När man så försöker ägna gårdagen åt rekreation och vila för att det skall gå över så blir svaret...
Icke!
Jaja, så blir det när man arbetat i 32 dagar i sträck men jag spottar i de skånska nävarna och jobbar vidare, så här är det i frilansvärlden... och det är ju bara VM i Brasilien en gång i livet.
Idag stod Frankrike - Tyskland på agendan och hade vi inte varit fotografer till yrket så hade vi inte behövt vara på plats redan kl 09.00 imorse på Maracanã, och stå i diverse olika biljettköer, trots att matchen skulle kicka igång först kl. 13.00.
Även om man älskar att vara på VM så jag tala om att jag var den enda som satt med både en dator och en toalettrulle bredvid mig.
Och den toarullen snöt jag nästan upp under 90 minuter.
Endast jag på Maracanã hade således ett berg av snytpapper i en hög bredvid mig.
Jag skyller allt på vaktmästaren som sprutar air-condition så det står härliga till och just därför blev det inte bättre av att vi satt i sisådär 40 graders värme, molnfritt och med solen rakt i nyllet under 90 minuter.
Hatten hade jag för övrigt glömt också och det var ju inget smart drag.
Både jag och fotograferna som satt bredvid mig såg ut som vi suttit i ett skyfall och då hade det inte ens regnat en enda droppe. Ungefär så blöta var vi om man skulle mätat.
Jag och Niklas Larsson hamnar för övrigt numera alltid i den sista gruppen, grupp 4, så hög prio har vi.
Då får vi nästan sitta vid mittlinjen vilket inte är något vidare det heller, men så är läget.
Ovanpå allt så gjorde Tyskland endast ett mål i matchen, den bollen hamnade rakt framför min remotekamera och målvakten tittade rakt bak i kameran när han slängde sig. Perfekt.
Men tyvärr slog inte den remoten av.
Den här bilden är från det andra målet, just där hamnade ingen boll i nätet.
Men vi är inte bittra, till lunch hann jag i alla fall slänga i mig två friterade saker av något märkligt och detta efter 30 minuter i världens längsta presskö.
600 journalister på Maracanã stadion och två personer som sköter fiket.
Det kunde man ju räknat ut i förväg att det inte var hållbart.
Men det här kösystemet kunde man utvecklat: gå till en kassa, betala, ställ dig sedan i en annan med ditt kvitto för att hämta käket.
Det där systemet känns lite..eh.. 1950.
Middag fick vi däremot, en subwaysandwich i farten på väg bort till Alzirão som ligger 20 minuters promenad från Maracanã. Dit gick vi en halvtimme efter slutsignalen på vår egen match.
Larsson med sina långa kliv gick 200 meter framför och skrek "todo bem!".
Här hade vi varit en gång förut och det kan man ju se på denna Länken.
Klart vi skulle passa på att gå till Alzirão igen när Brasilien spelar trots att vi precis varit på en match.
Men så är det i fotografvärlden, hit och dit, och det är ju trots allt bara VM i Brasilien en gång under ens livstid.
Hämta nya presspass, tränga dig igenom all publik, tjata till dig att få stå längst fram under scenen, i alla fall under fem minuter, tryck dig igenom all publik, tillbaka igen, se upp för att inte bli av med prylarna.
Nu är vi tillbaka på Maracanã-stadion igen för att hämta våra prylar som vi lagt i skåpen och klockan är bara så mycket som 20.45.
Nu skall jag bara packa ihop alla prylar, hitta en taxi och åka hem.... duscha, rensa datorn på bilder och lägga upp en plan för något att göra imorgon också.
Jag läser förresten i tidningen Journalisten på den HÄR LÄNKEN att Journalisterna kollapsar i Almedalen.
" – "Det blir mer än åtta timmar per dag, det går inte att hinna med annars. Man förväntas leverera material men får inte tiden för det, det ska vara ens eget ansvar," berättar en reporter på en landortstidning.
En annan säger :– Det blir kanske tio timmars jobb varje dag, ibland mycket mer.""
Det låter som att det är jobbigt där borta i Almedalen.
Tur att de inte är förkylda.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar