Det jag läser och hör på Sportnytt är att han dog av en hjärtattack under ett träningsläger i USA.
Jag träffade honom massor av gånger på simmästerskap runt om i världen, och varje gång vi träffades så var han oroligt trevligt och alltid glad.
Den första gången jag träffade honom var 2005 och jag gjorde alltid jobben åt samma norska tidning och med samma norska reporter när vi träffade honom.
När vi hängde tillsammans i Melbourne, Australien så satt jag och Alexander ganska länge och pratade om både kameror och datorer, och eftersom han var intresserad av bilder så brukade jag ofta maila honom lite simbilder.
Under EM i Eindhoven 2009 tog han guld på 100m bröstsim och man blir givetvis lite extra glad när man vet att det är en idrottsman som också är en bra och vettig människa som vinner medaljer.
När jag kom till Fukuoka i Japan för att bevaka svenskarnas uppladdning inför OS i Peking 2008 så såg jag även Alexander Dale Oen sitta på bassängkanten vid samma träningspool."Hallå! hur är läget ?" Sa Dale Oen på sin glada norska.
Även om jag inte träffade honom mer än en gång per år så hälsade han, log, skrattade och skämtade.
När jag missade att vara på plats vid hans OS-silver 2008, (Då var jag säkert och bevakade någon svensk i en annan idrott) så grämde jag mig lite, jag hade ju trots allt nästan varit på plats på många av hans stora medaljer genom åren.
Otroligt känslosamt var det när han som första norrman vann VM-guld 2011, bara 3 dagar efter terrorkatastrofen på Utöya.
Han berättade om guldet och känslorna i Skavlan för bara några veckor sedan och ett klipp från hans guldlopp och känslor kan man se här på SVT play.
Om man inte har tid så kan man ju bara titta på de första 30 sekunderna.
Idag gick han tragiskt bort, endast 26 år gammal.
Tankarna går till hans familj och nära.
Vila i frid Alexander Dale Oen.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar