Vad är det med mitt självförtroende?

Jag vet att jag allt som oftast brukar vara dålig på att anse mig själv som en duktig fotograf, och ganska ofta brukar jag falla in den dåliga rollen att tona ner mina bilder med en dos kasst självförtroende ovanpå allt.

Jag vet inte om jag vill kalla det ödmjukhet, att jag aldrig vill lyfta upp mina egna arbete som några mästerverk, men det kanske inte upplevs så. Kanske handlar det mer om att jag nästan aldrig blir nöjd.

Men å andra sidan så kanske den egenskapen ger mig en möjlighet att utvecklas, inte vet jag.

När jag nu under den sista månaden på året summerade mitt första hela år som frilans sedan 2004,  måste jag nog faktiskt säga till mig själv att det faktiskt trots allt har hänt något under det senaste året.

Jag tror, och hoppas att jag blivit både gladare som människa och mindre stressad, jag vet att jag med all säkerhet tillbringar med tid med mina barn och min familj än förut, jag är mindre frustrerad av att sitta i långa oändliga samtal med diverse chefer som ringer i tid och otid, och framför allt har jag insett en annan sak vad gäller mitt jobb...

Det har verkligen blivit förbaskat roligt att fotografera igen!

Att göra det man längtar efter, att se möjligheter och lösningar och framförallt få ett förtroende från ansedda magasin och duktiga redaktörer.

Det är ju otroligt vad trevligt det är att vara frilans egentligen!

Det borde vem som helst prova på om man tycker man stannat upp i både sitt bildseende, sin kreativitet  och sina journalistiska ambitioner. Frågan är om jag inte tog det här beslutet med att sluta på min fasta tjänst i exakt rätt ögonblick och det är jag väldigt glad för, även om jag inte hade det minsta planer på hur det skulle gå i fortsättningen. 

Men jag insåg att jag hade en fin familj som inte var värd att "jobba" bort.. och framför allt en fin tjej som peppade mig till det här, för det var nämligen hon som sa "Kom igen nu, säg upp dig, allt ordnar sig på nåt sätt!" och det hade hon rätt i. Allting ordnar sig väl alltid, oavsett vad som händer i livet. På ett eller annat sätt.

Egentligen har jag lovat mig själv att aldrig stanna för länge på en arbetsplats av just den anledningen att man kanske kan bli för trött och bitter. Det blev sex år på Bildbyrån, varav ett halvår som pappaledig. Det fick räcka! Sporten stod mig upp i halsen, men nu är det otroligt roligt att fotografera sport igen! 

Det mesta är otroligt roligt att fotografera egentligen!

Numera gör jag roliga jobb (oftast), och även om de inte är roliga alltid så är man glad för att man jobbar över huvud taget. 

Man tvingar sig dagligen att vara dubbelt så kreativ som om man vore fast anställd och det är ingen som hindrar mig när jag vill införskaffa mig ett nytt objektiv eller en ringblixt för den delen.

Jo, .. kanske ekonomin lite då och då.. men det är de smällar man får ta om man vill kunna vara kreativ och hitta på nya saker.

Just nu är jag inne i en ringblixtperiod igen, vilken lämnade sitt avtryck på varje jobb jag gjorde förra veckan, och så håller jag på att lämna lite film till ett nystartat magasin, som jag inte får tala mer om förrän det är dags för den tidningen att produceras.

Jag har alltid varit lite rädd för att vara en person som höjer mig själv till skyarna och tycka att mina egna arbete är bra... men ibland får man faktiskt vara nöjd och glad över 22 sidor i senaste Filter och just idag fick jag en layout tillskickad från ett annat magasin på ett nytt reportage som skrevs ut på 20 sidor. Bara en sån sak blir man ju glad av. Det får ju faktiskt anses som ganska ok...

Det är verkligen en ynnest att få jobba med bra magasin och det värdesätter jag för min kreativitet och mina ambitioner.

Och det som är extra viktigt är ju att man under många gånger får jobba med oerhört duktiga personer, både bildredaktörer och layoutare. Personer som värdesätter bild och journalistik, vill ha in synpunkter och åsikter, tar till sig och diskuterar och gör en helhet av produkten. För hur skall man annars kunna utvecklas själv ?

Ibland förstår man inte att vissa tidningar bara har tagit flera kliv tillbaka. 

Chefer lyssnar inte, redigerare lyssnar inte, alla är stressade, och kommer man med en åsikt eller förslag så inkräktar man på någon annans område och anses som en jobbig jäkel. 

Speciellt som någon annan anser att det skall se ut på något annat sätt.. än den person som faktiskt varit ute och gjort det.

Tänk vad bra alla tidningar och magasin skulle blivit om man hade en fungerande organisation där man kunde samarbeta och diskutera, utan att se sin produkt skalas ner till oigenkännlighet.

Det är nog det som är det viktigaste i hela processen. 

För alla som gillar att skapa något.

Nä, nu tar jag det där kassa självförtroendet,  kastar det i papperskorgen och trycker på knappen "Töm papperskorgen". 

Bilderna i det här inlägget då...

Porträttjobb. Författaren Lina Wolff fotograferad för Tidningen VI.

Det blev jag ganska nöjd med. ... det också.