Peter Widing

I början på den här veckan kom väldigt tråkiga och ledsamma besked.
Vännen och kollegan Peter Widing hade gått bort.
Det var otroligt ledsamt och är fortfarande svårt att ta in.

Sedan jag var 15 har jag alltid sett hans fotbollsbilder från alla stora mästerskap, jag klippte ut hans bilder från VM-94 från Expressen, sparade dem i en skolåda i garderoben, och har alltid varit imponerad över allt han gjort.

2006 träffade jag honom för första gången under fotbolls-VM i Tyskland.
Ett år senare ringde han upp och ville att jag skulle göra ett jobb för Offside. 
Det kändes stort.
Jobbet var ett porträtt på Hasse Borg i Malmö FF.

Man insåg ganska snabbt att Peter hade höga krav men ändå lämnade friheten och de kreativa lösningarna åt fotografen.
När han hade förklarat vad jobbet handlade om så frågade han till slut...
- Har du en Hasselbladare?
- Nej tyvärr, svarade jag.
- Ok, svarade Peter, jag brukar alltid ta de där porträttjobben med en Hasselbladare och svartvit film, det är så upplägget brukar vara på den intervjun. 3-4 bilder, gärna i svartvitt, du kan plåta med film om du vill.

Jag, som varken hade Hasselbladare eller en analog kamera, undrade vilken stil han tänkt sig men Peter svarade "Du gör bilderna i precis vilken stil du vill, ta dem digitalt om du vill, men gör de svartvita och fyrkantiga sen bara".

Man kunde inte låta bli att bli imponerad av en bildredaktör som ringde och beställde svartvita bilder, gärna tagna med en Hasselbladare, år 2007.
Det enda han inte ville ha var arrangerade bilder med studioblixtar.
Bilden skulle kännas dokumentär och jag minns att jag var väldigt nervös.

I nästan 10 år har vi därefter pratat och mailat kontinuerligt, diskuterat jobb, bilder, fotbollsmästerskap och reportage flera gånger om året när han gett mig möjligheten att hjälpa till med reportagen till Offside.
I sammanhang där man diskuterar bildjournalistik har jag alltid nämnt Peters namn som ett lysande exempel på ett exceptionellt bra redaktörskap.

En annan gång ringde han upp under min semester, jag missade samtalet, och han pratade ursäktande in på telefonsvararen för att han stört mitt i semestern. Han ville bara ringa och tala om att ett reportage såg jättebra ut i tidningen.

Peter ville alltid höra hur fotografen hade tänkt, vilket upplägg man ville ha på storyn och hur min berättelse var i bilderna. Därefter skulle han föra mina tankar vidare till AD:n.

När den första skissen var gjord skickade han en pdf på hela reportaget och lät fotografen tycka till.
Skisserna kunde sedan mailas fram och tillbaka fyra-fem gånger.

"Det är exakt det som är mitt jobb - att jobba fram max ur varje bildmaterial..." skrev han i ett mail.

En av gångerna bad jag nästan om ursäkt för att jag mailat honom för mycket och försökt argumentera vilka bilder jag tyckte jag tyckte var viktiga.
Jag trodde Peter skulle bli trött på mina mail och att han inte skulle orka läsa eller lyssna på mina tankar.
Istället svarade han tvärtemot...

"Om man som bildköpare vill att du skall lägga in bilder på ftp:n, vara tyst och blunda så är man ju bara dum. Jag hyr ju inte in dig för att ställa skärpan, trycka på knappen, fixa lite i photoshop, lämna bilderna, vara tyst, dra vidare på nästa jobb och vara helt oberörd om vad som händer sen. Jag köper ju ditt engagemang och din vilja! Det står jag för i alla lägen.""

Han lyssnade på alla tankar, läste alla mail och tyckte aldrig det var jobbigt när man försökte hitta lösningar. I ett annat mail skrev han så här:

"" Jag tror också att alla frilansfotografer kan skriva under på att det är det som gör det kul att jobba med Offside (förutom att uppdragen ofta är kul), att det finns någon som bryr sig.
Bryr sig om bildernas innehåll, tar emot fotografernas tankar och synpunkter. Allt som oftast (på andra ställen) är fotografer vana vid skicka en påse bilder som lämnas till en layoutare som gör helt som hen har lust med. 
Ibland blir de nöjda, ibland missnöjda men de känner inte att de är med i processen.""

Det var kanske några av de viktigaste ord man kunde läsa som bildjournalist.
Det var nämligen så det kändes när man fick möjligheten att jobba med Peter Widing.
Man fick en känsla av att det man gjorde betydde något.
Att man som fotograf var viktig och att redaktören brydde sig.

Tänk om fler personer och redaktörer kunde ha samma känsla, att få personer att känna sig delaktiga och involverade, så som Peter gjorde.

Jag är oerhört tacksam för alla samtal och mail vi haft om bilder, fotboll, reportage, historier och jobb.
Jag är tacksam över att ha haft honom som förebild, både som redaktör och fotograf, och han kommer lämna ett enormt stort tomrum.
Det här är otroligt ledsamt och den här veckan har varit väldigt dyster.
Mina tankar går till hans familj och närmaste vänner.
Lär Offsides fina ord om honom här.
http://www.offside.org/offside/2016/offside-sorjer-en-alskad-van-och-medarbetare