Glasgow då.

På tal om Glasgow som varit på tapeten i sportvärlden sedan fotbollsmatchen häromdagen så kommer jag ihåg den enda gången jag själv var i Glasgow.
Eller rättare sagt, det minns jag kanske inte egentligen för jag hade inte en blekaste aning om att jag var där.
Så för att dra en lång historia lång, så börjar den så här:

I Januari månad för x antal år sedan så begav jag mig till det tjusiga Val Di Fiemme i Italien för att fotografera längdskidor...

Solen sken, snön var nyfallen och den där skidplatsen gick inte av för hackor.
Pizzan var krispig, vinet var rött och glassen (tripolino Chocolate), tre kulor choklad, var inte införskaffad på ICA Italia direkt. Den var hemkärnad kan jag lova.
Tyvärr hann vi bara njuta den glassen under en endaste kväll för nästa morgon susade vi vidare över bergen och ner i landet Bratwurst för att avverka lite skidor med gevär.
I skidskyttemeckat Ruhpolding i Tyskland.

När vi åkte bergvägarna som slingrade som en extra lång fettucini så var det ju inte helt omöjligt att bli åksjuk.
Ja jäklar va det svängde.
Efter halva resan påtalade jag detta för körande reporter och krävde ett chaufförbyte. Jag fick ett skratt som svar. Jag tog över ratten för att ha mer kontroll på situationen och reporter Cege på GP fick inta passagerarsätet. När jag hade tutat och kört i några backar så skrattade inte han heller kan jag berätta.

På vägen till Tyskland tog vi en fikapaus i en mindre liten by i Italien som stoltserade med ett torn som tydligen skulle vara något alldeles extra.
Vad det var som var speciellt med det där tornet minns jag inte riktigt när jag tittar på den här bilden, men jag kommer ihåg att det regnade i alla fall.
När vi efter 24 timmar i Tyskland och en skidskytte tävling senare, tryckte in GPS:en på ny destination så blev det Italien.
Igen.
Problemet just då var att vi inte kunde lämna Tyskland eftersom det tog sina minuter att frigöra hyrbilen från den tyska snödrevet.
Bilen, som var införskaffad i soliga Italien, saknade en av de mest nödvändiga saker man behöver i en tysk snöhåla, dvs en pålitlig isskrapa.
Eftersom reporter Cege varit klok nog att ta med sig musik så fick ett fodral till engelsk punkmusik nu också tjänstgöra som räddande snöskrapa.
Och så slutade det där skivfodralet sina dagar i en tysk soptunna.
Dagen därpå stämde vi träff med en italiensk maratonlöpare vid namn Stefano Baldini, som varit så snabb att han tagit guld på OS, och nu skulle låta oss följa honom medan han la upp sina planer för nya segrar.
Dessa träningsmetoder var förlagda i San Vincenzo, en pittoresk by i landet Italien, där han inledde sina morgnar med att cykla en sisådär 30 km om dagen.
Vi hängde på.
I bil.
Krockade gjorde vi också.
Eller rättare sagt, det var inte vi som krockade.
Av en ren slump så tyckte två av de bakomvarande bilarna att de kunde göra exakt samma sak, så inom loppet av några sekunder så hade vi två bilar som i sin tur körde om varandra på utsidan av vår.
Detta var inte så lyckat.
Maratonlöparen vände sin cykel för att kolla läget, "jaha, det var inte ert fel, vi kör vidare" sa han, och vi lämnade de andra två svärande bilisterna med ett "ciao".
De svor vidare med två repade bilar.
Baldini cyklade hemåt och vi åkte till ett pasta hak med grönt galler på väggen.

Eftersom resan var inplanerad med ett oerhört bra schema och vi trots allt befann oss i närheten av en fotbollsarena så styrde vi vår sista mål mot Verona som i sin tur skulle ta emot Juventus som hade en svensk anfallare i sin startelva.
Som synes på den svenska forwarden nedan så var det ingen värmebölja i Verona heller.

Det gick inte med blixtens hastighet att skicka bilder heller, men va fanken, så länge de kommer hem så får man vara nöjd och glad i alla fall.

Trots att man sitter i ett avbytarbås.

.

Morgonen därpå flög vi hem och två dagar senare var jag i London.
Där fick jag ett hotellrum som innehöll en säng och en bokhylla som lutade.
För min del hade jag nog istället föredragit ett skrivbord.
Arsenal skulle spela ligamatch och eftersom jag inte skulle fotografera den så tyckte jag att det var ett roligare alternativ att fotografera supportrarna.
Varför det?
Bara för skojs skull, som man kan säga.

Nästa förmiddag var det inplanerad intervju i det heligaste man kan besöka i London om man gillar fotboll, dvs kontoret där den engelska förbundskaptenen smider sina järn.

The FA Headquarter.

"Tea or Coff?" frågade sekreteraren, som förstod att Mr Eriksson hade svenskt besök när både jag och reporter valde "Coff".

När jag tog upp herr Eriksson på taket för ytterligare en bild, som är den enda som ligger på min hemsida, så diskuterade vi då väder och dåliga hotellrum. 

Mer än så hann vi inte prata om under den korta hissfärden.

Både jag och reporter var nöjda och när jag återkom till hotellet med den lutande bokhyllan så tog jag väskan och åkte till flygplatsen.

Glasgow nästa!

Jag fick rum "To å Sevinn" och har sedan dess aldrig hört någon säga rum 207 med samma sköna dialekt.

Nästa morgon vaknade jag av att en kollega från hemmaredaktionen telefonerade.

"-Hallå, var är du?" sa rösten.

Innan jag var vaken tittade jag runt i ett rum som jag spenderat fem vakna minuter i kvällen innan och insåg att jag inte hade en blekaste aning.

–"Inte en blekaste aning" svarade jag.

–"jasså, du är ute på resa, var var du igår då?" fick jag som följdfråga.

–"Öööh, det vet jag inte, Italien kanske... men vänta lite, jag skall kolla ut från fönstret" .

Där såg jag en huvudgata i dagsljus som jag aldrig någonsin sett förut och hur jag hade kommit till det här stället hade jag inte en susning om. 

–"Du, jag vet i fan var jag är, jag får ringa upp lite senare" blev mitt svar.

Jag satte mig på sängkanten, gnuggade mig i ögonvrån och insåg att jag troligen hade rest lite mycket på sista tiden för var i helvete var jag nånstans?

Min kameraväska var på plats. 

Min resväska likaså.

Och efter lite idogt detektivarbete så fann jag ett anteckningsblock med orden "Glasgow, Scotland" inpräntat på fodralet. 

Aha, Skottland. 

Denna ljuva kalla regniga del av Storbritannien.

Det enda stället jag hittills besökt i mitt liv där jag vaknat och inte ens vetat att jag varit där.

Jag gick på friidrott på kvällen.

Kajsa Bergqvist slog något slags nytt rekord i höjdhopp och alla var glada.

Morgonen senare tog jag flyget hemåt och ungefär så gick det till när jag var i Skottland.

Den var den enda gången jag varit där.

Och då visste jag inte ens att jag var där.

...Och vem sjutton orkade läsa allt det här förresten...?