Att gå nära är inte alltid dåligt

Maria Rydhagen på Kvällsposten skriver en krönika som ett svar på den här som skrevs i Skånska Dagbladet i onsdags.
Själv skrev jag också ner några rader och diskuterade flitigt krönikan med mina kollegor.

Nu hann jag aldrig posta mina tankar på min blogg i veckan och eftersom en del av synpunkterna är de samma som i Marias, så saxar jag istället några stycken ur min egen reflektion och publicerar de nu istället:

Det finns bevisligen alltid ett hat mot journalister och fotografer. 

Oavsett vad vi gör, eller hur vi jobbar, så finns det någon som säger, "de där fotografjävlarna", "journalistjävlarna", "hyenorna" osv osv. 

Folk skriver inlägg och kommentarer och har "skämts över dessa fotografer och journalister som aldrig visar någon som helst respekt".

Jodå, vi visar respekt men att skriva krönikor som den i SkD leder bara till en sak. 

Större hat mot journalister och fotografer som försöker göra sitt jobb, och visa verkligheten. 

Läs inte det här som att jag försvarar dem som går över gränsen, det kommer alltid finnas en eller några, som gör fel, men nog kan jag garantera att den stora delen visar respekt. 

Och så här upplevde jag en del av situationerna från Onsdagens manifestationer i Malmö.

Jag och min fotografkollega Anders Hansson pratade med personerna som gick i manifestationen. Vi växlade ett par ord med en släkting som berättade "Nu är är det begravning på Fosie kyrkogård. Ni är välkomna dit".  

På Fosie kyrkogård fortsatte vi prata med folk och de ville att vi från media skulle vara där. 

När kistan burits ut ur bilen på kyrkogården så var den stora folkmassan tysta och det togs inga bilder när prästen höll ett långt tal.

Under begravningsceremonin stod jag bredvid fotografen Johan Bävman från Sydsvenskan. Vi stod med ca 2-3 andra fotografer i bortre ändan av gravplatsen. Vi trängdes inte, vi stod inte i vägen för vare sig släktingar eller någon annan. 

Men vi stod nära. 

Och nära står vi för att visa att vi är där. Och för att kunna visa hur det ser ut.

Under en speciell ceremoni ropade en man högt till alla närvarande "Nu får ni inte ta några bilder". Av respekt lade alla fotografer ner sina kameror. När denna processen var klar ropade han högt igen :"Nu är det ok att fotografera". 

Hade de ropat att att all media skulle gå därifrån så är jag alldeles säker på att de hade gjort det.

När man som fotograf arbetar får man inte alltid tydliga signaler som den här. Allt som oftast får vi läsa av situationer i tystnad. Säger en blick "nej", så slutar vi också fotografera. 

I krönikan skriver journalisten att han mådde illa, men har likväl filmat samma bilder som han påstår sig må illa av, en gråtande mor mot en bil, en översiktsbild från en begravning, men från ett annat avstånd.

Vi andra står nära, vi har visat oss, folk ser att vi är på plats, men ingen bad oss lämna.

Ingen blir arg av vår närvaro.

Att skriva att fotografer står och skrattar... jag har svårt att tänka mig att fotografer stod och skrattade åt det tragiska som hänt. 

Att skriva att fotografer står och snackar skit... hur vet krönikören det, eller är kanske skit det enda fotografer står och pratar om?

Men åter igen, var går gränsen på hur nära man får gå? En gräns hade ju dragits redan om begravningen varit stängd och det trots allt hade kommit media. Då hade vi gått över en gräns. 

Om vi inte är nära det som händer, kan vi heller inte ta stämningsbilder, eller skildra den stora sorg som familjen bevisligen ville visa upp.

Kritiker har ofta en tendens att tro att vi genom närhet alltid är ute efter de "snaskigaste" bilderna.

Jag vet inte vad familjen själv ansåg om medias bevakning i onsdags, men de hade å andra sidan bett om tillstånd för en begravningsceremoni mitt i centrala Malmö. 

Kanske hade det varit intressant att höra deras synpunkt? 

Spelade det dem någon roll att fotograferna gick nära,  eller var det just detta de ville visa för allmännheten? 

Genom oss som var där och bevakade. Tillräckligt nära.