För två veckor sedan blev jag inbjuden för att närvara under öppningshelgen vid Sportsfolio-festivalen i Narbonne i Frankrike.
Reportaget jag gjorde i Sydafrika tillsammans med
Sara Assarssons om
Anna & Thanda Lions hade blivit nominerat i kategorin
Reportage och skulle både visas och prisas under festivalen.
Sedan 3 år tillbaka arrangerar
Festival Sportsfolio Europas största festival för sportfotografi i Narbonne och under de fem veckor festivalen pågår brukar den locka omkring 60.000 besökare.
Hela stan fylls av utställningar och alla är under temat Sport.
Byråer, enskilda fotografer, magasin och tidningar ställer ut sina bästa sportbilder och reportage, på torg, kyrkor och utställningshallar runt om i stan.
Benedicte D´audigier är en av grundarna till festivalen och ett av hennes stora mål är framförallt att få sportfotografi och sportreportage att bli accepterat som ett kulturevenemang.
När hon under invigningstalet förklarade sina visioner med festivalen så berättade hon framförallt att det var svårt för sporten att få fäste som en seriös och etablerad utställningsform, och att det ofta är ett ämne som man rynkar på näsan åt i kultursammanhang.
Så fort du nämner ordet sport så är det fullt accepterat att säga att du inte är ett dugg intresserad, trots att det engagerar miljoner människor runt om i världen och har en stor påverkan på samhället.
När Benedicite under året skulle sätta ihop årets jury, som bland annat bestod av bildchefer och chefredaktörer från
VSD, Paris-match, Le Monde och Le Figaro så gick även en fråga till
Jean-Francois Leroy, som annars är president för
Visa Pour´L Image i Perpignan.
Hon berättade att Jean-Francois ofta avfärdat sport som ointressant men efter att han tittat på materialet och innehållet i bilderna så tackade han ja nästan direkt för att vara chef i juryn.
Här nedan står han för övrigt och presenterar mitt reportage under ceremonin på invigningskvällen.
Flera av de inbjudna gästerna diskuterade även sportens betydelse inom bildjournalistiken och framför allt sportreportagens samhällsanknytning.
De betonade flera gånger det viktiga i att reportage kan innehålla en historia och en berättelse som man kan vara intresserad av även om man inte har något intresse av varken resultat eller tabeller.
Även i Frankrike skärs det ner på journaliser och fotografer på sportredaktionerna samtidigt som flera andra redaktioner på tidningarna anställer och rekryterar journalister.
Kultur-, utrikes, och ekonomijournalister var ofta något som prioriterades pga att ledningarna ofta inte förstod vikten av sportjournalistik eller hade något intresse av sport.
Just det där mönstret kan man nog ganska lätt se att det även förekommer på svenska tidningar.
I varje kategori som prisades under festivalen delades tre priser ut.
Vinnaren i reportagekategorin blev den franska fotografen William Dupuy med ett reportage som visade på sportens betydelse i Kongo.
Under fem veckor hade han gjort ett långt reportage om f.d barnsoldater som numera räddades till ett bättre liv genom att gå med i en boxningsklubb där ledarna specialiserade sig på att ta han om avhoppade barnsoldater.
Medan han gjorde reportaget kom flera rebeller ner från djungeln för att åter försöka rekrytera barnen genom pistol- och dödshot.
Se mer av hans reportage under länken
HÄR.
I samma lokal hängde även mitt och Sara Assarssons reportage om Anna & The Thanda Lions.
Det viktiga under sådan här festival är inte själva priset man bär sig med hem (även om den var rätt rolig att få den också och att man blev glad för äran att vara med) men att sportjournalistiken finner ett forum, flyttar ut till allmänhetens beskådan och att dess berättande lyfts fram som en viktig del av journalistiken.
Inte många av fotograferna på festivalen pratade om vilka teleobjektiv man använde, eller vad de senaste fotbollsresultaten eller tabellerna blev, utan snarare vad reportagen betyder, dess påverkan, dess berättande och bildjournalistik.
Och det är ju faktiskt det som är det viktiga i tider som de här.