torsdag 28 juli 2011

Glasgow då.

På tal om Glasgow som varit på tapeten i sportvärlden sedan fotbollsmatchen häromdagen så kommer jag ihåg den enda gången jag själv var i Glasgow.
Eller rättare sagt, det minns jag kanske inte egentligen för jag hade inte en blekaste aning om att jag var där.
Så för att dra en lång historia lång, så börjar den så här:

I Januari månad för x antal år sedan så begav jag mig till det tjusiga Val Di Fiemme i Italien för att fotografera längdskidor...
Solen sken, snön var nyfallen och den där skidplatsen gick inte av för hackor.
Pizzan var krispig, vinet var rött och glassen (tripolino Chocolate), tre kulor choklad, var inte införskaffad på ICA Italia direkt. Den var hemkärnad kan jag lova.
Tyvärr hann vi bara njuta den glassen under en endaste kväll för nästa morgon susade vi vidare över bergen och ner i landet Bratwurst för att avverka lite skidor med gevär.
I skidskyttemeckat Ruhpolding i Tyskland.

När vi åkte bergvägarna som slingrade som en extra lång fettucini så var det ju inte helt omöjligt att bli åksjuk.
Ja jäklar va det svängde.
Efter halva resan påtalade jag detta för körande reporter och krävde ett chaufförbyte. Jag fick ett skratt som svar. Jag tog över ratten för att ha mer kontroll på situationen och reporter Cege på GP fick inta passagerarsätet. När jag hade tutat och kört i några backar så skrattade inte han heller kan jag berätta.

På vägen till Tyskland tog vi en fikapaus i en mindre liten by i Italien som stoltserade med ett torn som tydligen skulle vara något alldeles extra.
Vad det var som var speciellt med det där tornet minns jag inte riktigt när jag tittar på den här bilden, men jag kommer ihåg att det regnade i alla fall.
När vi efter 24 timmar i Tyskland och en skidskytte tävling senare, tryckte in GPS:en på ny destination så blev det Italien.
Igen.
Problemet just då var att vi inte kunde lämna Tyskland eftersom det tog sina minuter att frigöra hyrbilen från den tyska snödrevet.
Bilen, som var införskaffad i soliga Italien, saknade en av de mest nödvändiga saker man behöver i en tysk snöhåla, dvs en pålitlig isskrapa.
Eftersom reporter Cege varit klok nog att ta med sig musik så fick ett fodral till engelsk punkmusik nu också tjänstgöra som räddande snöskrapa.
Och så slutade det där skivfodralet sina dagar i en tysk soptunna.
Dagen därpå stämde vi träff med en italiensk maratonlöpare vid namn Stefano Baldini, som varit så snabb att han tagit guld på OS, och nu skulle låta oss följa honom medan han la upp sina planer för nya segrar.
Dessa träningsmetoder var förlagda i San Vincenzo, en pittoresk by i landet Italien, där han inledde sina morgnar med att cykla en sisådär 30 km om dagen.
Vi hängde på.
I bil.
Krockade gjorde vi också.
Eller rättare sagt, det var inte vi som krockade.
Av en ren slump så tyckte två av de bakomvarande bilarna att de kunde göra exakt samma sak, så inom loppet av några sekunder så hade vi två bilar som i sin tur körde om varandra på utsidan av vår.
Detta var inte så lyckat.
Maratonlöparen vände sin cykel för att kolla läget, "jaha, det var inte ert fel, vi kör vidare" sa han, och vi lämnade de andra två svärande bilisterna med ett "ciao".
De svor vidare med två repade bilar.
Baldini cyklade hemåt och vi åkte till ett pasta hak med grönt galler på väggen.
Eftersom resan var inplanerad med ett oerhört bra schema och vi trots allt befann oss i närheten av en fotbollsarena så styrde vi vår sista mål mot Verona som i sin tur skulle ta emot Juventus som hade en svensk anfallare i sin startelva.
Som synes på den svenska forwarden nedan så var det ingen värmebölja i Verona heller.
Det gick inte med blixtens hastighet att skicka bilder heller, men va fanken, så länge de kommer hem så får man vara nöjd och glad i alla fall.
Trots att man sitter i ett avbytarbås.
. video
Morgonen därpå flög vi hem och två dagar senare var jag i London.
Där fick jag ett hotellrum som innehöll en säng och en bokhylla som lutade.
För min del hade jag nog istället föredragit ett skrivbord.
Arsenal skulle spela ligamatch och eftersom jag inte skulle fotografera den så tyckte jag att det var ett roligare alternativ att fotografera supportrarna.
Varför det?
Bara för skojs skull, som man kan säga.


Nästa förmiddag var det inplanerad intervju i det heligaste man kan besöka i London om man gillar fotboll, dvs kontoret där den engelska förbundskaptenen smider sina järn.
The FA Headquarter.
"Tea or Coff?" frågade sekreteraren, som förstod att Mr Eriksson hade svenskt besök när både jag och reporter valde "Coff".
När jag tog upp herr Eriksson på taket för ytterligare en bild, som är den enda som ligger på min hemsida, så diskuterade vi då väder och dåliga hotellrum. 
Mer än så hann vi inte prata om under den korta hissfärden.

Både jag och reporter var nöjda och när jag återkom till hotellet med den lutande bokhyllan så tog jag väskan och åkte till flygplatsen.
Glasgow nästa!
Jag fick rum "To å Sevinn" och har sedan dess aldrig hört någon säga rum 207 med samma sköna dialekt.

Nästa morgon vaknade jag av att en kollega från hemmaredaktionen telefonerade.
"-Hallå, var är du?" sa rösten.
Innan jag var vaken tittade jag runt i ett rum som jag spenderat fem vakna minuter i kvällen innan och insåg att jag inte hade en blekaste aning.
–"Inte en blekaste aning" svarade jag.
–"jasså, du är ute på resa, var var du igår då?" fick jag som följdfråga.
–"Öööh, det vet jag inte, Italien kanske... men vänta lite, jag skall kolla ut från fönstret" .
Där såg jag en huvudgata i dagsljus som jag aldrig någonsin sett förut och hur jag hade kommit till det här stället hade jag inte en susning om. 
–"Du, jag vet i fan var jag är, jag får ringa upp lite senare" blev mitt svar.

Jag satte mig på sängkanten, gnuggade mig i ögonvrån och insåg att jag troligen hade rest lite mycket på sista tiden för var i helvete var jag nånstans?
Min kameraväska var på plats. 
Min resväska likaså.
Och efter lite idogt detektivarbete så fann jag ett anteckningsblock med orden "Glasgow, Scotland" inpräntat på fodralet. 
Aha, Skottland. 
Denna ljuva kalla regniga del av Storbritannien.
Det enda stället jag hittills besökt i mitt liv där jag vaknat och inte ens vetat att jag varit där.
Jag gick på friidrott på kvällen.
Kajsa Bergqvist slog något slags nytt rekord i höjdhopp och alla var glada.
Morgonen senare tog jag flyget hemåt och ungefär så gick det till när jag var i Skottland.
Den var den enda gången jag varit där.
Och då visste jag inte ens att jag var där.

...Och vem sjutton orkade läsa allt det här förresten...?

onsdag 27 juli 2011

Glasgow nu!

Nä, jag är inte i Glasgow.
Jag funderade på att åka på fotboll i Skottland, men det kom annat emellan så det blev inte så.
Men å andra sidan så var det väldigt lyckat att kolla på matchen ute i trädgården på burken med en annan burk i handen.
Mindre lyckat var det dock att sändningen släpade efter med tio sekunder så i den sekund man hörde ett vrål från grannhuset så visste man att något spännande skulle ske inom det snaraste.
Det mest spänande var bara att försöka lista ut vad...

måndag 25 juli 2011

Norge

Åsa åkte till Norge i Fredags kväll.
Se bilderna HÄR.
Det gör ont när man tittar på det.
Man börjar gråta.
Det är så fruktansvärt.

onsdag 20 juli 2011

Hide and seek

Kurragömma kl. 09.18
Hushållets två minsta personer hittar alltid de bästa gömställena.

måndag 18 juli 2011

Aint no sunshine...

Jo men för sjutton, visst var det sunshine, så det både räckte och blev över.
Att jag går och fotograferar fotboll har blivit lite mer sällsynt nuförtiden och därför är det desto roligare när det händer, och speciellt när solen håller sig framme så länge som nästan 80 minuter av matchen.
För är det något jag gillar på fotboll så är det regn...
Eller som ikväll, jäkligt skarpt solsken.
Eller rättare sagt, om jag skall precisera mig lite mer... jag gillar motljuset. Det är det jag gillar.Efter en hel dag på en Djurpark och en hel kväll i solskenet så har jag inte varit inomhus i mer än fem minuter sedan kl 10.30 imorse. Det känns visserligen rätt tycker jag, för vad fanken skall man göra inomhus när man kan vara ute.  
Det kan dock vara ett ödesdigert misstag att jag inte skärmat av strålarna med någon funktionell skärmmössa, då jag redan nu märker att solen har lämnat röda avtryck i mitt fejs.
Att somna och vara solmosig är fint, så nu är det bara att hoppas på att de två minsta personerna i det här hushållet inte vaknar alltför tidigt imorgon bitti, för nu jäklar är det jag som är trött.



Japan och VM

Jag skall inte sticka under stol med att jag tyckte det var attans så trevligt att Japan lyckades knipa VM-guldet från USA trots att det stod en svensk dam i det amerikanska båset.
Inte för att jag ogillar USA, där har jag varit några gånger men å andra sidan,  jag gillar verkligen Japan.
Jag har satt min fot i det där trevliga landet EN gång i mitt liv.
Då stannade jag där i nästan två veckor men jag kan nästan garantera att jag kommer åka dit där igen. Trevligare människor får man leta efter och skönare omgivning finns inte att hitta på många ställen.
Se bara här.
När man skall sneaka en snabb bild i ett köpcentrum så man får hela knattelaget från en baseball turnering poserande framför mjölkdisken. 
Men ett baseballlag gör ju inget land, men nästan.
Sushin är det ju inget fel på den heller.
På tal om fotbollsfinaler så har jag varit på en sådan lika många gånger som jag varit i Japan och även om jag skulle vilja åka på en igen så är det nog ganska osannolikt att det kommer hända.
Så mina besök på en VM-final stannar nog på samma antal som jag har besökt Japan, dvs ETT.
Så här såg det ut.
Inte lika lugnt och fint som i Japan direkt.
Under den där lagom fina sammansvärjningen så drabbades jag av en plötslig lust att fingra på VM-pokalen när den trots allt för gångs skull befann sig på ett rimligt avstånd.
Så när Signore Totti passerade och gned sin svettiga tröja mot min så skulle jag precis ta min chans att lägga labbarna på pokalen, när han således istället hissade den i luften.
En annan kollega däremot släppte kameran och la näven på guldgloben i två snabba sekunder och under några bilder finns det tre nävar på det där guldklotet.
Smart drag må jag säga, men jag får ju hoppas att han var så smart så han hade kameraremmen runt nacken annars var det nog bara smulor kvar av det där huset.

Min kollega Malmborg som var redaktör under nämnda finalkväll fann en fin bild som han laddade hem från en utländsk byrå. Vilken byrå det var minns jag inte, men de hade i alla fall det goda omdömet att visa att jag jobbade och slet.
Nummer 226. Thats my number.

Jag undrar hur det ser ut i Frankfurt i dag efter finalen.
Det kan nog vara en fin syn det också.

söndag 17 juli 2011

fredag 15 juli 2011

Vilda Malmö

Vissa dagar är man bara helt enkelt pappaledig.
Motiven är få och små.
Kameran är liten den också men vi skall införskaffa en större. 
En med stort format. Det känns stort bara det.
Tills dess..

Kl. 17.18 Indianattack.

Det finns inga dåliga väder.

Rörsjöparken kl.10.34

söndag 10 juli 2011

Sövde

Har man inget att göra en vanlig Söndag så är det inte helt fel att styra ratten till Sövde.
Inte nog med att man kan passa på att handla Äpplemust hos Bonny Håkansson,  och om solen därefter fortfarande gasar på som en varm kamin så finns där för övrigt en alldeles prima sjö att kasta sig i.

Från mina barndomsminne så minns jag att jag i ett av mina gamla fotoalbum har ett kort där jag sitter i i sjön, i mitten av en gummikanot utan luft, som för övrigt hade vikt sig lite snyggt på mitten, och så kommer jag ihåg att det fanns en kiosk på stranden.
Kiosken var kvar, men några kids med indiankanot fanns inte.
Dock en rosa elefant som var dåligt pumpad den också.
Men tiderna förändras väl antar jag.

För övrigt så fick både jag och tjejen en aha-upplevelse när vi satt i bilen.
Vi tittade båda på varandra och utrryckte med ett leende på läpparna "Vilken Bild!!" och så vände vi bilen, körde en omväg på en halvmil för att komma tillbaka till samma ställe, men det gick liksom inte riktigt att ta bilden ändå.
Dumt nog så hade vi också bara telefonen till hands och bara det var ju dumt.
Jag tror nog att jag måste återvända dit nån gång i sommar för att försöka ta en bild till.
Om det lyckas så kommer nog många att tycka samma sak, vilken bild!
Till dess... Så här ser sövdesjön ut nuförtiden.
Med nästa generation.
Utan kanot.

Lördag

 En Lördagkväll på Vångavallen kanske inte låter som det mest festliga man kan göra en helg om man inte är sportintresserad, men med tanke på att jag inte ser tio fotbollsmatcher i veckan längre, så kändes det faktiskt oerhört prima att styra Golfen mot söderslätt även om det var helg.
..Och jo, det luktade lite tång på vägen in fortfarande, men va sjutton, det är ju en del av charmen.
 På Vångavallen brukar det trilla dit både en och annan balja, men denna gången hade jag tyvärr inte flytet att få den sk tåfjutten på bollen precis när den trillade in i kassen.
Det enda jag saknar nufötiden på fotbollsmatcherna är mina vänner målkamerorna, så jag får nog ta och införskaffa mig några sådan ganska snart så att det verkligen skall kännas som vanligt igen....Och för dem som inte vet så är Trelleborg den enda staden i Sverige som stolsterar med palmer så medan man sitter där och fotograferar så känns det ju lite som att man sitter i Las Palmas, bara en sån sak.
Kolla själv. Rena semestern.

onsdag 6 juli 2011

Fina firren

För en månad sedan ungefär så kuskade jag Skåne runt med min kollega Kristina Olsson som var den som höll i pennan och blocket under den där resan.
Min kameraväska som innehaft de allehande märkliga dofter genom åren blev denna gång inrökt som en rökad ål och det var väl visserligen på tiden att den fick sig en rejäl tvättomgång efter den där turen.
Fiskarna, som på varje ställe vi besökte, låg och bolmade till sig i en Lützen dimma av rök i de gamla, och några sprillans nya ugnar, är ju som balsam för gommen och man skall ju visserligen inte sticka under stol med att den här rökdoften sitter mer än fint i näsborrarna.
Fast det kanske inte är så passande att alltid gå omkring med den sittandes på kameraväskan i all evighet.
Det här jobbet får jag nog utan längre betänketid lägga till i listan som några av mina mer trevliga jobb, speciellt som man på frågan om man gillar rökad fisk svarar "jajamensan!"
Så här blev några av bilderna från reportagen på rökerierna och resten hittar man i Guiden till Skånes bästa rökerier i det senaste numret av Magasinet Skåne
 

tisdag 5 juli 2011

Ljuset

En underbar grej det här när man sköter sig själv nuförtiden är att varje jobb känns som en ren glädje.

Eftersom jag lite hastigt kom från ett jobb till ett annat förra veckan och klockan tickade vidare mot ett ljus som inte skulle finnas så länge, till så undrade jag om man inte skulle försöka få in jobb nummer två nästa dag, med tanke på rådande ljusförhållande.
"Kom hit och kolla ljuset" sa tjejen som jag skulle fotografera, "Är du inte nöjd med ljuset så kan vi ta bilden imorgon".
Det tillhör ju inte vanligheterna att någon för det första ger en möjlighet att ta bilden nästa dag och för det andra att man faktiskt också har tiden att göra det.
Men hon verkade kunna sin sak för ljuset smög in lite fint genom fönsterna och det är vid sånahär tillfällen man känner att det här jobbet är fint som bara den.
Inte för att det var det finaste ljuset som någonsin skådats och kanske inte några bilder som kommer gå till historien heller för den delen, men ni vet när man har den där känslan när man åker från jobbet och ändå tänker...attans vad trevligt det där ljuset var då.
Och så tänker man, vilka fina fönster, vilken bra skugga på väggen, vilken härlig gammal symaskin hon hade, och så skiner solen ovanpå på det. Fint!
Vill man läsa texten till den här artikeln så gör man det på SvD:s sida HÄR.
Så här såg det ut i dagens tidning.


måndag 4 juli 2011

4 Juli

 Den 4:e Juli, dvs idag, men för exakt fem år sedan, så satt jag på en arena i Dortmund som var överbefolkad med ölstinna tyskar och vajande flaggor. Det var en jäkla arena det där minns jag.
Stor som bara den var den. Eller så var det kanske bara så att det var kortsidan som var oproportionerligt överdimensionerad och jag satt i princip nedanför just den där kortsidan.
Jag tror tom att den gick under namnet "väggen".
Italienarna gjorde i alla fall två mål på övertid i fel mål så några målbilder från min stol som jag inte fick flytta mig ifrån blev det inte, och det där jublet från Italienarna var ju så långt bort så det fanns inte.
Men men, det får ju bli som det blir när man är sådär fast.
Tyskarnas tårar efter en missad finalförlust var ju lite närmare min glugg och där grät man ju själv en skvätt men den där videon har jag nog visat en gång förut så den behöver jag ju inte lägga upp igen.
Efter matchen diskuterade man i press centret hur man skulle ordna hotell och boende inför finalen.
Det löser sig, tänkte jag och när den här matchen hade blåsts av så tutade jag vidare och rullade till Berlin.
Där hittade jag ett vandrarhem för 99 Euro natten mitt i city.
Det passade mig perfekt, varför skulle man hålla på att stressa upp sig och boka i förväg liksom.
Semifinal hette den här matchen förresten.