Ingen CL denna gången heller....

Det var ju attans.
Det som började så vackert.
En vajande flagga med stjärnor och en dundrande hymn i högtalarna som avslutas med "The Champiooons".
Hymnen som så vackert brukar spelas på de lags hemmaarenor som deltar i den ädlaste av fotbollsturneringar för klubblag.
Kan detta månne ha varit den enda gången vi fick höra den där hymnen när ett fotbollslag från Malmö tågar ut på en arena? Kanske det.
Eftersom oddsen inte ligger till svensk fotbolls fördel att den melodin kommer att tryckas på Play ännu en gång,  så var det lika bra att njuta av ögonblicket.

Det talades och siades om att det skulle kunna ske mirakel under kvällen.
De optimistiska trodde att de himmelsblå från Malmö skulle lyckas med bedriften att trycka in 3 bollar i nätet bakom kroater som visat sig fullkomligt överlägsna i föregående match.
Skulle de lyckats med detta så torde det bli en av de största bedrifterna i svensk klubbfotbollshistoria, enligt låtsatsjournalisten på getingen.
De som trodde lite mer på verkligheten trodde nog att Malmö skulle åka på stryk ännu en gång.

Jag inledde själv inte min match med en större bedrift då jag fastnade bakom en låst dörr på VIP-läktaren tillsammans med en servitör med 25 liter nybryggt kaffe på en rullande serveringsvagn.
Ner till planen kom jag inte igen, däremot kunde jag fått mig lite kaffe om jag velat, men det gav mig istället några minuter att variera mitt fotograferande till en position jag inte använt mig så mycket av förut. Läktaren.
Förnyelse förnöjer, som man brukar säga, men eftersom det mesta hände lite längre ner på pitchen så hann jag stoppa dörren och smita ner när kaffekillen till slut lyckades leta reda på rätt nyckel.

 Att spelarna i Malmö hade tagit sig i kragen inför denna batalj var det ingen som undgick att se, men det enda som fattades under de första 45 minuterna hade ju varit ett rassel i maskorna.
För när det sedan kom så var det kanske i senaste laget.
Brasilianaren slog till så snabbt och överraskande att jag inte ens hann se bollen på bilden och även den kroatiska målvakten verkade haft samma problem.
Han reagerade lika sent som jag och fick istället hämta ut kvällens första boll ur nätet.

Ungefär en sekund efter sekvensen ovan, så lyste Wilton Figeuiredo upp som en nytänd smällare från nyåarsafton 1999 och tände den där berömde gnistan, som det brukar vara så populärt att tala om när de andra i laget höjer sig ett snäpp.

Under återstående matchtid infann sig således en total dominans från de ljusblås sida.
Hade det inte varit att spelarna från Balkan skulle fuska, rulla sig i gräset, rätta till benskydden, (ja, ungefär sånt där fusk som vissa fotbollsnationer brukar syssla med) så vet i fan om inte Malmö hade tryckt in en balja till.
Det var länge sen jag blev så här jävla nervös (och nu svor jag igen) men drabbningen på planen var ju så oerhört spännande att varken jag själv eller några av de 24.000 andra på läktaren hade lugnet att sitta still utan att darra som ett eklöv i sommarvinden.
Det var ju bara lite typiskt att det här friläget inte lyckades förvaltas till något bättre, dvs mål, för då hade ju resultatet kunnat bli lite annorlunda lite tidigare i matchen.

Avslutningsvis så bestämde jag mig för att avsluta där jag började, dvs på läktaren, om det nu skulle vara så att det inte blev fler mål.
Minuten senare ramlade istället 2-0 in i kassen och då kunde man ju inte lämna bottenplan för en översiktsbild.
Jag positionerade mig istället på ett för mig ovanligt ställe, dvs bakom maskorna, eftersom jag kände att denna position kanske kunde bära frukt.
Och så rätt jag.. kunde haft... för när det avlossades en krutdurk i 90:e+2 minuter så följde jag bollen mot sin väg att borra sig in i nätrasslet.
Men så dök han upp som en flaxande örn som inte provat sina vingar på hela sommaren och nu kände för att ta en flygtur.
Han kom som en blixt från en klargrön gräsmatta och lyckades på något jävla sätt (oj då, nu svär jag igen, men så jäkligt var det faktiskt, att det inte går att återberätta detta utan diverse svordomar) att få ett långt pekfinger på lädret och styra den utanför stolproten.
Och jag som sekunden tidigare bara väntade på nätrassel...

Så istället för ett mirakel så blev det trots allt ett spektakel.
Det var så jäkla nära.
Så oerhört nära.
Och så otroligt bittert.
Vad jag kan minnas så har jag inte varit så här nervös sedan...ja, jag kan faktiskt inte minnas senast, men ibland får man ju bara den här känslan av hur underbart det är med lite fin och spännande fotboll.
Nu slutade det istället så här.
2-0 var ett mål för lite för att hamna i fotbollens finrum.
Men det kommer en tid med det näst finaste.
Europa League.
Det kanske kan vara ok ändå trots allt.