Alkmaar

I denna lilla stad, belägen på den holländska landsbygden, spenderade jag två dagar för inte alltför många veckor sedan.
Pontus Wernbloom, landslagets nya dynamo, gav kanske sin nya hemstad inte det absoluta toppbetyget:
-Vad fan, jag är från Kungälv. Jag ska nog överleva Alkmaar också.
Men riktigt så farligt var det inte.
En ganska mysig lite by med fina uteserveringar, små kanaler med folk som tuffade fram i sina små ekor för att köpa glass och mitt i city kunde staden stoltsera med ett alldeles eget ostmuseum. Detta hann vi dock aldrig besöka.
Men vi hann göra ett reportage om Pontus Wernbloom.
Detta kan man se på 19 sidor i det senaste numret av Offside där man även kan ta del av Henrik Ysténs eminenta text.
Det är baske mig alltid lika trevligt att få komma ut i världen, ta lite svartvita bilder och göra roliga jobb.

Datornörd

Det var vad den här tjejen kallade sig.
Bilden då? I Svenska Dagbladet i Fredags.
Datorn då? Jo, Det är min.

Det regnade.

Man kan svära när solen försvinner, sitta inne och gnälla på väderleksrapporten om man vill... eller så kan man ta på sig en regnkappa, kameraskydd, gå på fotboll och bara njuta.
Sitta under taket på läktaren? Nej nej nej, det är bara för mesar.
Säga vad man vill om regnet, jag har sagt det förut och jag ber inte om ursäkt för att jag upprepar mig igen.
JAG ÄLSKAR NÄR DET REGNAR.

En vis fotograf (kommer fortfarande inte ihåg vem det var) myntade en gång följande replik : "I love it when it rains, i wish it would rain every day" och det låter fortfarande som några av de klokaste ord jag någonsin hört.Hade det bara varit så att domaren inte tyckt att denna lilla vattenskvätt var för mycket för gräsplanen så kunde man fått ytterligare 45 minuters njutning.
"Vi avbryter" blev budskapet.
"Vi instämmer, det är för mycket vatten" sa resten.
"Fan" tänkte jag, nu när vi har så roligt!
Det enda negativa med gårdagens lilla nederbörd var att jag endast hittade en gummistövel i källaren och med tanke på hur aningen märkligt det hade sett ut med endast stövel på fötterna så valde jag de gamla pjuksen trots vattnet.
Säg så här, de har klarat att gå många mil och blivit några av mina favoritdojjor, men det här blev för mycket för min fina vita Converse. De gick i två delar när jag lossade dem från fotsulan och de har nu satt sin sista potatis.
Ajöss med dem. Pontus Tideman från Sydsvenskan skrattade och log åt det härliga vädret lika mycket som jag, och hade man inte vetat bätttre så skulle man kanske kunna tro att han höll på att prova ut nya kameraskydd. Jag hade ett svart. Pontus piffade upp tillställningen med ett mer färgglatt.
Idag träffade jag den trevliga mannen Tideman igen.
I solskenet på samma plats.
Det var trevligt det också, men gårdagen var bra mycket bättre.

På Cirkus

För en vecka sedan föreslog jag ett enkelt reportage till tidningen och i onsdags tog vi bilen vill till platsen för scenen och hängde på bygget från morgon till förmiddag och från eftermiddag till kväll.
Idag Söndag hamnar det på papper och eftersom bilderna innehåller kulörer i både i tidningen och på Webben så får man ju friheten att vara lite färglös på bloggen.
Bortse dock från ljud och diverse tekniska finesser eftersom mina kunskaper i bildspelsskapande är ungefär noll.
HÄR kan man läsa SkD reportern Mats G Svenssons text och om man vill se ett bildspel om livet bakom kulisserna på Circus Maximum så kan man göra det HÄR.

Friidrotten var bättre förr...

Då, på det ljuva 80-talet, när MAI-galan var nåt stort, då satt man på ett fullpackat Malmö Stadion.
År efter år.
Man ville aldrig missa dem.
Carl Lewis och hans vindsnabba kamrater som kom på besök.
De värmde upp en meter innanför staketet, man tryckte kompakt kameran igenom stängslet och fick en suddig uppvärmningsbild.
De kom varje år. Världsstjärna efter världstjärna.
Ett annat år var Bubka där.
Jag har en bild tagen långt uppifrån läktaren.
Vi såg två försök på världsrekordet... sedann tyckte min annars så snälla mor att det var bättre att hämta ut bilen så att vi skulle slippa bilköerna.

På väg till Pildammsparken och bilen hör vi ett vrål från stadion.
Vi var nog de enda som bara såg de två första försöken live och fick uppleva Bubkas världsrekord framför sportspegeln på tv.
Men det var tider det.
Några år senare gick man dit i tjänsten...
Då kom Holm, Bergqvist, Klüft, Maurice Green, Ato Boldon.....och några till.

Idag var det dags igen...
Läktaren gapade tomma om man bortser från de ca 50 personer som tagit sig till arenan, trots gratis entré.
Några enstaka fotografer traskade runt på gräsmattan. Tre journalister satt på pressläktaren, och jag undrar ens om någon av dem jobbade...
Dagens mest intressanta, OS Silvermedaljören Richard Thompson från Trinidad som joggade hem ett 100 meters lopp omgiven av lokala malmö sprinters.
I häckloppet deltog två löpare, varav den ena var en träningskamrat som var tvungen att ställa upp.. för hur roligt hade det varit att springa mot sig själv?
En okänd höjdhoppade från Qatar slog slog personligt rekord med 2,27 meter, rev ut sig på 2,30 men det gjorde inget. Ingen annan var ändå kvar i tävlingen.


Där satt jag nu.
Ensam med min dator i löpargången.
I ljudet från mannen i blå träningsoverall till höger i bild, som med ett mullrande och högt obekvämt ljud stötte upp dagens frukost, lunch och middag i den närliggande papperskorgen.
Då, just då, i en doft av nykastad spya, insåg jag hur mycket jag faktiskt saknade både Carl och Sergej.