Samma plats, nytt rekord!

I princip är vår största uppgift att få flest svenskar på bild.
Den som har flest när dagen är slut vinner, även om ingen egentligen tävlar.

Nej, så funkar det inte men deltagarna från landet Sverige är i alla fall prio nummer ett.
Igår krockade Emma Greens höjdhoppsfinal med Usain Bolts 200meters race och då är det Emma som får prioritering. Egentligen.
..Om hon nu skulle hoppat om guldet.
För så här funkar det på friidrott.
Vill man komma in på innerplanen och sitta i magen på det allra heligaste, alltså inne på det gröna fina gräset, så får man snällt fråga om lov dagen före.
Ett A4-ark skall ifyllas med vilken idrottare man vill fotografera och därefter rankas man efter land, byrå, storlek på tidning osv.
Vi svenskar brukar få komma in för fotochefens assistent gillar oss och tycker vi är snälla typer som inte ställer till bekymmer, så även om vi glömmer fylla i A4 ark så fixar hon in oss ändå.
Så har det varit i många år har jag hört.
Möjligen ligger detta kvar från Sveriges storhetstid för några år sen, då svenskar deltog i både sjukamp, höjdhopp och hoppa häck.Igår landade vi på det gröna gräset innan Emma skulle studsa i mattan och vi satt där och njöt på gröngräset i säkert en halvtimme.
Det har nog aldrig hänt att man lämnar innerplanen frivilligt så här sitter min kollega Pontus Lundahl och njuter beundran av 75.000 fans på läktaren, mellan höjdhoppen.
Till slut insåg de att vi varit där för länge och vid det laget hade Emma redan fått två kryss i protokollet.
Även om Svenskarna är prio i ett sånt här läge så hade jag redan fått hoppbilder.
Vi blev utslussade ca 50 meter efter mållinjen och det var ca 5 minuter till start för Usain Bolt.
Nu hade jag således tre alternativ.
Mitt första val borde vara att rusa upp 81 trappsteg och bort på motsatta sidan planen för att fotografera Emmas sista hopp. (Detta alternativ gick dock bort direkt eftersom det ju inte var guld hon hoppade om) och om hon klarat höjden så skulle hon hoppat mer.

Jag kunde rusat upp 81 trappsteg, rundat knuten och ner ytterligare 81 för att ställa mig vid mållinjen vid 200m, få en målbild från det bakre fotografledet, och sedan riskera att missa Mr bolt igen med tanke på att han sprang iväg som en duracell kanin efter sitt 100m race.
Alternativ nummer 3 var att stanna kvar, låta remoten sköta målgången och satsa på att han stannar vid oss.
Remoten gjorde dock inte sitt jobb ordentligt men Bolt hade vänligheten att ta ett kortare stopp vid vår hållplats och hade han böjt huvudet bakåt ca 5 cm till så hade han fått ett motljusskydd från min 14-24 i skallbenet.
I dagens Berlin Zietung, eller vad den nu hette, sticker min kalufs upp bakom björnes vänstra axel.
Bara en sån sak.Tyvärr får man göra uppoffringar.
Från min position fick man inte en enda spring bild.... vilket nu gör att jag varit på två st världsrekord av Usain Bolt på 200m och hamnat på samma ställe varje gång.
Så här såg det ut för nästan på dagen för exakt ett år sen.
Samma distans.
Samma kurva.
Annan stad.Den gången fixade praktikanten och ALU-arbetarn målgången och själv satt jag fast på det heliga gräset efter att ha plåtat Stavhopp.
Jag hamade således i samma sväng även då.

I övrigt så bjöd dagen på sovmorgon.
Enda dagen sen jag kom hit som jag sovit mer än fem timmar under en natt och lite regn friskade upp luften under kvällspasset.
Det var bra för då han vi trycka i oss en fin tysk bratwurst innan Linus började hoppa.
Min kollega Bardell på Aftonbladet förevigade min egenhändigt tillverkade regnkappa av kameraskydd och verkar av någon anledning tycka det känns lustigt att fotografera mig med förvrängda objektiv.

Nikon hade vänligheten att tilldela mig fyra regnskydd.
Två till kamerorna, ett till huvet och ett att sitta på.
Jag kände mig som en pygmé.
Men torr var jag.Foto: Andreas Bardell