Hemfärd

På något sätt blir man lite tom när det slutar.

Jaha, tänker man, så var det här mästerskapet slut och nu vet man inte riktigt vad man ska hitta på.

Man bara står där med ett ton med kameraprylar och vill ta första bästa taxi till hotellet.

Jag och kollegan Emil från det rosa bladet gick ner för att testa 100 meters-rakan vilket jag sett fram emot hela veckan, men en nitisk tysk vakt satte stopp för oss även om tävlingarna var slut sedan flera timmar tillbaka.

"No rote Weste" sa han, och verkade inte förstå att tävlingarna faktiskt var slut.

Det fanns inga infieldfotografer kvar och varför skulle då vi ha en röd väst?

Kom igen sa vi, vi måste bara se hur snabbt vi kan springa. Men icke.

Tysken hade bestämt sig. Ingen snabb svensk på hans bana som han skulle vakta även om den var tom.

Det blev en taxi hem istället.

Det var tomt vid frukosten i morse.

Alla svenska journalister hade lämnat fältet och även om jag var först hit så var jag också sist härifrån.

Min femte frukost på tio dagar får väl ses som hyfsat facit även om jag hade som mål att klara varje dag.

Men det blir ju en omöjlighet när man i så fall måste gå upp i otan och bara sova fyra timmar istället för fem.

AP fotografen Matt (glömde vad han hette i efternamn) slog sig ner vid mitt bord imorse och även hans team hade också redan lämnat för London.

Han hade röd väst hela friidrottsVM och han dyker upp lite varstans på alla bilder.

Han verkade vara den enda som tyckte det var roligt att vara där inne för han skrattar på alla bilder. De andra rödvästarna är lika allvarliga som om de skulle på begravning.

I Februari skall han, liksom jag, åka till Vancouver.

Han hade redan blivit stationerad att bara bevaka skridsko. Där skulle han vara hela OS.

Det lät som en utmaning kan man säga.

Nu är det jag som hämtar ut mina väskor och tar en taxi till flygplatsen.

De sista fem meterna fick jag i alla fall sprungit.
Alltid något.