tisdag 25 augusti 2009

måndag 24 augusti 2009

Hemfärd

På något sätt blir man lite tom när det slutar.
Jaha, tänker man, så var det här mästerskapet slut och nu vet man inte riktigt vad man ska hitta på.
Man bara står där med ett ton med kameraprylar och vill ta första bästa taxi till hotellet.
Jag och kollegan Emil från det rosa bladet gick ner för att testa 100 meters-rakan vilket jag sett fram emot hela veckan, men en nitisk tysk vakt satte stopp för oss även om tävlingarna var slut sedan flera timmar tillbaka.
"No rote Weste" sa han, och verkade inte förstå att tävlingarna faktiskt var slut.
Det fanns inga infieldfotografer kvar och varför skulle då vi ha en röd väst?
Kom igen sa vi, vi måste bara se hur snabbt vi kan springa. Men icke.
Tysken hade bestämt sig. Ingen snabb svensk på hans bana som han skulle vakta även om den var tom.
Det blev en taxi hem istället.

Det var tomt vid frukosten i morse.
Alla svenska journalister hade lämnat fältet och även om jag var först hit så var jag också sist härifrån.
Min femte frukost på tio dagar får väl ses som hyfsat facit även om jag hade som mål att klara varje dag.
Men det blir ju en omöjlighet när man i så fall måste gå upp i otan och bara sova fyra timmar istället för fem.
AP fotografen Matt (glömde vad han hette i efternamn) slog sig ner vid mitt bord imorse och även hans team hade också redan lämnat för London.
Han hade röd väst hela friidrottsVM och han dyker upp lite varstans på alla bilder.
Han verkade vara den enda som tyckte det var roligt att vara där inne för han skrattar på alla bilder. De andra rödvästarna är lika allvarliga som om de skulle på begravning.
I Februari skall han, liksom jag, åka till Vancouver.
Han hade redan blivit stationerad att bara bevaka skridsko. Där skulle han vara hela OS.
Det lät som en utmaning kan man säga.

Nu är det jag som hämtar ut mina väskor och tar en taxi till flygplatsen.
De sista fem meterna fick jag i alla fall sprungit.
Alltid något.

vassa armbågar?

...har jag tydligen inte.
Kolla här.
Spola fram 1.47 minuter.

söndag 23 augusti 2009

Check out

Sista dagen och den var lugnare än vanligt även om norsken tog guld i spjut.
Presstältet har vänligheten nog att bjuda på gratis dryck även ikväll så vi avrundar detta mästerskap med en kall på trädäcket precis här utanför presstältet.
Sen checkar vi ut.
Auf Wiedersehen!

Check and Clean

Nikon och Canons bås jobbar för fullt de sista dagarna.
Nästan alla fotografer passar på att lämna in alla sina utrustningar så att man kan lämna stället med rena och fina grejor.
Just nu ligger alla mina prylar på operationsbordet och smörjs upp.
Så nu går jag och tar en fika.

lördag 22 augusti 2009

Intet nytt på Berlin fronten

Svenskarna är borta och det verkar inte vara några superheta kvar i leken.
Så det är väl lika bra att leka lite.Hade bara killen innan hållt ordentligt i sin stav så hade jag sluppit få den rakt över objektivet.
Det gick inget vidare det där och jag trodde nog fanken att jag skulle bryta fingret också.
Man lever tydligen farligt där nere under mattan.

Samma plats, nytt rekord!

I princip är vår största uppgift att få flest svenskar på bild.
Den som har flest när dagen är slut vinner, även om ingen egentligen tävlar.

Nej, så funkar det inte men deltagarna från landet Sverige är i alla fall prio nummer ett.
Igår krockade Emma Greens höjdhoppsfinal med Usain Bolts 200meters race och då är det Emma som får prioritering. Egentligen.
..Om hon nu skulle hoppat om guldet.
För så här funkar det på friidrott.
Vill man komma in på innerplanen och sitta i magen på det allra heligaste, alltså inne på det gröna fina gräset, så får man snällt fråga om lov dagen före.
Ett A4-ark skall ifyllas med vilken idrottare man vill fotografera och därefter rankas man efter land, byrå, storlek på tidning osv.
Vi svenskar brukar få komma in för fotochefens assistent gillar oss och tycker vi är snälla typer som inte ställer till bekymmer, så även om vi glömmer fylla i A4 ark så fixar hon in oss ändå.
Så har det varit i många år har jag hört.
Möjligen ligger detta kvar från Sveriges storhetstid för några år sen, då svenskar deltog i både sjukamp, höjdhopp och hoppa häck.Igår landade vi på det gröna gräset innan Emma skulle studsa i mattan och vi satt där och njöt på gröngräset i säkert en halvtimme.
Det har nog aldrig hänt att man lämnar innerplanen frivilligt så här sitter min kollega Pontus Lundahl och njuter beundran av 75.000 fans på läktaren, mellan höjdhoppen.
Till slut insåg de att vi varit där för länge och vid det laget hade Emma redan fått två kryss i protokollet.
Även om Svenskarna är prio i ett sånt här läge så hade jag redan fått hoppbilder.
Vi blev utslussade ca 50 meter efter mållinjen och det var ca 5 minuter till start för Usain Bolt.
Nu hade jag således tre alternativ.
Mitt första val borde vara att rusa upp 81 trappsteg och bort på motsatta sidan planen för att fotografera Emmas sista hopp. (Detta alternativ gick dock bort direkt eftersom det ju inte var guld hon hoppade om) och om hon klarat höjden så skulle hon hoppat mer.

Jag kunde rusat upp 81 trappsteg, rundat knuten och ner ytterligare 81 för att ställa mig vid mållinjen vid 200m, få en målbild från det bakre fotografledet, och sedan riskera att missa Mr bolt igen med tanke på att han sprang iväg som en duracell kanin efter sitt 100m race.
Alternativ nummer 3 var att stanna kvar, låta remoten sköta målgången och satsa på att han stannar vid oss.
Remoten gjorde dock inte sitt jobb ordentligt men Bolt hade vänligheten att ta ett kortare stopp vid vår hållplats och hade han böjt huvudet bakåt ca 5 cm till så hade han fått ett motljusskydd från min 14-24 i skallbenet.
I dagens Berlin Zietung, eller vad den nu hette, sticker min kalufs upp bakom björnes vänstra axel.
Bara en sån sak.Tyvärr får man göra uppoffringar.
Från min position fick man inte en enda spring bild.... vilket nu gör att jag varit på två st världsrekord av Usain Bolt på 200m och hamnat på samma ställe varje gång.
Så här såg det ut för nästan på dagen för exakt ett år sen.
Samma distans.
Samma kurva.
Annan stad.Den gången fixade praktikanten och ALU-arbetarn målgången och själv satt jag fast på det heliga gräset efter att ha plåtat Stavhopp.
Jag hamade således i samma sväng även då.

I övrigt så bjöd dagen på sovmorgon.
Enda dagen sen jag kom hit som jag sovit mer än fem timmar under en natt och lite regn friskade upp luften under kvällspasset.
Det var bra för då han vi trycka i oss en fin tysk bratwurst innan Linus började hoppa.
Min kollega Bardell på Aftonbladet förevigade min egenhändigt tillverkade regnkappa av kameraskydd och verkar av någon anledning tycka det känns lustigt att fotografera mig med förvrängda objektiv.

Nikon hade vänligheten att tilldela mig fyra regnskydd.
Två till kamerorna, ett till huvet och ett att sitta på.
Jag kände mig som en pygmé.
Men torr var jag.Foto: Andreas Bardell

torsdag 20 augusti 2009

Nu är dagen slut.

Den var lång, rolig, jobbig, solig, men nu rackarns är den slut.
Nu tar vi och utnyttjar erbjudandet från förra blogg inlägget.

När dagen är slut....

Den 20:e! Det är idag va?
Följande lapp hittas på ingången till Press-matsalen.
Klicka på den för att se den större!

81 steps to heaven

Så här ser dem ut.
81 steg till markplan!
Vi går dem ca 10 ggr om dan.
I runda slängar knallar vi således upp för 7290 trappsteg under detta mästerskap.
Nu drar vi ut för lite stavhopp!
Det är alltid bildmässigt!

Långa dagar

...Men solen skiner och en kamel vann 1500 meter.
Det jobbiga är att jag införskaffade mig nya skor innan jag stack iväg och det var inget lyckat drag. Jag har blåsor på 9 av tio tår, och släpandet på 600mm börjar nu sätta sina spår i nacken.
Jag kan snart göra Kamel sällskap och kalla mig Gam... för så känns det i nacken.
Träffade en fotograf från Norge som jag känner, som anlände idag.
Han hade bara jobbat idag och tyckte arbetsförhållandena var fruktansvärda.
Jag kan nog tyvärr bara instämma.
Det här är nog något av de tyngsta mästerskapen jag varit på. Alltså rent fysiskt.
Efter en dag i trapporna är man helt färdig.
Speciellt som man alltid måste ha med sig sina stora tunga linser.
Det första jag skall göra när jag kommer till Sverige är att boka in en knäckning av ryggen.

onsdag 19 augusti 2009

Run like the wind!

Det här är en bild jag fick på Usain Bolts målgång på 100m.
Inte världes bästa bild direkt men kolla på killen precis ovanför Usain Bolt, den skallige killen, han heter Kai Pfaffenbach och jobbar på Retures.
Han skriver om sitt race efter Bolt HÄR!
Och kolla in den här videon där han springer som vinden och håller jämna steg med Bolt!
Spola fram ungefär 1.32 minuter.

Trött

Sängen nästa.

tisdag 18 augusti 2009

29 bilder

Det var vad min sändaren behagade ta idag.
De såg alla likadana ut.
Det hade sett bättre ut med en hinderlöpare.

2006

Åker förbi Berlins Hauptbanhof.
Fönstret på vagnen har inte blivit tvättat under de senaste månaderna och det är skitigt som fanken men jag kan se ut och kommer ihåg hur det såg 2006.
Fullt av folk överallt med flaggor och fotbollströjor.
Ölen flödade och sången skrålade över hela stationen.
Jag satte mig och tog en burgare på det gula M:et.
En tysk snubbe satt bredvid och vi började snacka om fotbolls VM och vilken otrolig fest det blir när det spelas boll.
- En sån här stämning upplever man aldrig någon annanstans!
- Nä, det har du rätt i, sa jag!
Sen gick jag och somnade på en bänk med min kameraväska som huvudkudde och väntade på att tåget skulle komma.
Min bil stod i en annan stad och väntade på mig och jag kände mig som att jag precis hade suttit och jobbat i stekande värme och stressat under en VM match i fotboll.
Med andra ord så doftade jag inte hallon direkt.
..och jag såg ut som jag kommit direkt från vishcan också.
När Tyskarna lirade om bronset var jag tillbaka i Berlin och väntade på finalen.
Jag tog tåget ner till Brandbenburger Tor för att plåta folk som tittade på storbildstv
och jag tänkte på vad tysken på Hauptbanhof sa.
Nä, en sån här fest är det svårt att uppleva på något annat ställe.
Jag kunde inte komma på något annat som kan locka så mycket folk till ett och samma ställe.
Det spelades musik i varenda gathörn och det var första och säkert enda gången jag sett 25.000 tyskar dansa Zorba i samma takt!Nu till nånting helt annat.
3000 m häck om några timmar.

måndag 17 augusti 2009

Le ceremoni de la medailj

Så här ser det ut när man plåtar en prisutdelning.
Olyckligtvis kom jag in ganska sent eftersom jag stod en bit ifrån under själva ceremonin och knäppte bilder på självaste hängandet runt halsen.
När jag sedan anländer till den inrusande fotografskåcken så är min placering ungefär tredje sist.
Mitt första alternativ är att roffa åt mig platsen högst upp i mitten men lite lustigt nog så hängde där en tjusig tv-kamera framför dem som fått den platsen.
Jag väljer den högra sidan...och nja, det blev väl sådär...Så här såg det däremot ut om man stod lite längre upp vilket Atonbladets Andreas Bardell gjorde och på kameran hade han ett fisköga.
På min rygg står det nummer 41 men kolla speciellt på nummer 64 så nöjd han är över tv-kameran som hänger mitt i bilden.Bolts privata chaufför hade varit klipsk nog att parkera ganska nära arenan men detta tilltag gjorde också att Mr Bolt tvungen att spatsera genom en ocean av fans som ville knäppa kort och ta bilder.
Det gjorde ju visserligen vi också men autografer bad vi inte om. Nåt sånt har vi inte tid med.Bardell dök upp igen med sitt Fisheye-objektiv och jag vet i fan om hans glugg verkligen gör rättvisa åt min profil.
Det kändes mer som en afton i spegelhallen på Liseberg ungefär.
Tack för den ja!Foto: Andreas Bardell

Sovmorgon

Kvart i elva.
Frukost? Ute på ett fik på stan.

Pressträff på svenska ambassaden.
Men Nu, dags att gå ut och reka arenan igen.

Tidigt och sent pass

Imorse sumpade jag som sagt frullen för första gången, men detta berodde egentligen mest på att man måste befinna sig på arenen och ha monterat sin kamera allra senast en timme innan hela sessionen startar.
Detta skall alltså vara klart kl 09.00.
Jag bor 30 minuters tågväg från arenan och vill helst inte anlända dit kl 5 i 9.
Åtta slänger jag mig på tåget och började planera en fin position vid bassängkanten på vattengraven.
Ingen hade börjat ställa vid vattnet ännu så min fråga till den spansktalande fotochefen hur nära vattengraven jag kan placera min fotomaskin besvarades:
"Eeh bout tenty-firty centymiters" får jag till svar och lydig som jag är ställer jag den en bit bort, även om jag inte riktigt förstod hur nära han menade.
Efter kl 9 får jag således inte befinna mig inne på arenan och därför ser det extra misstänkt ut när de "rödvästade" börjar montera sina kameror.
Långt framför min och med total noll-respekt för att där faktiskt står en redan.
Bilderna funkade någorlunda, men under lopp två fick de rödbeklädda för sig att flytta sina ännu närmare kanten och eftersom jag inte kommer ner på planen så fick min kamera helt enkelt stå där den står.
Jag vet inte... men nog sjutton hade det väl blivit bättre utan kamerorna på bilden?Inför 100-finalen hade man gått och riggat och donat och laddat i två dagar och så blixtrar han i lite mer än nio sekunder och så var den finalen över.
Jag släpade med mig min 600-låda som pall och var vänlig nog att låna ut den till en kort japan som skulle plåta stafett.I övrigt så är det som det är när det är stora finaler.
Man får försöka hitta en plats som fungerar någorlunda från de platser vi blivit tilldelade, och sen får man cementera sina fötter i plattan och bli stående i tre timmar.
Så när Usain bestämmer sig för att fortsätta springa runt banen efter sitt lopp så är i princip 200 fotografer rökta på bilder, medan de sju (eller 8 kanske) som har "Rote Veste" kan följa med honom i lugn och ro.
Alla andra står kvar på sin plats och suckar.
"jaha", säger dem... "där sprang han iväg"
Och så får man rädda situation så gott det går på nästa varv.Jag råkade lyckligtvis sno åt mig en oanvänd internet kabel (som de stora byråerna betalt mucho monetas för att använda ute på banan) som låg och drällde på en trappa.
Så direkt efter loppet svischade jag hem ett 15-tal bilder, och gömde sedan kablen lite snyggt i trappan igen. Den tar jag imorgon också den där.

Annars bjuder jag på lite film som omäxling...
Dagens kameratur!
video
...och gårdagens taxiresa/kontor!
Sitta och fixa bilder till skön musik medan man cruisar genom Berlin en Lördag natt.
Det är sånt som kallas för balsam i själen.
video
Kvällens SMS för övrigt:
DavidH "Vilket Lopp, han är galen"
Nils Jakobsson: "Plåta Usain Bolt! Han vann!"
Åsa: "Är du beredd? Du har 9 sekunder på dig att plåta!"
LarsD:"ställ skärpan"
Fel skickat: "Köp mjölk, bröd och lite youghurt "

Imorgon är det inga förmiddagspass!
Det innebär sovmorgon.
Fruksoten då?
Nja... jag får se.

jag återkommer.


Nu måste jag kolla så jag inte missar tåget hem. idag också.

söndag 16 augusti 2009

3 timmar kvar

Jag riggar upp min kamera.
Och det gör några andra också.
Ikväll skall jag försöka lägga ut en fin liten film.

Nånting är på gång

Så här såg det ut för tio minuter sedan ute på arenan.
Om 11 timmar är det 100m final och det prepareras kameror redan nu framför mållinjen.
Själv har jag inte riktigt bestämt mig för vart jag skall sätta min.
Det ger sig framåt eftermiddagen.Igår blev det så rackarns sent, trots att det inte borde blivit det, vilket ledde till att tågen inte riktigt ankom till stationen när de skulle.
Jag högg första bästa taxi och hamnade med en riktigt skön gammal taxigubbe.
"Är det ok om jag drar på lite musik" frågade han, och sen drog han på en riktigt soft skiva samtidigt som jag satt i baksätet och sorterade dagens bilder.
Riktigt avkopplande må jag säga trots det faktum att klockan var 00.20.
Svenska pratade han också, och han gillade Malmö, så det var en riktigt trevlig rackare.

Sumpade frukosten imorse för första gången men jag var inget vidare sugen på bacon och ägg kl.07.00 när jag drog i mig en Döner Kebeb kl.01.00.
Där fick jag i mig allt som kostcirkeln hade att erbjuda.
Det blev en kaffe på tåget hit imorse.
Dagens förmiddags kamera är riggad. Nu är det kast med liten kula.

lördag 15 augusti 2009

In på planen?

Även vakt nummer 2 och nummer 3 sa "Nein, nicht inside-vest" när vi skulle ner och plocka våra kameror och sätta upp dem igen inför eftermiddagspassen.
Som vanligt så blir det alltid krångel när fotomanagern har bestämt en sak, men vakterna bestämt sig för nåt annat.
Efter övertalning och konfrontationer så löser det sig alltid men det är ju märkligt att det kan bli så.
Hur svårt kan det vara för fotochefen att bara informera dem? Troligen ganska svårt eftersom han bara pratar spanska.
Mållinjen är placerad i andra änden av arenan i förhållande till presstältet vilket gör att det blir en del släpande på långgluggarna här i betongklumpens gångar och trappor.
Lite mer förspänt har de här killarna, som inte bara kan traska in på planen utan problem, de har inte så långt att gå till sina datorer heller.
Där är det röd väst som gillar. Den sk Inside-vesten som vi saknar.För att skaffa sig bra fotografiska positioner så riggar de flesta upp en kamera eller två, förutom de stora byråerna som sätter minst 15.
Så här ser det framför mållinjen och då kan jag påpeka att detta bara är under försöksheaten.
Våra positioner (om man inte sätter en remote kamera) är en liten bit strax ovanför TV- kamerorna.
Om man jämför med OS i Peking, där man i princip stod i markhöjd så var det rena guldgruvan därborta i Kina.

35 minuter

...kvar tills den första kulan stöts och ca en timme tills de första svenskarna springer.
Tidig morgon idag och trots att det blev lite senare uppstigning än planerat så fixade jag frukosten även idag.
Cege från GP ringer mig klockan nio och undrar om jag missat fruksoten för första gången, men jag svarar att jag att jag var uppe redan vid tuppen och nu mäktat med 3 frukostar på tre dagar. Det måste vara mästerskapsrekord.

Skall man sätta en remotekamera så måste den vara på plats minst en timme innan första passet och det började inget vidare. Vakten vid ingången sade ett bryskt "ICKE" fast på tyska.
Tydligen hade vi ingen Infield-väst (vilket man i för sig inte behöver för att bara sätta en kamera) men den informationen hade tydligen inte nått honom under gårdagens möte.
Kvart i nio tyckte han däremot att det var lagom att vi fick gå in.
Vad som fick honom att ändra sig vet vi inte men nu står den där inne på planen i alla fall.
Själv ställer jag mig någon annan stans.

fredag 14 augusti 2009

En rekognisering

Om man inte vetat bättre så skulle man kunna se vissa liknelser med Usain Bolts presskonferens från gårdagen.
Ca 200 fotografer som trängs framför ett podium och Aftonbladets Bardell är längst fram även idag.
När alla fotogerfer vill ha sin tjusiga väst före den andra så är det tydligt att "bråttom" är ordet att använda.
Tre svenska fotografer bestämde sig därefter sonika för att reka arenan för att inför morgondagen hitta sig en helt unik fotoposition.Vad vi fann var detta...
Bätte har vi sett i våra dagar, men även sämre.
Imorgon drar spektaklet igång och det här var väl ungefär vad som fanns att välja på i positionsväg.
Vilken position kan bli bäst av de här om man skall få en målgång på 100m?
Roland Bengtsson från tidningen som heter detsamma som en HD har redan bestämt sig.
Han tar bana 4, men sådana privilegier har inte vi som jobbar för en Bildbyrå.
Vi får sätta oss på en stol på läktaren och helt sonika vara nöjda med det vi får.Vilket för övrigt leder oss in på att fotochefen (som bara pratade spanska) noga poängterade att man inte under några omständigheter fick boka stolar med klistermärke eller väskor.
Så den här polska bildbyråns uppmärkning av stolen framför målgången kanske inte riktigt håller i längden.I Press centert bakom mig sitter annars denna trötta journalist och snarkar.
Och tävlingarna har inte ens börjat....