Fördelar

Onsdag Förmiddag.
-Anders Hansson, Vad sägs ett parti Coronne?
-Visst.

Bra. Vi tar bokföringen en annan dag.

Nackdelar

Tisdag Förmiddag.

Jag skall bestiga Mount Everest.
Eller kanske sätta igång med att sortera mina kvitto och bokföring.
Kul. jättekul. Verkligen jättekul.

Att gå nära är inte alltid dåligt

Maria Rydhagen på Kvällsposten skriver en krönika som ett svar på den här som skrevs i Skånska Dagbladet i onsdags.
Själv skrev jag också ner några rader och diskuterade flitigt krönikan med mina kollegor.

Nu hann jag aldrig posta mina tankar på min blogg i veckan och eftersom en del av synpunkterna är de samma som i Marias, så saxar jag istället några stycken ur min egen reflektion och publicerar de nu istället:

Det finns bevisligen alltid ett hat mot journalister och fotografer. 

Oavsett vad vi gör, eller hur vi jobbar, så finns det någon som säger, "de där fotografjävlarna", "journalistjävlarna", "hyenorna" osv osv. 

Folk skriver inlägg och kommentarer och har "skämts över dessa fotografer och journalister som aldrig visar någon som helst respekt".

Jodå, vi visar respekt men att skriva krönikor som den i SkD leder bara till en sak. 

Större hat mot journalister och fotografer som försöker göra sitt jobb, och visa verkligheten. 

Läs inte det här som att jag försvarar dem som går över gränsen, det kommer alltid finnas en eller några, som gör fel, men nog kan jag garantera att den stora delen visar respekt. 

Och så här upplevde jag en del av situationerna från Onsdagens manifestationer i Malmö.

Jag och min fotografkollega Anders Hansson pratade med personerna som gick i manifestationen. Vi växlade ett par ord med en släkting som berättade "Nu är är det begravning på Fosie kyrkogård. Ni är välkomna dit".  

På Fosie kyrkogård fortsatte vi prata med folk och de ville att vi från media skulle vara där. 

När kistan burits ut ur bilen på kyrkogården så var den stora folkmassan tysta och det togs inga bilder när prästen höll ett långt tal.

Under begravningsceremonin stod jag bredvid fotografen Johan Bävman från Sydsvenskan. Vi stod med ca 2-3 andra fotografer i bortre ändan av gravplatsen. Vi trängdes inte, vi stod inte i vägen för vare sig släktingar eller någon annan. 

Men vi stod nära. 

Och nära står vi för att visa att vi är där. Och för att kunna visa hur det ser ut.

Under en speciell ceremoni ropade en man högt till alla närvarande "Nu får ni inte ta några bilder". Av respekt lade alla fotografer ner sina kameror. När denna processen var klar ropade han högt igen :"Nu är det ok att fotografera". 

Hade de ropat att att all media skulle gå därifrån så är jag alldeles säker på att de hade gjort det.

När man som fotograf arbetar får man inte alltid tydliga signaler som den här. Allt som oftast får vi läsa av situationer i tystnad. Säger en blick "nej", så slutar vi också fotografera. 

I krönikan skriver journalisten att han mådde illa, men har likväl filmat samma bilder som han påstår sig må illa av, en gråtande mor mot en bil, en översiktsbild från en begravning, men från ett annat avstånd.

Vi andra står nära, vi har visat oss, folk ser att vi är på plats, men ingen bad oss lämna.

Ingen blir arg av vår närvaro.

Att skriva att fotografer står och skrattar... jag har svårt att tänka mig att fotografer stod och skrattade åt det tragiska som hänt. 

Att skriva att fotografer står och snackar skit... hur vet krönikören det, eller är kanske skit det enda fotografer står och pratar om?

Men åter igen, var går gränsen på hur nära man får gå? En gräns hade ju dragits redan om begravningen varit stängd och det trots allt hade kommit media. Då hade vi gått över en gräns. 

Om vi inte är nära det som händer, kan vi heller inte ta stämningsbilder, eller skildra den stora sorg som familjen bevisligen ville visa upp.

Kritiker har ofta en tendens att tro att vi genom närhet alltid är ute efter de "snaskigaste" bilderna.

Jag vet inte vad familjen själv ansåg om medias bevakning i onsdags, men de hade å andra sidan bett om tillstånd för en begravningsceremoni mitt i centrala Malmö. 

Kanske hade det varit intressant att höra deras synpunkt? 

Spelade det dem någon roll att fotograferna gick nära,  eller var det just detta de ville visa för allmännheten? 

Genom oss som var där och bevakade. Tillräckligt nära.

Iowa

Lars Tunbjörk har också varit i Iowa. Kolla HÄR.

Two pictures of frame?

Inte nog med att jag för något år sedan krattade löv och hamnade inom google bilens kameror på hitta.se:s Street view...

   

...Nu ser jag även att jag lyckats med konststycket att nästla in mig på en bostadsannons för en lya som är till salu i kvarteret.

Vissa har sina 15 minuter i rampljuset. 

Jag nöjer mig med mindre.

Malmö

Det händer mycket saker i Malmö som inte är trevliga, men det är synd att det oftast bara blir fokus på det som är dåligt med vår stad.
Folk undrar hur vi kan bo här, men det är klart att vi kan bo här. Varför skulle vi inte kunna göra det?

I Fredags samlades 6000 personer på Gustav Adolfs Torg mot en manifestation mot våldet.
Samma eftermiddag träffade vi Ilmar Reepalu.
Intervjun med honom kan man läsa i Söndagens SvD.

Klart o betalt

I år hade jag inte mycket att skicka in till Årets men å andra sidan har jag ju varit pappa ledig fram till September så det får ju förklara saken.
Det är ju bara att vända blad och gå vidare till nästa år som man så lustigt brukar säga.

25 bilder blev det trots allt och trots min lilla bildproduktion så skenar det ju iväg lite när man skickar in ett eller två reportage.
Diskussionen i vårt hushåll där hemma är dock av den ärliga sorten.
När man griper efter halmstrå så får man genast ett svar "Men skulle du verkligen vilja vinna ett pris för den bilden?".
Oftast blir svart "nej kanske inte" och så är det bra med det.

Fast å andra sidan så kände jag för två år sedan att jag hade ganska hyfsade bilder och kanske grep efter halmstrå när jag la till den här i slutminuterna.
"Skall du skicka in den där så skall den vara i svartvit" sa Joel Marklund och det tackar jag honom för.
"Den var bra den" sa Anders Hansson som satt bredvid mig i pressrummet vid tillfället, då jag själv var alla annat än torr efter några minuter i skyfallet, men inte fanken sa han till mig att skicka in den.
Inte var det min egen favorit från det gångna året heller, men halmstrå är bra de också.

När man sedan blickar tillbaka på prisutdelningen så minns man också att man i de tillfällena inte alltid finner sin verbala förmåga att utrrycka sig klokt och korrekt.
Jag antar att det beror på chocken av att ett halmstrå gick hem.

Jag lånar den här filmen av Daniel Svensson, som förevigade mitt korta och inte så uttömmande utlägg om ovanstående bild, och tycker trots allt det var väldigt trevligt att stå på samma scen som mannen som sa "jodå, den bilden skall du skicka in!"

Medivärlden

Över jul och nyår har man inte hållit 120 i jobbtempo kan jag lova men det behövs med en någorlunda lugn körning emellanåt också, speciellt som det drog igång idag direkt med bevakning av allt som händer här nere i Malmö.
Jobbiga saker. 
Man undrar vad som händer här nere...
Var är den här staden på väg?

På tal om något helt annat.
Vill man se några utvalda bilder från förra året från sex svenska fotografer så kan man göra det på Medivevärldens länk HÄR.
Där hittar man Åsas bild nedan, och några till från Pieter Ten Hoopen, Annika Af Klercker, Yvonne Åsell osv.

Foto: Åsa Sjöström /Sydsvenskan

Toppen

Vi har en rymdfarkost i toppen.
Näst direkt under stjärnan vill säga.
God Jul!!

Karl bertil Jonssons jul.

Häromdagen träffade jag mannen som tecknat den klassiska filmen Karl Bertil Jonssons jul.
Stort.
Per Åhlin heter han och är en av Sverige främsta tecknare.
En mycket trevlig man.
Missar man Karl Bertil Jonsson på julafton? Jag tror inte det.
Intervjun med honom kan man läsa i dagens Aftonbladet.

Innan jag lämnade stället blev jag inhyst i en närliggande inspelnings studio hos en av hans kreativa kollegor.

Där skulle jag trycka av min kamera med diverse olika slutartider framför en mikrofon och när jag gjort detta fick jag en tumme upp. 

Jag klarade således av att hantera min kameraavtryckare på ett alldeles ypperligt sätt och samtidigt ge mitt kamera hus en chans till ära och berömmelse på vita duken. Eller rättare sagt ljudet av den.

Så om det inom kort dyker upp ett kamera ljud i en animerad svensk film nära dig så vet ni vem som står bakom det klicket!

LÄS

Läs en debatt artikel HÄR och samma artikel på flera andra medier.
Gå med i den HÄR gruppen!!
NU!

Joel får paket

Jag sitter med en Nisse med en luva i källaren och slår in paket och det är väl ungefär den bilden man föreställer sig som det skall var dagarna innan en julafton.
Vi paketerar ett paket med prylar som skall levereras till vår vän praktikanten Joel i Stockholm men just i detta nu stötte vi på problem....

Vi fann två tommar lådor som passade bra för ändamålet att transportera prylarna i, och vi försöker bara bestämma oss för vilken av dem han skulle bli gladast av att få.

Summera året

Det börjar bli dags att summera året och skicka in något till Årets Bild.
Ikväll skall vi verkligen ta oss tiden att välja ut några bilder eftersom vi annars har förmågan att skjuta upp allt till sista stund.
Det slår således aldrig fel, för vi är nämligen aldrig ute i god tid.
Om jag har något att skicka in då? Lite, lite möjligen men inga direkta kioskvältare.
Fast å andra sidan så har jag ju bara jobbat sedan September och på den tiden kanske man inte hinner göra världens största produktion.
Det skall bli bättre med det till nästa år. Jag håller redan på att planera.
I September var jag ute på en äpplehistoria, den tyckte jag hade några fina inslag i alla fall.
Och flera nyanser av rött.

Auktionen

Bra ordnat i Göteborg med auktion av bilder och insamling av pengar till Johan och Martin.
Vi måste dra igång fler sådana idéer här i PFK södra också.
Just för tillfället sitter i vi i styrelsen upptagna med ett evenemang som går av stapeln i Mars månad och det tar sin tid det också.

På tal om auktioner så har jag hittills själv bara deltagit på EN sådan med mina bilder.
Året var 2006 och jag hade fått ett pris för ett sportreportage i Poyi.
Några veckor innan jag åkte över till USA och prisutdelningen i Columbia, Missouri så fick jag ett mail.
Varje fotograf som hade fått pris i tävlingen skulle få donera en av sina bilder som skulle auktioneras ut, och pengarna skulle gå till någon slags välgörenhet.

Väl en bild från din kollektion stod det i mailet och jag föreslog att de skulle plocka den här.

 

När prisutdelningen var avverkad traskade således alla besökare och fotografer in i ett annat rum där printarna från alla fotograferna var uppradade lite snyggt och prydligt.

Bredvid varje bild låg linjerade lappar där man kunde plita ner sitt bud.

Det var inte tal om några män med träklubbor som stod och bankade ner "1-2-3 Såld" utan det var mer i det lättsamma avslappnade läget kan jag tala om. 

Lite lagom charmigt med andra ord.
Skriv ner ditt bud, vill någon höja, så stryk det gamla.
När tiden är ute så är det slutbudat.
Lätt.

Jag spanade in några printar från Ami Vitale och kladdade ner några bud, men dessa siffror ändrades ungefär varannan minut.

Lite längre bort låg min bild och väntade på bud.

Och tydligen så tyckte någon att jag gjort fel val, eftersom det på bordet låg en print av den här.

Nåväl, tänkte jag.

Det spelar ju ingen större roll vilken de valt egentligen, för jag tänkte nog inte köpa den själv.

På blocken bredvid Ami Vitales bilder fortsatte buden att höjas och låg vid en tidpunkt på auktionen på 175 $ respektive 85 $ och fortsatte stiga.

Lite då och då gick jag bort för att kolla hur min bild stod sig i konkurrensen och det såg lite glest ut på det där blocket.

Jaja, någon stackare tyckte i alla fall att den var värd 15 $ och det budet stod sig länge och väl.

När det var någon minut kvar så hoppade jag av budgivningen på några av de andra bilderna och någon hade tom insett det sanna värdet i en bild av Daniel Nilsson och ökat budet till 25 bucks.

Lite gladare var nog auktionsfixarna för pengarna de fick in på Ami vitales verk.

Inga större summor i omlopp på den auktionen, men glad var den killen som fick en stor bild från Schichahai sport skola, signerad också för den delen, att pryda sin vägg med.

25 $!

Vilket kap han gjorde!

Den är nog värd minst 27 $ om några år.

Bron

Fint ljus var det på den igår med några strålar som tittade fram mellan molnen.

Och om planerna på att utvidga det hela med en tunnel till Danmark kan man läsa i dagens Dagens Nyheter.

gruppbild?

Min tjeckiska sportfotograf vän på facebook lägger upp den här bilden.
Jag antar att han inte tagit den själv men den var fantastiskt rolig.

Illustrera Malmö

Jag får en utmaning.
Framför mig får jag en text av den duktiga journalisten Niklas Orrenius från Sydsvenskan som jag skall bildsätta till Dagens Nyheters kulturdel.
Med tanke på textens styrka så gör man inte det här jobbet på fem minuter.
För att få fram en bra stämning i bilderna, få ett samband med Niklas text och för att få bilderna att höra ihop med det kulturella, det nya, det gamla och det framtida Malmö, så löste jag det så här.
Några fler bilder kan man se HÄR tillsammans med Niklas text och fler bilder med fin redigering kan man se i Dagens Nyheters Kultur del idag.
Det är egenligen inget att vänta på, gå in och läs texten NU. Den är viktig.
”Sverige forever in my heart” är titeln på hans bok som snart kommer ut.

Ännu en tavla

Helgen verkar vara något då min blogg står stilla men å andra sidan så upptogs helgen av arbete och resten av tiden gick åt till sådant som man ibland behöver göra på helgerna, dvs vila.

Förra Torsdagen arrangerade vi det som vi i PFK Södra brukar kalla korvkväll men för lustighetens så bytte vi ut korven mot glögg och lussekatter och således bytte evenemanget också namn till Glöggkväll.
När vi drog nummer i vårt lotteri där vinnaren erhåller en inramad bild av dagens föreläsare som för dagen var Jonathan Saruk så föll det sig så att vi knep hem bilden. Igen.
Två lotter räcker så länge den som drar, dvs föreläsaren, drar rätt nummer.
Det är en rolig grej det där med lotterna.
För numera kan vi stoltsera med bilder av dessa fotografer på väggarna.

 Foto: Jonathan Saruk

Foto: Jörgen Johansson

 Foto: Magnus Wennman

Mer porträtt

För ett tag sedan träffade jag en man som berättade en väldigt intressant och gripande historia.
Nu är den publicerad i magasinet Ingenjören, där min väldigt duktiga fotograf och vän Anna Simonsson är bildredaktör.
De tar hand om jobben fint på den där tidningen.
Så här blev några av mina lämnade bilder och pdf:en från uppslaget.

Det är en fröjd att jobba när man har en bra dialog om jobben, pratar igenom idéerna och man blir nöjd när man får se upplägget i tidningen.

Klickar man på den här LÄNKEN så kan man titta i hela tidningen och när man ändå är där så kan man passa på att bläddra fram till sidan 28 och titta på Annas Simonssons otroligt fina reportage!
Gör det!

Vilka porträtt!

De här porträtten var faktiskt HELT OTROLIGA!

Klicka på den här LÄNKEN. Det är helt sanslöst vilka bilder av fotografen Lee Jeffries.
Helt fantastiska.
Hemska. Sorgsna.Vackra. Titta på utrrycken i bilderna. Man kan ju titta på dem hur länge som helst.

Skolfotografen

Igår fick vi hem årets skörd av skolfoto.
Bra timing på det, eftersom jag idag ser hur de faktiskt jobbar, de där skolfotograferna.

School Portrait (2011) from Michael Berliner on Vimeo.

Midsommar mitt i vintern

Jag får ett mail från en kvinna i USA som hittat min midsommarfilm på Vimeo.
Hon inleder sitt mail med raderna :
"Hey :) I just found your swedish midsommar video and it´s the best one I´ve ever seen.."

En sådan inledning på ett mail är ju förträffligt trevlig och hon undrar sedan om hon får använda länken i ett skolprojekt hon gör om svenska traditioner.
"Självfallet", svarar jag, "...och som du kanske lägger märke till så beter vi oss lite lustigt på våra svenska traditioner!" 
Hon svarar igen:
"What looks funny are all the other videos when you search for swedish midsommar. Either no one is drinking (!?!?!) or it´s just duper doorky looking. yours is just awesome, so thanks!"

Det var ju trevligt att den här videon kom till användning för någon som tyckte den var "awesome!"
Och det var ju inte så dumt att titta på den igen sådär mitt i vintern.
Fast jag tycker nog vi själva beter oss lite doorky också om man skall vara ärlig.
Nåväl, är det midsommar så är det.

Förhands

Nu antar jag att de flesta som vill läsa om five-a-side fotboll, handboll och diverse roliga saker som pågår under ett mästerskap i landet Brasilien hänger med på den här eminenta bloggen.
Gör man inte det så missar man ju något roligt.
Vi vet att upphovsmannen till de raderna samtidigt har ett bra reportage om handbollsdamerna i bakfickan och vi ser fram emot fortsättningen på de bilderna när han landar i Sverige igen.

Förra veckan var jag och fixade damernas lagbild inför avresan och till detta tillkom en del förhandsbilder som nu dyker upp lite då och då på de här sportsidorna.
Jag valde blixten som räddare från den här hallens lysrörsmiljö och är nöjd med att jag packade ner både ett och två nya blixtbatterier.

Ute i butiken

Förra veckan fick jag lägga mina vantar på Offside # 7 som då hade anlänt till butiken.
Av någon märklig anledning så prenumerar jag inte på några tidningar, jag är en sk lösnummerjunkie, och så är det med alla magasin jag läser frekvent.
Även om jag köper alla nummer av de magasin som är intressanta och aldrig missar något, så gillar jag att plocka från en hylla. Jag vet inte varför, men så är det.

Så här såg det i alla fall ut på sidan 20, då jag blev förärad att medverka i introt.
En av mina kamrater skrev "Vad är det för bild på dig i senaste offside, du ser ju tom snygg ut på den bilden" och för detta skyller jag på min sambo som fotograferat. Hon kan ju den där konsten med att lyckas ta bra bilder på folk.
En annan av mina skrivande kollegor sms:ade istället "Månadens medverkande i Offside! Det blir ju inte större än så!". Jag instämmer med det senare sms:et och är stolt över detta.
Vad som skrevs i den presentation kan man ju läsa om man har numret framför sig.

En annan grej man kan passa på att titta på om man har Offside i sin ägo sig är det där magasinets fantastiska layout.
Varje nummer är en fröjd för både bild och text och anledningen till detta är ju att man har möjlighet till bra dialoger både före, under och speciellt efter sitt arbete.
Det blir ju bara så mycket bättre då.

Vid lämningen av det materialet till det här numret kom jag själv med några förslag till hur man kunde lägga upp det, och några uppslag blev tom så som jag föreslagit.
Peter Widing, som själv har gjort några fina reportage i numret på både Mikael Lustig och "Texas" Johansson är en både inspirerande fotograf och håller i redaktörskapet precis så som man vill att det skall vara, och AD:n Kristofer Öste gör ju hela tidningen så snygg.
Inte nog med det så har också en av tidningens reportrar, Anders Bengtsson, blivit nominerad till stora journalistpriset under 2 av de senaste 3 åren. Bara en sådan sak är ju fantastisk för ett magasin som handlar om fotboll.

För övrigt så möttes jag av den här killen som tyckte att det var på sin plats att visa upp arslet i pub fönstret när vi spenderat vår första timme under reportaget i West Browmich. 
Det blev väl ungefär starten på mitt och Ulf Roosvalds reportage som hamnade på 19 sidor i tidningen.

Under den sista dagen däremot så möttes vi av folk som mer än gärna stoppade oss på gatan när de såg att vi hade en kamera och utbrast "Pleeease, take a picture of me when i pose and let´s be friends on facebook".
Jag tog en bild, men det här med facebook lät vi vara till en annan gång.

Jag hann med göra ett bildspel som jag visserligen visat förut men vill man se det igen så kan man göra det här nedan. 

Bara klicka på PLAY.

Annars kan man också läsa i redaktörernas inledningstext om varför vi inte fick fotografera på matchen mot Liverpool och vad det egentligen skulle kostat om vi fått för oss att löpa amok på pressläktaren.

Men vi fixade ihop det utan att ta matchbilder och jag fick ju sett mitt favoritlag Liverpool för första gången, även om jag denna gången höll på motståndarna, för reportagets skull.
Avundsjuk var jag på den här kvinnans mössa som verkade varm och fin, och upplyft och nöjd är man ju alltid ett bra tag framöver när man fått den här känslan av att allt fungerat bra.
Från biljettbokning till layout.

Vinet

Idag, för första gången någonsin, hade vi precis som vilken annan rekorderlig arbetsplats som helst, infört ett vinlotteri.
Jag handlade vinflaskor.
Jag gjorde några lottnummer.
Jag såg fram emot vilken flaska vi skulle avnjuta ikväll och riktade in mig på förstapriset.
Jag tänkte fuska men gjorde det inte.
Jag la ner dem i en burk och alla drog en siffra.
Det där systemet fungerade inte.
Något måste varit trasigt.
Mitt nummer drogs först.

Det betyder:
Jag blev sist.