Det här skall bli väldigt trevligt!
I Februari 2013 åker minst 2/4 av vår familj till Norrland.
(Kanske tom alla 4 om vi inte hittar barnvakt)
Lite extra krydda på trevligheten skall det bli att jag och Åsa kommer att göra vårt första gig tillsammans.
Åsa skall prata om lite av varje, dvs sånt som hon är bra på.
Jag skall prata om Sport.
Jag hade tänkt att förtälja om allt som sker på arenor som slukar lika mycket människor som en mindre svensk by, lite gärdsgårdsserier där korvvagnen omsätter 15 kronor under en stormatch och vad den varma chilin kostar i pressrummet på OS, och lite annat, dvs även sånt som kan gå åt skogen emellanåt...
Gå åt skogen och gå åt skogen...?
Jag vet inte riktigt vad jag skall grunda det påståendet på.
Men det är ju trots allt så att allt inte riktigt blir som man tänkt sig alla gånger...som det här ungefär.
(Det är väl kanske en bättre definition av sånt jag också kommer prata om.)
Norrlandsdagarna är 8-10/2 2013.
Där kommer vi att vara!
Jag rensar i min mailbox idag som är så full så det nästan rinner över, och samtidigt försöker jag fixa ihop en liten film till ett reportage och däremellan rensar jag datorn på en massa skräp.
Att göra två, eller till och med tre grejor samtidigt kräver träning men när jag hittade den här bilden i ett gammalt mail från Joel Marklund så vet jag att jag i alla fall klarade att göra två saker samtidigt för några år sedan.
Både fotografera och göra mål, i exakt samma ögonblick.
Det krävdes en hyfsad simultankapacitet för att klara en sådan bravad.
Och jag som faktiskt redan i början på året införskaffade mig en rejäl skrivbordsstol för att slippa de där misserabla åkommorna i rygg och nacke.
Jag tyckte jag skulle satsa på en tjusig variant av stol, ni vet en såndär med högt ryggstöd, som en direktör ungefär, fast en billigare variant.
(Å andra sidan så skruvade jag inte ihop den förrän ungefär en månad sen så den har ju legat i en låda i åtta månader.)
Snabbt skruvat Daniel, cred på det snabba hantverket.
Nästa vecka får jag nog gå till en kotknäckare som får dra lite i nacken och kotorna.
Det kan behövas i den här stela nacken.
Klockan är 17.22 så nu är det dags att dra hem.
Urverket är alltså inte ens 17.30 och mörkret börjar redan nalkas utanför kontorsgallret.
Var tog den här sommaren vägen egentligen...
Vad händer på den här bilden då?
Tvättning av nypotatis.
Då var det sommar. Det känns länge sen.
Har gjort en fotografering som var så rolig så jag vet inte vad.
Det är ju inte klokt egentligen, man får en snabb fråga om jobb som måste lämnas snabbt, man tackar ja, bokar in det snabbt samma kväll, träffar personer som är så fulla av energi så att det både räcker och blir över.
En således helt vanlig dag sittandes vid datorn avslutas med att man är fullkomligt lyrisk och bär med sig så mycket energi och glädje så man lever på den upplevelsen i mer än en vecka.
Mer om den fotosessionen kommer jag berätta om när det kommer i tidningen.
Till tonerna av den här sköna låten i lurarna kopierar jag det sista av bilderna.
Sköna bilder i den här videon....
Om man har läst denna bloggen ganska nyligen så vet man att jag varit i Aachen på fotbollsreportage.
Om man även hängt med bloggen i ytterligare några veckor tillbaka så vet man att det även i samma Aachen fanns ett tivoli med ett mästerligt åkdon.
Jag nämner inga namn att tävla mot, men... Felix Baumgartner... prova den här G-kraften om du vågar.
Det här vidundret finner du i Aachen!
Jag fick Rad 2, lite kasst, men men.. man kan ju inte alltid sitta först.
I övrigt har jag inte mer att tillägga än att du kan klicka på PLAY nedan.
Fast när jag tänkter efter så har jag nog lite att tillägga trots allt.
Det var ju faktiskt en hyfsad bildmässig miljö på det där tivoliplejset.
Jag kan inte påstå att inredningen var speciellt renodlad och inte så sparsmakad i sina kulörer heller för den delen, men ändå.
För några veckor sedan fick jag en beställning från ett av de magasin jag värderar väldigt högt att arbeta för, Dagens Industris helgmagasin, DI Weekend, som skulle göra en tennisbilaga inför Stockholm Open.
Några av de grejor jag bidrog med var ett frukostmöte med tennisspelaren Andreas Vinciguerra och bilder till en serie om generationer som spelar tennis.
Tanken var att bilderna inte skulle vara "vanliga träningsbilder", utan överraskande, uppenbart arrangerade, "tänk dig Vanity Fair", "sätt lite ljus och var kreativ!".
Ja, ungefär så lät den där fina beställningen.
Med Jack Mikruts fantastiska OS-bilder i åtanke frågade jag om det var i den stilen de tänkt sig:
"-Exakt!" Svarade redaktören.
Har man inte sett Jacks bilder så kan man ju i alla fall se en av dem här, med en tillhörande bakom kulisserna film.
Öppningsbilden till tennisartiklarna om generationsmatchningen såg ut så här.
Det är något speciellt med bilder som går över hela uppslaget.
Ganska trevligt tycker jag.
Di:s Tennismagasin hittade man i affären förra fredagen, missade man den så kan man nog bara ringa DI och beställa en. Den är värd sina pengar. Den blev väldigt snygg!
Jag ser på en byline att min gode vän och kollega Marcus Ericsson är i Berlin.
Jag ser på en bild av Marcus Ericsson att min gode vän och kollega Nils Jakobsson också är i Berlin.
Bra fokusering där, men du kan väl vinka nästa gång Nisse!
Den fotografiska stjärnan i vårt hushåll, dvs Åsa, kom idag hem med en hög printar på sitt jobb från häxförläggningarna i Ghana som hon gjorde förra året.
Printar alltså, det är ju hela grejen...
Det gör man alldeles för sällan nuförtiden och det är väldigt trevligt när man för ovanlighetens skull faktiskt får hålla i en bild rent fysiskt.
Vi hade en spontan bildselektion på vårt vardagsrumsgolv för nu skulle några printar väljas ut, några skulle väljas bort och några skulle skickas iväg till en adress utomlands.
Mer exakt vad det där innebär är inget vi kan berätta mycket mer om just nu.
Jobbet i Ghana är nog ett av de bästa jobben jag sett från min flitiga donna och det tillkom ju lite hastigt under förra våren.
Åsa fick ett stipendium, gjorde en bra research, stack iväg till Ghana och kom hem med ett av det bästa reportage jag sett henne producera.
Hon bloggar lite flitigare när hon befinner sig i utlandet, och några läsvärda inlägg från hennes resa kan man bland annat finna HÄR och HÄR och HÄR.
Och när reportaget hamnade i tidningen så såg det ut så HÄR.
Minns man inte bildspelet så kan man ju bara klicka på den här LÄNKEN.
Imorgon packar vi ner en hög med printar i en box och skickar iväg och sen får vi se vad som händer vidare med det här projektet.
Under de år jag arbetade som anställd på Bildbyrån så låg det en rejäl ringblixt i i källaren och skräpade.
Jag använde den under några få tillfällen men om jag skall vara ärlig så hände det inte alltför ofta (varav det HÄR var ett av få).
När jag nuförtiden jobbar som min egen chef så tog jag ett enhäligt beslut att införskaffa mig en egen och nu har jag faktiskt börjat gilla den där runda ringen som jag fäster på mitt objektiv.
Den skänker både mig och mina bilder något annat än vad jag är van vid.
För några veckor sedan gjorde jag ett jobb för Magasinet Ingenjören, där min duktiga vän Anna Simonsson arbetar som både redaktör och fotograf.
Jag hamnade i en miljö som var allt annat än renodlad och min ringblixt fick göra själ för de slantar jag pyntat upp för den.
Jag börjar gilla det här med blixt och speciellt när man alltid på något sätt strävar efter att hitta en berättarteknik som kan vara något annat än de bilder som man alltid förväntar sig att man skall lämna.
Jag tror på tanken att man måste försöka förnya sig, prova andra saker, hitta andra bildstiler och inte fastna i samma gamla teknik eller bildspråk som man alltid kört i.
Nedan kan man se hur två av uppslagen såg ut i tidningen från det reportaget och vill man se fler så kan man bara klicka sig in på Anna och Linus Blogg där Anna skriver fint om det hela.
Hennes egna bilder som hon förser tidningen med går ju inte av för hackor dem heller.
Eller varför inte bläddra i en Ingenjören direkt på nätet HÄR.
Bättre att ha för mycket bilder än att fotografera för lite som man brukar säga, men det här senaste reportaget som jag gjorde i förra veckan kanske gick lite till överdrift....
Jag bunkrar upp med en bättre påse lösgodis och lite kaffe och sätter igång med lite taggning.
Kl 14 skall Sara Assarsson bjuda på äpplekaka i vårt kontorskollektiv och jag hoppas att jag i alla fall fram tills dess har hunnit gå igenom kanske hälften...
Föregående inlägg stämmer inte alls.
Jag har faktiskt inte alls bara fotograferats med två stora idrottsstjärnor genom åren.
Det totala antalet är faktiskt tre.
Min donna Åsa, som har koll på både modestil och fashionabla kläder passar ju självfallet på att lägga in en kommentar och påpeka att min klädkod verkligen bestod av finfina jeans på föregående bild med denna stora idrottsman.
Jaja, det bjuder jag på. Jeansen var ju "inne" år 2005 i alla fall.
Och det var säkert frisyren också...
Det vittnar i alla fall många kinesiska fotoalbum om, eftersom både jag och Journalist kollega Flinck blev stoppade ungefär var 10:e meter av någon som ville föreviga dessa två exotiska inslag i den kinesiska Pekingbyn.
Ja, ni ser ju själv. Coola killar.
Vem skulle inte vilja ha en bild med de här två ?
Annars var både jag och fotograf kollega Jack Mikrut väldigt roade av att hitta en reklambild för en dryck som innehöll en mix av oss båda.
Jack och Daniel!
Det är inte klokt vad roligt man har när man är ute och rör på sig i världen!
För att dra en lång historia kort så var det inte det här det enda roliga som utspelade sig under den där resan i Kina, men skulle jag berättat alla de där underhållande historierna här så hade man ju inte haft plats för några bilder.
Men jag skrattar fortfarande bara jag tänker på allt.
Jag har träffat en och annan person i mina dagar som har varit bra på att utöva idrott, och fotboll i synnerhet, men jag själv har aldrig varit något större fan av att samla på signaturer på papper.
Igår var nog den första signaturen jag bett om på flera år, men det berodde på att mannen vi träffade var så genuint trevlig trots sin respektingivande bakgrund på fotbollsplanen.
Just de där två egenskaperna brukar oftast inte fungera så bra ihop.
Så denna gången var jag faktiskt tvungen.
Det blev både ett kort och en signatur.
Min duktiga journalist kollega som jag hänger med tyckte det var givet att vi skulle ta ett kort, med motiveringen, "Det är ju inte varje dag du träffar Zico".
För de som inte sett honom i action (vilket jag själv nästan är för ung för att ha sett live) så kan man bara slå ett snabbt öga på det här.
Klippen nedan gör ju skäl för det man i folkmun lite trevligt brukar kalla för sambafotboll.
För några år sedan stötte jag även på denna man när jag hade en fotostudio bakom kulisserna på en fotbollsgala.
I slutet av förra veckan damp det nya numret av OFFSIDE ner i brevlådan och nu finns den till försäljning i din närmaste butik.
Reportaget som jag gjorde tillsammans med reportern Christian Daun i Aachen i Tyskland för några veckor sedan inleds med uppslaget ovan.
Under våra dagar i Tyskland gjorde vi ett reportage om den svenska fotbollspelaren Freddy Borg från Sverige som spelar i det tyska laget Allemannia Aachen i Bundesliga.
I detta inlägg bjuder jag, förutom på några opublicerade bilder, också på en kort story om min första eftermiddag i Aachen på jakt efter information.
Innan visselpipan blåste igång dagens match som vi var där för att bevaka så hann jag lite hastigt bege mig ner till fansens gula supporterhus som var beläget en kort promenad från själva arenan.
Huset, som var döpt efter Allemannia Aachen gamla legendariska tränare Werner Fuchs, som för ett antal år sedan dog under ett träningspass bara några dagar innan laget lyckades ta sig upp en division, tjänstgjorde nu som samlingslokal för en lokal supporterklubb.
Jag ville få tag på några supportrar som kanske kunde bidra med något intressant och på frågan om vem vi skulle göra reportage om svarade jag följande: "Freddy Borg! Det skall bli ett reportage på runt 15-20 sidor i ett fotbollsmagasin som heter Offside".
En av de flipflopsprydda supportrarna med lagom rund ölmage och med ännu en kall i handen, tittade på mig och ställde följande motfråga... "VA! Är ni här i Aachen och gör reportage om Freddy Borg? Varför skriver ni inte om Zlatan i Paris istället... han läser man ju mycket om!"
Svaret på frågan kanske kan vara just därför.
Det finns en del väldigt intressanta historier att berätta som inte alltid inleds med bokstaven Z och det finns en fotbollsvärld som man inte läser om varje dag.
Som den om Freddy Borg, som spelar i tyska tredjedivisionen, inför 30.000 åskådare, varje vecka.
Hur hamnade han egentligen där?
Svaret på den frågan och 20 sidor om Freddy Borgs fotbollsöde och äventyr kan man läsa om man går ut och köper sig en tidning.
Offsides flitiga och trevliga fotograf/bildredaktör Peter Widing slår i samma nummer till med inte mindre än tre stora reportage där han bland annat varit både på Island och i Helsingborg.
Med andra ord, det finns alltså både mycket bra bilder och intressanta reportage i det här numret.
Jag vet inte hur många av läsarna av den här bloggen som är intresserade av fotboll men den som har missat att Johan Orrenius nu lämnat kvällstidningsvärlden för att bli delad chefredaktör på Offside har ju missat något.
Tillsammans med Henrik Ystén och Anders Bengtsson driver de tre numera bloggen De Tre Redaktörerna och den kan ni ju lägga till i era bokmärke direkt. Angenehm lektüre! (som man säger på tyska!)
För bästa inlevelse och effekt kan man läsa följande rader med Ingvar Oldsbergs göteborgsdialekt. För 10 poäng.
Den fotografiska resan tar sitt avstamp i de södra delarna av moder Sveas land i en stad där invånarna har lika långt till den internationella kontinenten som till närmaste falafelrestaurang.
Bakom oss lämnar vi en centralstation som denna morgon står till tjänst med morgonstängda affärer i stålgaller och diverse förfriskade unga män som anländer med en gångstil som är allt annat än spikrak.
"Var kaon man tjöööpa biljett.. ja ska ti Helsingboorg...." är det enda vi kan avslöja från deras dialekt som hittils kan skvallra om från vilken plats i landet vi startar vår färd.
På spåret ut ur staden passerar vi stadens högsta skysrapa där sonen till en kvinnlig fotograf ofta påtalar att de på den arbetsplatsen bara sitter och äter tårta.
Detta är fel.
Det finns faktiskt två ännu högre byggnader till i denna stad.
Omgivna av nedlagda järnvägsspår som till synes inte har blivit restaurerade sedan hedenhös lämnar vi denna stad på väg i nordöstlig riktning.....
För 9 poäng.
Vi passerar på vägen ett mindre samhälle som inhyser stora delar av Sveriges studentkår och i närheten ligger även en mindre känd liten håla dit en inflyttad kvinnlig fotograf från Stockholm någon gång velat köpa hus och fått följande svar från sin man "aldrig i livet, det där är en håla".
Vi rullar vidare mot slutdestinationen och vi kommer stanna för ett byte i en by med ett namn som innehåller en av de tre huvudingredienserna i pannkakor.
Vart är vi på väg? Är ni något på spåret?
För 8 poäng. Efter en alltför bekväm färd i vår bestämda riktning så bestämde sig vår programledare för att slumra till och hade på vägen missat ett antal avgörande ledtrådar för att denna tävling skulle klara av att få en fortstättning.
Så tills nästa avsnitts sändning, som vi dock betvivlar kommer att återupptas, så ersätter vi istället ovanstående frågesport med ett liten skön sångstund och ett klipp från VM i snygga frisyrer och klädmode.
Trevligt jobb på gång i helgen.
Jag tror att jag därför måste belöna mig själv med ett nytt objektiv.
Så nu tar jag och styr kärran mot Lund och kameraaffären.
När jag nu snart har samma ålder som objektivet jag tänker införskaffa, så kan jag i alla fall säga att det inte är en storstrut som de här.
Den duktiga och flitiga Biskops Arnö studenten Vilhelm Stokstad visade mig igår kväll några bra reportage som han arbetat med under den senaste tiden.
Vilhelm är en av eleverna som utmärkte sig med bra grejor på Workshopen i sportfotografering som jag höll i på Nordens Fotoskola i våras, och det märks att han börjar tänka rätt nu när han är ute och jobbar.
Bra stories, bra bilder och bra genomförande.
Till workshopen hade han gjort ett sportreportage om Uno Hedin, radiosportens gamla kommentator som numera spelar veteranbordtennis, och nu hade han utökat det till en multimedia också.
Det här med film ger ju ett bra mervärde får man säga, och det var mycket trevligt att kolla på.
Han visade även en annan bra multimedia som han gjort och här har ni introduktionen till det projektet.
Mer av detta kan man ju se på hans hemsida.
De är flitiga och duktiga, eleverna på skolan.
Håll ögonen öppna för dem i framtiden
För övrigt så hittade vi också Uno Hedin, mannen i pingisreportaget, i denna film från 1980 där han spelar pingis mot en lovande 15-åring.
Han verkade ha en extrem talang den där unga bordtennisspelaren som han spelade mot, men 25 år senare slog jag honom med 4 raka set efter bordtennis VM i Peking... men det är ju en helt annan historia det där.
När man hastigt byter ämne på den här bloggen så kan jag förtälja en liten lustig historia som utspelades i samband med förevigandet av en skånsk äpplekaka till Aftonbladets matserie Köket.
Kakverket som innehöll diverse tjusiga ingredienser stod fint på värming i ugnsmaskinen och medan äppledoften letade sig in i näsborrarna så letade jag under tiden upp lämpligt ljusinfall från närliggande fönster.
So far so good.
Det här blir ju briljant var min tanke och när kakan så lämnade värmen så placerade jag den på tjusigt fat med blå mönster från 30-talet.
Jag snurrade den, kisade lite, som man oftast gör sakens skull, och kollade var fönstret spred solens strålar på förnämligast vis.
Jag hade således inte tagit ETT ENDA knäpp innan jag var tvungen att använda mig av den briljanta iden som jag en gång i tiden fått lära mig angående fotografering av mat och tallrikar, lägg en gaffel eller diverse föremål under tallriken så att matobjektet vinklas upp lite.
Det skall ge en bättre bild har jag fått höra.
Att vinkla tallriken hade ju varit ett smart drag att göra om det inte vore så att kakverket legat kvar på en mindre plåtbit och bestämt sig för att använda denna som en nyvallad snowboardbräda.
Objektet var inte bara på väg att susa ut från tallriken, utan även på väg att ta sats mot bordskanten för att avnjuta ett prakthopp och möjligtvis därefter landa ganska ovarsamt i golvplankorna.
Men men men.. mina reflexer kan i vissa fall jämföras med en puma, i andra fall med blixten.
Detta var det senare.
Min vänster näve hann kasta sig under ekipaget och bromsa fallet, och då var kakan redan i luften på väg neråt, medan min högra dito instinktiv greppade om det jag fann närmast till hands, dvs själva kakan. (Föreågående scenario kan ni gärna tänka er utspelas i slow motion för bästa realistiska upplevelse).
Samtidigt skrek jag både jag, reporten och kocken ett filmiskt "NOOOOOOOO!! " med öppna munnar samtidigt som vi spärrade upp våra ögon.
(Nä. Det gjorde vi faktiskt inte. Där ljög jag. Men om det hade det varit en film så hade den scenen bergis sett ut så här:)
Nu återgår vi till sanningen.
Trots en kamera på axeln och koncentration på fönsterljus så hann jag kasta upp mina nävar och hade jag inte innehaft denna extraordinära reaktionsförmåga så hade golvplankorna fått smaka en blandning av äpple, kanel och lavendelsocker.
Jag räddade upp kalaset på bordet och efter en närmare besiktning av bakverket så insåg jag att vänsternäven gjort en bra manöver, den bromsade farten.
Högernäven däremot, den hade planterat fem normalstora fingerhål, strategiskt utspridda i den bruna kakcirkeln.
Hade man haft en väldigt väldigt väldigt liten golfklubba och en väldigt väldigt liten miniboll så kunde man utan tvekan spelat en femhålsbana av mini-mini-golf på kakan om man velat.
Jag fann mig dock snabbt och räddade situation med följande: "OOooops! Det här var inget vidare".
Vi hade nog inte haft möjlighet att vänta på tillverkningen av ännu en äpplebakelse och det hade inte varit lätt att skriva en artikel om äpplekaka med tillhörande bild från golvet.
Men vi lärde oss av detta också.
Det visade sig att tjejen som bakade även hade färdigheter med att bygga upp, fylla igen, bygga lite till, strö över diverse solrosfrön och göra en Extreme-äpplekaka-make-over som skulle gjort Ty Pennington arbetslös.
Om han nu varit i kakbranschen.
Bara några minuter senare kunde vi skrika "Move that blixt" för den behövde vi ju inte använda när det trots allt kom in ett ganska bra fönsterljus.
Karoline Jönsson, som den duktiga kocken hette, gjorde underverk med restaureringen och jag lämnade stället med kakbilder som inte visade några märkbara avtryck från mina nertryckta fingarspetsar.
Puh, det gjorde hon bra det där.
Vill man laga sig en lika tjusig äpplekaka som den här så hittar man Karolines receptet HÄR.
Men jag kan ge ett hett tips, skall du ta en bild på den efteråt, undvik att lägga något under tallriken.
Kl. 01.30
Det var vad urverket visade när jag jobbat klart igår kväll.
Fast jag skall inte skall överdriva mina obekväma arbetstider med en alltför stor lögn.
I sanningens namn så kan nog säga att jag la den sista efterbelysningen och markeringslassot på den sista bilden sådär vid 00.30 och eftersom jag svalt några koppar kaffe under kvällningen så frågade jag mig själv om det ens var lönt att lägga mig fullproppad med koffein.
Svaret blev nej, så därför blev kvällen en timme längre.
Jag får skylla mig själv som därför var trött imorse men det vände snabbt efter ett mycket trevligt samtal.
Fina grejor planeras nu in i November månad och ytterligare en fin grej som drar igång redan i nästa vecka.
Nu stimulerar jag hjärnan med att planera lite filmupplägg och dramaturgi.
I alla fall ett av reportagen kan nog fungera väldigt bra på film.
Det kan bli bra det här.
Mycket bra till och med, om man gör det rätt.
När man får två uppdrag av den där digniteten så känns det nästan som en seger redan.
Som att få en medalj runt halsen ungefär.
Trots att vi bara befinner oss på uppvärmningen av det hela.
Jag funderar på att gå en workshop snart.
Måste lära mig mer om att filma och klippa känner jag.
Det finns mycket att hämta där.
För några veckor sedan arbetade jag på Malmö filmdagar och fotograferade bla den danska regissören Bille August.
En mycket trevlig man, som jag inom loppet av några minuter skulle fotografera för två olika uppdragsgivare.
Jag hann med några olika bilder, närbilder och allt som man skall hinna, och så här blev två av de varianterna.
Samma hotell.
Samma person.
Olika bakgrund.
Olika blixtar.
Min gamla skolkamrat Linus Meyer tipsar också om en annan rolig regissör som pratar inspirerande.
Det kan man bli glad av när man ser det HÄR.
På tal om film så minns jag att den duktiga journalisten Niklas Orrenius på Expressen vidarbefordrade ett väldigt fint mail av en av Sverige främsta dokumentärfilmare efter vårt jobb i Senegal.
Det blev vi väldigt glada över och sådana fina mail ger en inspiration att göra jobben bättre och bättre.
Vi har ytterligare ett jobb kvar från vår resa som inte blivit publicerat, där vi också kommer bjuda på en liten kort film, men till dess så kan man ju se på den förra filmen vi gjorde när vi var i Senegal här nedan.
...Om man inte sett den redan vill säga.