hyfsat.
Torskfisket är fortfarande något som diskuteras flitigt.
EU har föreslagit nya regler och bestämmelser för Östersjön och Öresund och för några år sedan erbjöds det avgångsvederlag för de fiskare som valde att avveckla sin verksamhet.
Hur det har gått för båten som vi var ute och åkte med har jag ingen aning om.
Under vår dagstur samlade de ihop 4 ton torsk och var nöjda som bara den.