En vecka senare

När man en vecka efter hemkomst från stöveln vid medelhavet sorterar ut sina bästa turistbilder så är det väl också lika bra att försöka hålla mig på min nivå av ett inlägg i veckan.
För det verkar kanske vara min melodi.
Om inte annat så får man ju se det här inlägget som en break från allt övrigt politiksnack.

Boende situationen i Milano förra veckan gick att jämföra med en nyanländ student till Lund, där man till slut börjar känna desperationen av att gå så långt som att sova på en rektors soffa.
Modeveckan var ju något som vi inte räknat med och speciellt inte när man skulle gå på presskonferens i halvsunkig skjorta och skitiga skor och på hemvägen möts av figursydda kostymer och stänk av parfymdoft som troligen inte var AXE. Champagnen flödade i varenda Luis Vutton affär och till slut kände vi oss så desperata efter lugn och ro att vi inmundigade en pasta på en restaurang där tom dukningen av bordet kostade 8 euro.
Där blev vi blåsta.
Och maten var inte ens god.
Att ordna hotell sågs som ett uppdrag som skulle kunna kallas imposible, men vi lyckades slutligen ordna ett rum i en närliggande förort som skulle ligga på 30 minuters körväg.
Efter 1 timme på motorvägen i månskensljus gav vi upp och körde det gamla "hallå taxi! Kör framför oss, vi kör efter dig"-tricket.
Vi fick tak över huvudet i ytteligare två nätter även om väggarna var så små så de inte ens rymde de italienska konstverken. Dag 2 inleddes med att följa en enkel vägbeskrivning till AC Milans träningsanläggning Milanello och enligt deras egen hemsida så var det bara 3 svängar och sen var man där.
Enligt receptionen på hotellet var det ännu enklare.
Rakt fram och sedan sväng.
Körtiden uppskattades till ungefär en timme.
Två och en halv timme senare än beräknat rullar vi in på en landsväg och hittar anläggningen i en liten italiensk by där hus byggda högre än två våningar hörde till ovanligheterna och där vägbesrivningar på engelska aldrig någonsin uttalats.Vi skrattade åt eländet, parkerade vår Fiat Panda och promenerade de sista 200 meterna upp till ingången samtidigt som vi blir omkörda av snabb svart bil.
"Det var nog Zlatan" skrattade vi och eftersom bilen körde snabbt och var framme hos väntande supporter skara 2 sekunder senare insåg vi att bra timing inte var något som vi saknade.
"Ibra Ibra!" skrek galningar med Milan tröjor och en 100 metersrusch senare fick jag ett, ack inte så bra, kort genom staketet.
Effektiv fotograferings tid av Mr Z: 5 sekunder.
.Efter en enkel Espresso inne i den heliga anläggningen under övervakning av tavla med solskensleende Mr Berlusconi, så försökte jag inte bara spana efter nyförvärv till vårt korpenlag utan även försöka klura ut vilken av de nio planerna det röda laget skulle träna överstegsfinter och långskott.Jag slog följe med några mer rutinerade träningsanhängare som ledde vägen in genom snårig skog och höga stängsel och där, långt in i den mörkaste italienska skog jag någonsin vandrat i, skulle man tydligen få en skymt av AC Milans nya skottfinter och passningsspel.Utsikten bjöd inte på något i hästväg och det är ju som det gamla ordsspråket brukar lyda "Man såg helt enkelt inte Milan för alla träd".Skulle man se en skymt av en rödrandig tröja fick man tydligen ta till andra metoder som jag själv kände mig alldeles för gammal för, och när vaktbolaget Italy Cobra anlände för att schasa ner trädklättrarna så var jag glad för att jag inte tagit till trädalternativet. Bara namnet på vaktobolaget lät ju som något som hämtat ur en amerikansk, eller möjligen italiensk Maffia-rulle. En som i alla fall hade pressat sin kavaj och såg ut som han skulle boarda ett flygplan var brassen Pato. Han var för övrigt den enda spelaren vi såg i mer än tio sekunder.
Ha sa "hej" och försvann.
Matchdagen inleddes med att jag tydligen inte hade alla nödvändiga tillstånd som skulle krävas för att komma in på matchen och framför den här gaten blev vi stående i fyra timmar tills mina italienska fotografkollegor ringde några samtal och sedan behövdes det inget specialtillstånd mer.
Jag hade tydligen kontakter i Italien som in sin tur hade kontakter som kunde "fixa things".
Det var mer än jag visste innan jag åkte ner men jag tackade och vi kom in. Desförrinnan visade jag mina dåliga kunskaper i Fussball när Ultras från Cesena var en man kort i laget.
Jag visade ingen talang, spelet var nog trasigt, och jag hamnade i lag med den tokigaste av dem alla.
Han blev inte glad när jag var tvungen att lämna slaget vid ställningen 1-1 i matcher, men vad skulle jag göra, vi hade ju fyra timmars väntan framför oss. Inne i grytan hängde kamerorna och slängde på de italienska plåtisarna och det var lugna gatan innan matchen drog igång. På läktaren brändes det av en och annan bengal och mindre eldsvåda men bland fotograferna var det lugnt. Ingen brydde sig....Om det sedan är något som får de italienska fotograferna att hetsa upp sig så är det gubbar.
Helst skalliga i dyra kostymer.
Då smattrar det på som bara den bland kamerahusen och om man undrar vem de där gubbarna var så kan jag svara "Ingen aning".
Det såg ut som en höjdare så jag tog också ett kort.
Man vill ju känna sig som en i gänget. Minuten senare kände jag en knuff i axeln och hörde någon som myntade "Hallo Daniel".
Jag hade ingen aning om att jag kände någon i Cesena men tydligen hade mitt tjat på informationscheferna de senaste dagarna gjort mig känd bland Milans pressansvariga som numera tilltalade mig vid namn.
Minuten senare kommer ännu en ,"Hallo Daniel!".
Även Cesenas presskillar ville hälsa på svensken som tjatat på dem för sina tillstånd och nästa gång jag åker hit räknar jag med att det bara är att lyfta luren och säga "Tjena, Daniel här."Klockan 00.00 släcktes den sista bengalen.
Tre timmar senare räknade vi med att vara tillbaka i Milano men eftersom flygplatsen låg på andra sidan stan så anlände vi kl. 04.30 med ett ton grus i ögonen.
Vi slog oss ner på en obekväm stol och insåg till slut att det var märkligt att vårt plan som skulle lyfta två timmar senare inte ens fanns med på startlistan.
Trötta som två vissna tulpaner fick vi reda på att vi befann oss på fel terminal trots att det i papperna stod nummer 2. Ett nybörjarmisstag sådär på morgonkvisten.
Att slänga sig på en buss som skulle ha 20 stopp innan den nådde terminal 1 var inget alternativ. Det fick bli taxi.
Men om vi innan vi lämnade Sverige skulle vetat att våra kort skulle försvinna i automater, bli skimmade och inte fungera, så hade vi säkert bunkrat upp med mer cash.
Chaffisen ville ha 15 pengar för körningen från 2:an till 1:an.
Vi gav honom 10.
Det var allt vi hade kvar.
Sen somnade vi på planet.