måndag 8 december 2008

Champions League

Sitter bänkad framför en EM-krönika på fyran där det i reklamen utlovades rysningar.
Som vanligt håller reklamen aldrig vad den lovar för det var nog den tråkigaste krönika jag skådat på många år. Bara matchbilder.
Den var tråkig.

Annat var det 2006. Då var det rysningar.
Champions League.
Final.
Stade De France i Paris.
På laguppställningen stod Arsenal - Barcelona och således Henke Larsson mot Fredrik Ljungberg.
Oavsett hur det gick så skulle det bli jackpot för svenska medier.
Flyget ner mot Eiffeltornets förtrollade stad.Träningar och presskonferenser utgjorde förhandset dagen innan Finalen.
Pang sa det i min kamera, och displayen visade "error"- följt av en siffra som jag givetvis aldrig sett förut.
- Kom hit imorgon, sa en vänlig engelsman som förtäljde att Canon service skulle vara på arenan från kl 12.00.
- Perfekt, tänkte jag, och eftersom jag inte vill riskera att missa en lånekamera så var jag där redan kl. 11.
Dagen efter satt jag där i korridorerna på Stade De France.
Och väntade. ...Och väntade.

Canon gubbarna behagade dyka upp framåt 14-snåret och såg mindre roade ut när de fick in min trasiga error-kamera.
Scanpix-Wiklund dök också upp så småningom.
Både han och jag och de 300 andra fotografer hade ingen aning om hur själva platsfördelningen skulle fungera så vi tog en sk rövare och gick ut och placerade våra storstrutar på en tom bänk.Därefter fördrev vi tiden med att leta bredband, vilket visade sig vara en liten detalj som arrangörerna i Frankrike olyckligtvis hade glömt bort att installera.

Ett press rum för fotograferna fanns däremot, med ca 20 el-uttag.

Min kamera konstaterades vara kaputt och jag var nöjd när jag fick ut en lånekamera.
Desto mindre nöjd när jag testade den inne på planen och den bara kunde leverera JPEG-small.
När klockan närmade sig avspark blev fotograferna infösta som boskap i en bur som troligtvis används vid transport av biffiga kreatur när det inte tjänstgör som fotograf-spärr på en större fotbollsarena.
Vi skakade galler som kriminella, innan vi släpptes för 100-meters final mot de hägrande bänkarna. Våra utplacerade prylar var givetvis bortflyttade och jag och Wiklund fick leta rätt på mekaniken innan vi till slut hittade en tom bänk.
Matchen drog igång.
Ljungberg mot Ronaldinho skickades hem efter fem snabba, och sedan öppnades himlen.
75.000 satt under tak, utom miljonärerna i shorts på gräset, och fotograferna runt planen. Regnkappan hade man ju inte varit smart nog att stoppa ner och jackan fick användas till att skydda datorn.
Resten av matchen i hällande ösregn fotograferades därför i endast tröja.

Efter 45 minuter skulle fotograferna skicka bilder med mobilerna samtidigt som 75.000 fotbollsnördar skulle ringa hem till polaren och säga att de satt på fotbolls final.
Att få hem någon bild var bara att glömma.
Min engelska fotograf granne utdelade allt annat än milda svordomar. När matchen blåstes av var inte ett öga torrt, och inte ett enda kamerahus heller.
Barcelona tågade runt med bucklan, och biffarna (som kallar sig funktionärer) slängde oss både hit och dit när vi ville föreviga bucklan.
In sprang vi ändå, och Henrik Larsson var gladare än ett barn på julafton. När det var dags att få hem de jublande fotografierna på Henrik visade min display nu LOW BATTERI. I både dator och telefon.

Scanpix-Wiklund hittade en hyrd bredbands lina (sådan som de stora byråerna brukar tjacka upp sig på) och han hann dra iväg några stycken innan linan stängdes av.
Mitt krut var slut i burken. Iväg mot press rum för laddning.
Hittade en kontakt.
Stade De France är en ordentlig bunker. Ingen täckning på mobilen.
Det gick inte att skicka bilder från press rummet.
Ladda datorn i fem minuter. Ut på planen igen.
Skicka en ny bild.
Tillbaka på laddning igen.
Tolv bilder hemma varav ca tio på Henrik Larsson.
Det fick räcka under föruttsättningarna. Batterierna var ändå slut.
Min engelska granne satt kvar och svor.
Blöt var han också och hade vatten i datorn. (Träffade honom tre månader senare, han fick inte hem en enda bild).
Vi samlade de svenska journalist trupperna med torra reportrar (som suttit under tak) och väntade på taxi i två timmar under den franska natten.
Intog en kall stor och fransk toast på en öppen nattbar.
Klockan hade blivit 04.30. Taxin till flyget gick kl 05.00.

Flög hem i regnsura kläder.
En sån kväll. Det är sånt här som ger rysningar. Men det var fint ändå.

Kan de inte skaffa tak och bredband på den där arenan?....Och jäklar vilket långt inlägg det blev igen.

5 kommentarer:

FotoMix-bloggen sa...

Fasen, jag sitter med stresspuls bara av att läsa ditt inlägg. Shit vilka förutsättningar, eller brist på förutsättningar.
Härligt inlägg nevertheless. Mer sånt.
/Daniel

Daniel Nilsson sa...

ja.. Och jag blev stressad bara av att skriva ner det! haha!
Speciellt som det blev så långt!

/Daniel

Mattias Johansson sa...

Skönt att gotta ner sig i långa inlägg!
Lika skönt är det att höra att man kan ha det pissigt också på Stade De France. Riktigt kul inlägg.

Anonym sa...

Underbar läsning!!!

Daniel Nilsson sa...

Robin och Mattias: Kul att ni verkade gillade inlägget !

Jag får väl bjuda på fler sånahär eftersom de långa inläggen verkar uppskattas =)