Ironin skrattar mig i ansiktet

Efter tre dagars idogt telefonerande får jag då slutligen tag på mannen som skall ha det högsta ansvaret för att dela ut pressbiljetter till den klassiska matchen.
"Tyvärr, inga svenska fotografer kommer att få komma in" blir hans svar i luren, även om jag trycker på ganska hårt om att jag faktiskt är den enda som är här, och vi levererar till samtliga svenska blaskor som sitter på läktaren.
"Yes, but thats the way it is" svarar han igen, vilket verkar vara frasen som egentligen inte innehåller någon slags anledning eller svar på frågan "varför?"Min motfråga lyder självklart om jag kan vänta i ackrediteringscentret och ta en biljett om det skulle dyka upp något återbud.
"It´s up to you" blir svaret.
Så där blir jag sittande.
I nästan tre timmar.
Några av de ledande krönikörerna på de svenska tidningarna försöker till sitt yttersta tjata på presschefen att de måste släppa in en svensk fotograf, journalisterna på morgontidningarna pekar och gestikulerar.
"No" säger gubben.
"Any other game is OK, but not this one"
Framför mig kommer både den ena och den andra och hämtar sina presspass och utsikten är allt annat än ljuv. Snarare bitter.
På en stol, som för övrigt var ganska obekväm, satt jag och ugglade och till slut var det bara jag, två polacker, en kines och en kille med obestämd nationalitet som stod kvar.
Utanför har regnet vräkt ner och även jag glömt regnkappan på hotellrummet så hade det inte gjort mig något om jag fått lite vatten i nacken, bara man fått sin jäkla biljett.
Det sista jag fick kastat i ansiktet innan pressgubben lämnade huset, (troligen för att gå iväg och titta på fotboll) var att jag inte kommer att få något besked före kick-off.
Troligen inte efter kick-off heller, eftersom klockan rullade förbi nitton och vi fortfarande stod och tjatade.Jag får en sms-rapport att Zlatan inte startar så det bekymrar mig inte så mycket om jag nu ändå skulle bli sen. Då har jag heller inte missat något av värde.
Men när uret har rullat fram till 19.15 och flickan bakom disken har bestämt att hon skall göra ett sista försök så vet vi att våra minuter är räknade.
Hon samlar ihop våra pressleg, telefonerar presschefen, läser upp våra namn, våra positioner, och meddelar oss därefter att han skall ringa upp efter fem minuter.
Där står vi fortfarande som fem stycken dönickar.
Och väntar.
I nästan samma position som vi gjort den senaste tre timmarna.
Nu ringer det!
"Svara för helvete", tycks någon av de andra fyra tänka med tanke på kroppssårket, innan hon lyfter luren och efter ett 10 sekunder långt samtal tittar upp och säger "NO".
"The manager said NO"!
"No accreditations left"
Nu lägger jag ner, rullar ut väskan från glasburen och hittar på något annat.
Kvar står de andra fyra och hoppas fortfarande på turen.
Jag passar också på att önska att detta blir det sämsta El Classsico som någonsin spelats.
En riktig skitmatch är min innerliga tanke.
0-0 hade varit ett riktigt drömresultat.
Ett hotell i närheten inhyser min kameraväska och storstruten som jag nu alltså släpat på i onödan och jag beger mig ut i det lilla och obetydliga nattliv som står att erbjuda utanför Nou Camp.
En herre modell äldre hytter åt mig med sin paraply istället för att njuta av matchen som han bevisligen ställt sig på trottoaren för att titta på.
Det bekymrar mig inte så mycket en kväll som den här och jag traskar vidare till nästa lilla hak. Det är fullt överallt och tanken på att ta en cerveza blir bara en tanke. I min iver av att i alla fall bara få komma in och se lite fotboll så beger jag mig i halvtid upp mot Nou Camp igen.
Kanske hittar jag någon haj som inte krängt sin biljett och kanske kan man komma över en ganska billigt? Det verkar trots allt vara en skitmatch där inne.
Jag passar på att gå in i ackrediteringsrummet igen.
De fyra som väntade står fortfarande kvar och spyr galla över den lilla späda flickan som bara skakar på huvudet.
"No accreditations left".

De Svarta börshajarna är som bortblåsta och istället är plejset belamrat med gula poliser som bevakar varje entré.
Inte lätt att få tag i sista-minuten biljett i den här polishärvan och jag inser att mitt bästa alternativ helt enkelt blir lite gemytliga bilder från tapashaken.
När jag på tillbakavägen passerar ena långsidan hörs ett sus av """Iiiiibra.. Iiiibra" från grytan därinne.
Kanske är Mr Z på väg in tänker jag och hinner inte gå många fler meter innan det exploderar från betongen.
Jaha, då missade man ju något ändå tydligen.
"Pling" säger det i min telefon.
Sms:et lyder "Zlatan har gjort mål".

I denna svenska minutens historiska triumf befinner jag mig alltså bakom Nou camp, gåendes bredvid några pundare som kommer fram och frågar om jag vill köpa kokain eller hasch och på min högra sida sitter en souvenir försäljare dold i sina halsdukar och räknar pengar.
A moment to remember, skulle man kunna kalla det, om det nu vore ett tjusigare ögonblick.
Jag går tillbaks in på haken.
Glädjen är påtaglig och refrängen som sjungs består av fyra bokstäver "IIIbrra, IIIIbra"!
När domaren sätter pipan till munnen har jag kanske totalt bevittnat fem minuter av den svenska stjärnans succématch (på tv- apparater) och resten har varit fotograferande av personer som druckit cervezas och sett 90.Som en mask av människor forsar de lyckliga ut från betongklumpen, fyller gatan till bredden med glädjerop, viftar med sina flaggor och halsdukar samtidigt som det ännu en gång plingar i mobilen.
"Är det inte lite ironiskt ändå?" säger donnan min.
"De släpper inte in svenska fotografer just idag och så avgör Zlatan?"

Jo så är det nog. Jävligt ironiskt.....