Huduvstaden

När jag slog mig ner på stol 6C i flygmaskinen mot destination huvudstad i Lördags morse så slog det mig att det faktiskt var ett bra tag sen jag var i huvudstaden bara över en helg.
Nu skulle jag visserligen bara var där en dag, men i alla fall.

I December 2004 flyttade jag ifrån huvudstaden ner till Dörren mot Europa men på något sätt känner man alltsom oftast draget från storstaden där uppe.
Staden, folket, livet.
Suset, fiken, kompisarna.
Tunnelbanan.
Jag hatade tunnelbanan förut. Nu älskar jag den.
För några år sedan tyckte jag att alla stressade och sprang.
Det gör de kanske fortfarande men det där märker jag inte längre.
Antagligen har lunket i Malmö även fått ner min donna i tempo, eftersom hon alltid rusade iväg när vi skulle gå nånstans i Stockholm. Nu går vi i samma takt.
Här nere går vi saktare kan man alltså konstatera.

Varje gång jag är där uppe så älskar jag stan.
Det gjorde jag inte alltid förut, men det är väl kanske så det funkar.
Gatorna är väl alltid grönare på andra sidan, eller hur det nu är man brukar säga.
Det var ju visserligen inte alltid överdrivet kul att spendera över en och en halv timme i bilkö för den lilla streckan från Enskede gård (där vi bodde) till Svd på Mäster samuelsgatan (där jag då vikarierade), en sträcka som, utan bilar, tog tio minuter att köra.
Köer å avgaser. Nä, det där längtar man ju inte tillbaka till direkt.
Men igår var en härlig dag. Ingen bil och inga köer.
På flygbussen in till stan åkte jag på Torsgatan ner mot Centralen.
Några nya byggnader hade ploppat upp längs vattnet. Det såg härligt ut. Staden expanderar och det byggs. Som alltid. Och det gillar jag.
Jag älskar städer. Bo på landet med öde hus. Det är inget för mig.
Nybyggda hus i Stockholm.
Ja för fanken, sånt gillar jag.

När jag spanat in mina fina vänners nya lya i city så spenderade jag och Linus dagen med sånt man brukar göra när man har tid över och inte behöver stressa sig igenom dagen.
Kaffe på Puck, en runda på söder.
Hälsade på Pieter, Anna, Anna, Bea och Staffan som bedömde portfolios på Galleri Kontrast.
Jag noterade folket på Götgatan när jag och Linus gick gatan upp.
Och ner.
Alla går. Inte en bil.
Och så mycket folk. Jag insuper Stockholmsluft.
Det luktar varken piss eller avgaser. Bara kyla. Ah, satan va härligt.
Klockan blir fyra och jag visar lite bilder på Galleriet.
Wennman har dykt upp och det är alltid kul att träffa honom.
Projektorn bestämmer sig för att mina bilder skall blir gula, men det ordnar sig efter ett tekniskt missöde. Några minuter senare rullar det igång med rätt färg.
Folket i lokalen skrattar och det är ju det som är poängen tycker jag. Sport kan vara roligt, speciellt det bisarra runt omkring.
Pieter garvar högt åt en rolig gammal film på Magnus och hans skratt är ju något av det roligaste man kan höra.
Någon annan kommer fram när jag är klar och tycker jag var en rolig snubbe.
Sånt blir man ju glad av.

Theresia Viska, Linda Forsell och den superduktige David Magnusson visar också sina bilder.
David Magnusson har jag inte träffat förut och även om jag visste att han var en grym fotograf så var han en trevlig jäkel också.

När kvällen nalkades och bildvisningarna gått mot sin ända, så gick vi längs puckeln, ner mot MariaTorget, hörde bilarna tuta, det lät som ljuv musik, gick in i en tvärgata och satte oss på en indisk hytta.
Vi gick dit i Stockholmstakt men lämnade stället i Malmötempo, mätta som tre stoppade grisar på julafton orkade vi knappt ta oss tillbaka till lyan.
Imorse myste vi med hembakat bröd.

Kl 15 idag var jag tillbaka på jobbet i Malmö.
Men Stockholm... det är härligt det. Speciellt under korta besök.