För 10 år sedan. I Amish community.

Jag kan nog inte riktigt förstå att det är 10 år sedan. 

Som så många andra som minns exakt vad de gjorde vid tillfället då planen slog in i World Trade Center, så minns jag väl den där dagen för tio år sedan.
Även om jag vid tillfället befann mig isolerad från omvärlden.

Jag befann mig vid tidpunkten på en lantgård i Iowa, långt från moden civilisation och teknologi.
Ett tag funderade jag på om jag möjligen var en av få människor som befann sig i USA, och som ändå inte kunde följa händelseförloppet i New York.

I området där jag vid tillfället befann mig så fanns det inte tillgång till varken TV, radio eller någon som helst elektricitet över huvud taget.

Under attacken mot USA den 11:e September så bodde jag hos familjen Miller, som tillhörde det konservativa och reiligiösa folkslaget Amish.

Tisdagen den 11 September 2001 började som vilken annan morgon som helst.

De flesta berättar om en fin tidig höstdag, och denna väderrapport stämde in också i det lilla samhället, även om vi var uppe långt innan solen ens börjat gå upp.
Klockan ringde som alla andra morgnar kl 05.00 och alla i familjen, om man bortser från ettåriga Junior, var uppe och påklädda några minuter senare. En efter en gick de ut från det gamla trähuset och bort mot ladugården, för att förbereda morgonens mjölkning av korna.

Som vanligt stod de otåligt väntade för att få komma in i ladan och trängdes när vi närmade oss hagen och öppnade den breda grindsdörren.
De mindre barnen i familjen, som inte hade några specifika uppgifter, och som efter att tag tröttnade på mjölkningen, roade sig som vanligt med uppfinningsrikedom genom att hitta nya sätt att leka med vattenslangarna, eller göra nya vägar åt trehjulingarna på gårdsplanen.
Det var precis som vilken morgon som helst.

När solen började gå upp så kände vi att det började bli en fin dag.
Några timmar senare var korna nöjda och ville åter gå ut till friheten.
Vi tvättade av oss med slangarna som barnen dragit fram och började göra oss redo för frukosten som sedan några timmar tillbaka höll på att förberedas inne i huset.
Vi gick in och satte oss till bords. Det luktade nygräddade pannkakor och rostat bröd.
På bordet var det framdukat flingor, mjölk och 10 hårda plastkoppar i olika färger.
De fyra pojkarna i familjen satte sig till bords på sina bestämda platser på den långa träbänken och började diskutera den stundande sotboll matchen som skulle spelas på rasten i skolan.
De äldre flickorna höll fortfarande på med att duka fram de sista tallrikarna samtidigt som, Leslie, pappan i familjen, kom in genom dörren.
– Daniel, have you heard that an airplane crashed into the World Trade Center?
Mitt svar, liksom de andra som satt runt bordet, blev lika förvånande.
– What? What happened?
Det spekulerades runt frukostbordet att det måste varit en olycka och att det måste varit en extrem otur att någon kunde flyga rakt in i Word Trade Center.
En av grannarna, som inte tillhörde Amish, hade kört förbi med sin bil och berättat för Leslie om ett plan som kraschat, men ingen av oss förstod riktigt vad som hänt.
Familjen knöt istället sin händer och bad en stilla bordsbön inför frukosten.

 När pannkakorna var uppätna och medan barnen packade sina skolväskor så körde ytterligare en bil in på gårdsplanen.
En annan granne hade vägarna förbi gården, och berättade mer ingående för Leslie vad som hänt i New York. Han gick in och berättade för oss andra, men eftersom det inte fanns någon TV så var det fortfarande svårt att emotionellt ta in vad som hänt.
Jag fick senare berättat att mina klasskamrater, som också befann sig i USA, hade tittat på TV-bilderna och sett planen flyga in i tornen. Flera av dem hade suttit och gråtit framför TV:n.
När man inte förstår vidden av vad som hänt, eller framför allt inte kan se bilder, så inser man också att det var svårt att förstå hur allvarligt det var.
– Theres gotta be a lot of people in those towers, sa en av de unga pojkarna.
– More than 100 people must have died? sa mamman i familjen samtidigt som Leslie svarade...
– More than thousands, maybe ten thosuands.
– Was it a terrorist attack?
Det märktes att detta var nya begrepp för en ung amish familj, frågorna var många, men svaren var få.
Vi samlades alla runt bordet ännu en gång innan alla gick iväg. Slöt vår händer och lyssnade på Leslie.
– Let´s be gratefull for what god has given us and let´s pray for all the victims in New York.
Därefter kom vardagen tillbaka som vanligt.
Barnen spände fast sulkyn på hästen och rullade mot skolan samtidigt som de två mindre barnen begav sig ut på gräsmattan för att hjälpa till med att sortera och plocka ner gårdagens tvätt.

Jag själv stannade på gården och förstod genom de många frågor från mamman i familjen att de inte riktigt verkade förstå vad som hänt.
Just då slog det mig. Jag hade en hyrbil som stod parkerad på framsidan på gårdsplanen och från  bilradion skulle jag kunna följa vad som hände i New York.
Jag slog på radion, ställde in en nyhetskanal och något av det första jag hörde var en röst som sa:
""Ladies and gentleman, This is not Hollywood!! this is real life, the two towers of the World Trade Center are down. America is under attack!!""
Radiorösten var uppjagad och än idag får jag rysningar i hela kroppen när jag tänker på hur det lät på alla radiokanaler.
Resten av dagen körde jag bara runt i området på de små grusvägarna för att hitta en bättre sändningsfrekvens för att få in nya radiostationer. Jag minns att jag under en stund stod parkerad mitt i ett trevägskors när en äldre amish person stannade med sin häst och vagn och frågade om jag behövde hjälp. Jag svarade honom vänligt.
– Thanks, I´m Ok, I´m just listening to the radio, svarade jag och insåg att det kanske såg märkligt ut att jag bara satt där helt stilla och bara lyssnade.

Vad jag inte förstår nu, tio år efteråt, är hur vi kunde befinna oss i USA med en hel klass som studerade till bildjournalister,  utan att någon endaste av oss åkte till New York.
Vi befann oss i ett land, som det knappt längre gick att flyga till, och vi fortsatte fotografera det som lärarna hade gett oss i uppgift, att dokumentera livet i Iowa.
Visserligen var vi orutinerade och under utbildning, men nyhetsvärderingen av de kursansvariga kanske borde ha omvärderats.

Dagen därpå hade nyheten nått ut till Amish samhället och det enda vi inte visste för tillfället var hur TV-bilderna såg ut. 

Jag såg de första TV-bilderna först tre veckor senare på ett hotellrum och först då kom min chock.

Samma granne som morgonen därpå kört förbi och berättat om kraschen kom nu och lämnade en lokal dagstidning.

 Det hör det inte till vanligheterna att Amish folken läser om annat än jordbruk och födelsedagar i sin egen lokala tidning, men denna dagen läste de allt i tidningen de fått från grannen. 

Och studerade bilderna.

Den 12 September var dagen då jag själv såg de första bilderna från New York.

Tillsammans med tre små amish pojkar på en veranda.

–Look, It says that the airplan traffic was closed and the only airplane in the sky was Air Force One.
That must have been that plain I saw yesterday! sa en av pojkarna.
Det är inte helt omöjligt att det var Air Force One som flög över Iowa, men det lär vi ju aldrig få veta.
När min kontaktperson, som inte tillhörde Amish,  återkom till sitt hem efter en kort resa, så fick jag låna hans dator och internet där jag kunde se fler bilder från vad som hänt, och maila hem till familjen att jag var ok. Även om jag trots allt befann mig långt från New York.

När vi lämnade USA tre veckor senare så var flygplanen nästan tomma.
Säkerhetskontrollerna var skärpta, det fanns fler poliser på flygplatserna och jag minns att några av oss verkligen funderat på om vi skulle kunna flyga hem igen.
Det är en märklig situation, att befinna sig på ett ställe där man inte kan få information, eller ta del av stora nyheter som utspelas i samma land.
Fast å andra sidan så kanske det i grund och botten är bra i längden. Att inte få veta.
En av Amish folkets filosofier var att om de inte hade elektricitet, så behövde de heller inte ha en tv, där de kunde se hemska saker och bli påverkade av ett samhälle av våld.
De ville att jag skulle förstå varför de inte hade elektricitet. Jag tror att jag förstod.
För när man bodde hos Amish folken, ett folkslag som aldrig varit involverade i några krig, aldrig befattat sig med moderna hjälpmedel och alltid levt utanför det moderna samhället så förstod man vad Leslie menade när han på kvällen den 11 September avslutade bönen vid middagen med orden:
– In a world of peace, nothing like this would have happened.