När man simmar och plaskar tillräckligt fort så är det tydligen inte så avancerat att hamna i Guinnes rekordbok. Mikael har nu gjort det efter sina åtta blanka guldkorn och jag var som synes inte den enda plåtnissen som skulle ta ett kort på honom när han trängde sig igenom den flåsande fotografhorden för att gå upp och krama om sin gråtande lilla mamma på läktaren. Jag ansåg att jag var smart som stannade kvar där nere för att knipa ett kort när han gick tillbaka och det var nästan så jag kunde känna hur ett åttonde OS-guld doftar. Som en blandning av tallbar och svett ungefär. Under det långa simpasset använde jag som vanligt 400:an som huvudkudde och mitt sovmärke blev således "Canon 400mm 2.8" inpräntat på högra kinden.Därefter fick jag besked att ALU-Nisse ännu en gång hade gjort bort sig med en miss i schemat och för att jag skall skulle kunna rädda honom så får jag stressa. In i Mediabussen. Mot brottningen. Klockan fyra skulle svenska brottar damen alltså ligga på mattan och slänga ryssar hit och dit. Jag är försenad. Framme tio över fyra.
Stöter på radiosportens utsände och ställer tre snabba. Får samma svar på alla.
- Har hon brottats? Ja.
- Förlorade hon? ja.
- Har hon gått från mixed Zone? Ja.
Jag klarade inte av att rädda ALU-Nils. Jag misslyckades också med att ta en enda bild på henne. Stannade på brottningsarenan tills jag fått svar på sista frågan vilket var i ungefär 30 sekunder och sedan vände jag på klacken och åkte första bästa buss därifrån.
Hopp i Pool med Anna Lindberg. En sjätteplats på OS kanske inte är så dumt ändå.Dagens Minireportage: Baseball. Kina mot Korea
Hur mycket tror ni Mao vrider och vänder på sig i sin lilla kista när han inset att det spelas amerikansk nationalsport på hans gamla risfält?
