Konsten att komma i tid.

Min transport sträcka under söndagen skulle sträcka sig inte mindre än 70 mil bakom ratten så jag kunde därför inte låta bli att prisa Statens Järnvägar som under Lördagen kunde stå till tjänst med en förträfflig biljett.
Denna skulle få mig att anlända till den småländska metropolen Kalmar i ett fullkomligt perfekt tidschema.
Men min ros och glädje förvandlades under resdagen till djävulens eldgaffel som jag istället skulle vilja ge till logistikcentralen på järnvägskontoret.Klockan 10.00 denna soliga söndag morgon slår jag mig ner på tåget som sakta rullar iväg från Malmö Centralstation.
Enligt planen skall jag anlända kl.13.00, alltså 2 timmar före planerad matchstart, 35 mil längre bort.
En fin kopp kaffe har jag på bordet, datorn är inkopplad och jag tycker det är allmänt mysigt i vagnen.
Föga visste jag att jag bokat hela 1:a klass vagnen för mig själv, men det gör ju inget, för då fyller jag den istället av skön musik från min dator samtidigt som solen lätt strålar in och värmer upp kupén till lagom temperatur.
Det där myset varar i ungefär en halvtimme.
Sen stannar vi.
I Eslöv.
"jaoo de va ett godståg framför oss som har haveri problem."
Vem bryr sig om det, tänker jag, och höjer volymen på musiken.
Det är ju fyra timmar till matchen och jag har två timmar till godo.
En liten försening är väl inget att bry sig om.
What could possibly go wrong?

En halvtimme senare plingar det ännu en gång i högtalarsystemet och rösten kommer nu med följande besked.
"Jao de här tåget kan inte rulla. Spåret är blockerat. Det kommer en ersättningsbuss och hämtar er"

Jag byter på några minuter min helt egen förstaklass kupé, med elplats, till en trång buss med en chaufför som inleder turen med att säga "Ja, jag är ny som chaufför, så om ni kan hjälpa mig att hitta rätt väg, så vore jag tacksam".
Lysande Sickan!
Inte nog med att vi får åka buss, vi hamnar i ett fordon utan GPS och med en chaufför som inte verkar veta vart han skall.
Jag är förvånad över mitt lugn, men va fanken skall man göra?
Där satt jag på bussen. Det var ju bara att gilla läget liksom.
Fram och tillbaka åkte vi i rondellerna och när någon av passagerarna slutligen styrde upp situationen, bokstavligt talat, så hamnade vi på rätt väg.Jag telefonerar några kollegor i Kalmar som skall få äran att rycka in på första halvlek om det krisar i tidsschemat.
Ingen svarar.
Chaffisen trycker in bromspedalen vid varje centralstation som vi passerar och tågen till Kalmar missas med ca 2-3 minuter vid varje station.
Vad skall jag göra? Ja, det finns inte så mycket att göra nu heller.
Jag sitter ju där jag sitter.
Jag njuter av utsikten och skogsvägen och telefonerar samtidigt min bildredaktör som förmedlar när tåget går från nästa station.
Det missar vi det också.
Nu med en halvtimme.
När klockan slår 14 anländer vi till bussens slutdestination, Alvesta.
"Ni får hoppa på nästa tåg till kalmar", säger den ack så vänliga SJ receptionisten som visserligen fick ta emot klagomål från en hel busslast försenade passagerare.
Han undrar samtidigt varför vi inte tog nästa tåg i Eslöv?
- För att de sa att spåret var avspärrat och de skickade oss till en buss!, svarade en ilsken dam.
- Ja men där fanns ju fler spår, konstigt att de inte kontaktade sambandscentralen.
- JA, Det var faktiskt.....hur man nu skall utrycka det... JÄVLIGT märkligt.
Spåret är enligt rapport avspärrat. Inga tåg kan rulla.
Men enligt mannen i Alvesta så har det alltså, 10 minuter efter vår ersättningsbuss rullat iväg, börjat rulla tåg mot Kalmar igen.
Hallå Sambandscentral?? Vart var ni när vi behövde er??

Tåget från Alvesta till Kalmar rullar iväg 14.55, tio minuter försenat och klockan 16.10 rullar jag in på Kalmar Centralstation.
3 timmar (!!!) efter planerad tid och en timme efter att matchen rullat igång.
Jag får en sms-rapport när jag kliver av tåget.
Kalmar leder med 2-1.
Fan, jag har missat tre mål.

Jag stiger av Taxibilen utanför Fredriksskans och hör i samma sekund ett vrål från arenan.
"Där blev det mål" Säger taxichaffisen.
"Jo tack jag hör det" svarar jag och när ekot dämpas så hörs klacken på bortre långsidan stämma upp i ett "Maaaaaalmöööö".
Aha, det var Malmö som tryckte dit den.
Då måste det stå 2-2 och jag kommer hinna se avgörandet i alla fall.
När jag så äntrar löparbanan efter att ha hämtat ut min gula väst så har det gått 60 minuter av matchen.
Det var inte 2-2 jag missade. Det var 3-2.
Det kom i 57:e minuten. Jag missade det med 3 minuter.
Jag har 30 minuter på mig att rädda situationen och hoppas på mer målkalas, men nej.
Målfabrikationen har stannat vid antalet fem.
En vänlig kollega från Malmö står till tjänst med några målbilder, jag räddar den sista halvtimmen och några glada Malmö spelare.
Jag träffar den glada kalmarkollegan Paul Madej och vi skrattar åt dagens match, av flera olika anledningar, som jag inte skall dra här på bloggen.
Det var roligt att träffa honom men en timme senare sitter jag på tåget hem igen.
10 timmars transport.
30 minuters match.

Vad lär vi oss av det här då....Lita aldrig, ALDRIG NÅGONSIN på Statens Järvägar.Tack för kaffet.
Det blev en kopp på tåget hem också.