To the bitter END

Joel meddelar att vi osannolikt nog får tillträde till ytterligare en extra fotobiljett till ishockey finalen imorgon.
Hade vi inte varit så utarbetade så skulle man i vilket annat fall som helst säkert insett värdet i en OS-final mellan USA och kanada, och då kanske konversationen mellan oss i Whistler skulle låtit annorlunda.
"Vill du gå?"
"Jag vet inte, jag är trött som fan, du kan gå"
"Då måste man ju packa prylarna ikväll, är du säker på att du inte vill gå?"
"Ja, jag tror det. Men jag får se..."

En av oss packar prylarna och drar till Vancouver redan ikväll.
Det blev jag det.Vi säger adjö till både press center, och whistler och speciellt vår kära vän herr informationsdator som vi spenderat några timmar framför varje kväll.
Han har försett oss med startlistor och tider vareviga kväll och vi har han att tacka för mycket.
Framåt de sista dagarna såg det lite glest ut i hans schema men vi verkade lösa det med medaljplazan som reservplan.
Tiden har rusat snabbare än blixten under de senaste tre-fyra dagarna och bara sådär så är det snart slut.
Nu går bussen snart.
Eller skall jag ta den imorgon bitti?

Bra och dåligt med OS - del 2

BRA: Det snöade inte under dagens tre-mil.
DÅLIGT: Det regnade.
BRA: Att längdskidåkningen hade begripliga kartor på väggarna.
DÅLIGT: Att vissa partier hade höga nivå skillnader.BRA: Att det är så varmt så vi kan ta av mössorna.
DÅLIGT: Att vi alla har en bad hair-day.BRA: Vi är trötta och utarbetade.
DÅLIGT: Fotografen som tog bilden var tröttare och orkade inte ens trycka på skärpan.BRA: Att vi har plats för datorerna så vi kan jobba.
DÅLIGT: Vi köpte för lite sushi.

Bra och dåligt med OS - del I

BRA: Det är tillåtet att äta middag på bussen.
DÅLIGT: Den ena pirogen var vegetarisk.

BRA: Det är fullt accepterat att sova offentligt.
DÅLIGT: Att sova förbi sin hållplats.

DÅLIGT: Att komma trött till pressbussen mitt i natten och försöka utläsa tabellen.

BRA: Vi har frys och micro på vårt rum.
DÅLIGT: Vi har bara en grej att förvara.
BRA: Gott om plats på presskonferensen.
DÅLIGT: Platsen längst fram är upptagen.

sushi from Daniel Nilsson on Vimeo.

BRA: Att det spelas fin karakoemusik på sushibaren klockan två på natten.

DÅLIGT: Att Joel har ett annat tonläge.

Fredagsmys

Det var dags för fredagsmys på Richmond Oval och lite Short Track, men hade sprinten mot bussen utspelats några dagar tidigare så är jag säker på att jag sett ut som en gasell, och inte som en mulåsna på power walk.
Två minuter snabbare var allt som hade behövts och jag såg den vita transporten rulla iväg innan jag hann ropa "Hej! vänta på mig!".
Å andra sidan så vet jag inte om jag hade orkat fem timmar i buss mot storstaden en tredje dag i följd så det kanske var lika bra det.

Stort med guld i Curling och speciellt för vår praktikant som haft det lite motigt på medaljfronten.
Vi andra som inte hade nåt att göra avnjöt matchen på burken på Whistlers press center.
Foto: Joel Marklund

Bowl of chili?

Dimman höll sina klor i backen även denna morgon men det är ju troligen inte lika livsfarligt att kasta sig ut för en enkel slalom backe så tävlingen kom igång on time.
Förrgår natt bjöd på hela tre timmars sovtid så jag hann ta igen lite får-räkning på olika transporter igår.
Var dock inte tillbaka i vårt hushåll förrän vid två-snåret och vad jag kan utläsa av min room-mates saknad av mig så var den inte stor.
Han nannade gott och av ljudet att dömma så hade han plockat fram motorsågen och gått lös på de norrländska skogspartierna ännu en gång.

Två timmar till godo innan den andra starten går av stapeln.
Svenskarna är hemskickade och jag stämplar ut i fem minuter med en chili innan jag ger mig på resten av startfältet.
Det ser ut som en skål barnmat men sitter fint i buken även om jag vet att Nisses sågande inte kommer vara det enda som dundrar i vårt hus ikväll.
Press tältet är fyllt till brädden idag och några äntrar huset som vandrande sopsäckar.
Det bådar inte gott vädermässigt.

On Ice

Jag har spenderat kvällen på en is-sport, Gissa vilken?
Dagens ledtråd.. det är inte ishockey.

Photo armband

Många poolplatser på detta evenemang.
Anyone for a photo armband?
photoarmband?
anyone?

A night at the hockey place

Innan matchen startar:
Lysande! Fullkomligt genialt! Vilken service!
Period 2: Tack som fan Henrik Zetterberg!

Österrrikisk cliffhanger

Georg Diner är min kollega från från göklandet som under gårdags eftermiddagen höll på att sluta som österrikisk blodpalt i den alpina backen.
Diner svänger sig väl med de svenska orden och när vi båda slår oss ner på sittliften som transporterar fotografer och annat löst folk nerför backen så tycker en kanadensisk kvinna att den lilla gnutta plats bredvid Diner, mig själv, våra objektiv och våra kamera väskor är tillräckligt stor för henne att trycka in sig på.

"SCHEIZE!!" är det tyska skällsord som dundrar över alperna innan liften tar fart och herr Diner ligger som ett kastat spjut i den 30 cm breda sittliften.
Hans väska hänger halvt ner i stupet, hans 300mm hänger utanför och dinglar som en vindruvsklase och två österriska ben sprattlar fritt i luften.
"Why the hell did you need to sit down?" är Diners öppningsfras till kvinnan som lugnt replikerar "Oh im sorry.. do you want me to hold something?"
"yes! You can hold on to ME!!"
Diner skiftar språk och svänger sig på svenska och orden som kommer ur hans mun är inte lämpade för att plitas ner på denna blog.
"Daniel, jag sitter inte, jag ligger i liften, du måste hålla mig kvar!" darrar Diner och de österriska sömmarna på hans jacka är gjorda av bra fibrer när jag med full kraft håller honom kvar i liftstolen.
När vi landade var hans panna allt annat än torr.
Sen tog vi bussen tillbaka och skrattade åt eländet.

Attans.

Urverket är 01.00.
Nu drar vi o käkar sushi.

Gräddbulle?

Moder Canada bestämmer sig för att lägga ett täcke gräddbulle över den alpina banan.
"This is shit" säger fotograferna.
jaja... inte så mycket att göra åt.
"Dimma it is my friends."

Stegjärnen har fått jobba järnet idag och mina vadmuskler likaså.
Lungkapaciteten jobbade på högvarv och det sitter fint när alla har positionerat sig och dimman anländer. Fint!
Jag har två stenhårda tennisbollar som vadmuskler i detta nu, och det är ingen högoddsare att jag ligger inne med en fin värk i dem ikväll.
Så om det är någon som vill utmana i någon avancerad racketsport när jag återkommer till Svedala så passa på under de första dagarna. Då kan ni möjligen ha ett litet försprång.

slutet är nära

Det känns som igår.
Jag knackade på dörren till vår lilla lägenhet och förväntade mig att lilla Nils skulle öppna med ett solstråle smajl (som han visserligen inte har, utan mer ett skogshuggar smajl med drakula tänder).
Men se, han öppnade aldrig.
Han var ute och handlade bröd och jag fick kånka in alla prylar själv.
Det var för två veckor sedan, men känns baske mig som om det utspelades under gårdagen.

Idag fick vi ett oebhagligt telefonsamtal till vårt rum som bad oss att anmäla våra flygtider. Det måste ju betyda att hemresan börjar närma sig...
Redan??

Hur går det ihop? Vi kom ju för fanken precis hit.
Hallo Time Warp! Did you just skip two weeks of my life?

Blir det nån tvåmnanna Bob?

Ah, Jag vet i fan.
Det snöar ute.

Kom igen nu så drar vi och käkar nåt istället så vi får upp lite tempo.
De har varit lite för lugnt de senaste dagarna.

skidskytte.

Kanske var det sista gången i mitt liv jag satte min fot på skidskyttearenan utanför Whistler.
Fotochefen fixar och donar ännu en gång.
Jag visar honom en bild jag hittat på nätet och frågar var den är tagen.
"Vid bron" säger han, "men om du skall komma dit måste du anmäla dig och vi tar bara in 10 st".
"Ah fan.. det e min sista dag här".
"Ok, gör så här, ställ dig och vänta när vi kommer så kanske jag kan dra med dig".
Och när det var dags så vinkar han in en och fixar.
Vilka stadiga klippor de är, fotocheferna.
Bättre än nånsin.
Nu var visserligen inte solstrålarna framme i bakgrunden men men... man kan inte få allt som man brukar säga
Ikväll då? Ingenting av värde.. baciller i det svenska lägret och inte ens en presskonferens, så det får väl bli lite tvåmanna bob ändå..

Dessa bussar....

Klockan fem imorse ringer Joels alarm och klockan sex har jag planerat att sova i två och en halv timme på bussen till Whistler.
Det klarar jag galant.

Bussen stannar och jag tittar ut.
Media Center står det på en skylt.
"Vänta" Säger jag, "jag skall också av här".
Rafsar ihop mina prylar och kastar mig ur bussen som kör vidare.
Jag börjar traska hemåt när tanken slår mig att jag inte känner igen mig.

Var FAN är jag nånstans?

På Creek Side Mountain!
Bra sovet Daniel.
Ny buss tillbaka.

Poolen

Två och en halv timme i buss imorse.
Tog igen lite förlorad nattsömn innan Joel bjöd på frukost och en tur till damkronornas match där vi inte blev långvariga.
Jag var tvungen att hitta på andra prylar när jag nu var i stan.
Jag gick en sväng och njöt storstadslivet. Underbart.
Rena sommaren i Vancouver.
Hittade den olympiska elden som flammade fint vid vattenkanten och jag var inte den eda som fotograferade elden.
Fick för mig att jag skulle fixa fram eld-bilderna på bussen till Cypress Mountains men istället för att ta fram en enda bild så slocknade jag fint med datorn i knät.
Efter ett snack med fotochefen (som tydligen inte var den högsta chefen) så var det totalt omöjligt att bara anlända så sent som jag gjorde och tro att jag skall få en bra plats... men den högsta chefen var desto trevligare.
Jag lyckades tjata till mig en på pool position som var belägen rakt framför hoppet och det var ju lite trevligt får jag säga.
Konsten fick därför regera under dagens fotosession.
Men å andra sidan...har man nu bevakat mållinjer och skidskytte i 10 dagar så var det rätt skönt att göra nåt helt annat.Bussen tillbaka till MPC I Vancouver tog en timme. Jag fällde upp datorn...och somnade fint.
Vaknade när jag såg MPC:et svischa förbi utanför fönstret, insåg att det skulle ta 2 minuter att parkera bussen, och somnade om igen.
Vaknar när en annan jornalist dunkar mig på axeln två minuter senare och säger att vi är framme.
Jag är sugen på att kasta mig på bussen till Whistler och sova vidare men joel tar mig ut på Vancouvers finaste Sushi-place och visar mig sin lya i storstan.
Imorgon är det vi som går upp klockan fem för att sätta oss på en ny buss.
Jag antar att jag kommer somna igen.

Back in da city

Gruset i mina ögon var inte och leka med när urverket slog 06.15 imorse.
Fast jag låg i lä mot fuktionären som lotsade mig mot pressbussen.
Han stod och vinglade som om han hade fått sig både en och annan stänkare för mycket.
"I´m so tiiiired, I started working at 3 this morning".
Grattis. kul.

Det känns som det var ljusår sedan jag var inne i Vancouver senast men å andra sidan så känns det som igår.
Jag kollar datumen på en gammal bild från stan. Jag var inne här den 14:e.
Vilken dag är det idag?
Ingen aning.
Man lever i en bubbla.
Jag känner mig skitig när jag kommer in till stan. Alla går runt i sina jeans och utan mössor.
Uppe i bergen är man smutsig och stinker svett.
Här doftar det storstad.

Idag har jag lite planer och man får fanken ligga i när man är i city.
Man vet ju aldrig när man kommer tillbaka igen.
Det enda jag vet nu är att Joel skulle komma hit om tio för att visa ett schysst pannkakshak där vi skall mura frukost.

Nästan som hemma

Diskmaskinen är fylld till bredden.
Våra stinkande strumpor och svettiga långkalsonger ligger i tvättmaskinen.
Datorn är rensad och tömd.
Kamerabatterierna är satta på laddning.
...Och där slutar liknelserna med hemmet.

Golvet är rensat på pizzakartonger och papper.
Jag har skickat hem medaljbilder från ceremonin.
Jag har tänt brasan.
Jag har en lammburgare och en kanadensisk beer.
OCh sverige gör precis 2-0.

Vad händer?

Vi kollade programmet igår kväll.
INGET Händer.
Jag måste dubbelkolla. Kan det stämma?
Jag kollar en tredje gång.
Nope.
Ingenting!

Sveriges medaljceremoni var uppskjuten till idag och det enda som hände på kvällskvisten var....ingenting alls.
Jo, ok, en grej... Bobsleigh (två-manna) och om man nu skall masa sig ända upp i berget så vill man ju i alla fall ha 4-manna, så det sket vi i.

Vad fanken skall man hitta på då då?
Två varma choklad på Waynes coffes uteservering i kylan och Buffelmat på det, fick bli gårdagskvällens melodi.
Vi rundade av med en jägare på kvällskvisten och somnade som grisar redan kl. 23.00.
Det måste vara rekord.

Inga svenskar på pallen i dagens skytte så vidvinkel vid mållinjen fick bli dagens test när man för en gångs skull har chansen att variera sig.
Varför skall man trängas i målfållan när där ändå är hyfsat fullt?

Ski Jump

Dagarna har varit för långa för att jag skulle hunnit njuta tillbaka på min tur i backhopparbacken.
Imorgon går backhoppsfinalen av stapeln så jag är nöjd med att jag hann komma in en runda på kvalomgången igår morse i alla fall.
Poolrackarna brukar annars sno åt sig de flesta armbanden.
"Very strict rules" var fotomanagerns direktiv.
"No one, absolutely One, can be outside the rings during the competition"
Så därför riggar de flesta en remote istället.Jag tryckte in mig under ringarna, sträckte ut kameran och löste problemet utan remote, men eftersom min fotopositon var liggande med bakdel mot is och snö så bestämde sig mina termobyxor för att frysa fast i underlaget.
När jag med beslutsamhet ryckte loss mig från isen så hade jag bakdelen fylld med så mycket isklumpar så jag kunde sänkt Titanic, eller krossat det och gjort Capirinha till 50 personer.
Får jag inte blåskatarr nu så får jag nog aldrig det.
Liften upp byttes mot gångväg ner och jag är tacksam för att det inte var vice versa.
Och för att för att jag inte är höjdrädd.
Meat Loaf och Bon Jovi förärar nu vår kväll med sina toner.
Några jänkare har fått för sig att nu, klockan tolv på natten, dra igång ett party direkt utanför vår balkong.
Det tackar vi för. Eller inte.

Buffalo

När jag fixar i ordning de sista skidbilderna i förmiddags så gick mina ögon både på kors och tvärs och jag märker att jag baske mig sitter och somnar vid tangenterna.
Jag beger mig hemåt.
Trött.
Två dagar med uppstigning 05.15.
I need some sleep.
Jag hinner inte bort att hjälpa Nisse på skidstadion och beger mig bort till WPC (vårt eminenta press center i Whistler).
Två kameror och ett stortele lämnas in på rengörning och Nikon killarna som ser ut att ha en lugn eftermiddag får göra själ för sin lön.
När sedan Marcus Hellner tar emot blommor för sitt guld så ligger jag och nannar kudde.
En timme på sängen. Det gör susen.
Tjena OS-pepp. Välkommen tillbaka.

Stortelet har annars varit i sitt esse och inte lämnat någon person oberörd.
"Oh my! what i big lens", hör jag några gånger om dagen, och idag kom den här "May I took a photo with you and your big camera?"
Om några dagar sitter jag således klistrad i ett kanadensiskt fotoalbum hållandes mitt största objektiv.

Idag gick vi på tysk Bierstube och åt äkta kanadensisk specialité. Buffel.
Storviltjägarn Nils hade synpunkter på buffeln men vi andra tuggade i oss och njöt.
Nu försöker vi göra upp morgondagens schema men det går inget vidare med mina nya vantar.

I Backe-spegeln

Min rygg ser ut som en ostbåge.
Även om den har känts som en bockad cheesedoodle i flera år så fick jag nu beviset.
Jag ser ju faktiskt ut som en gummiman.
Och det krävdes en spegling i ett par skidbrillor för att ge mig bekräftelsen.

Slutspelskägg

Vi chattar med vår man i Vancouver och jämför våra OS-skägg.
Det går inte snabbt och vi vet inte vem som leder, men vi räknar med tre tomteskägg innan vi lämnar landet.

Dagens förmiddagspass

Gårdagens Morgonpass

Dagens kö

Skeleton verkar vara något som många har ett stort intresse av här i Kanada.
Och vid vissa tillfälle är det oerhört skönt att ha en media ackreditering runt halsen.

Pool Position

Jag fick behålla mitt gråa armband under min tidiga morgonsessions special och det blev rätt bra faktiskt.
Skiathlon var inbokat som dagens andra event på min lista och skidåkarna kör inte runt på den mest idealiska banan.
Ofta en bra bit ifrån publiken (Så vidvinkel bilder är svårt) och platserna som fotochefen rekomenderar är ofta dem som inkluderar ett fett tele. Det är nog typiskt för jänkare och kanadensare kanske.
Medalj är kul och silver smakar gott, men inte när man planerat in annat.

Jag hade som mål att får göra lite skeleton även under detta OS, och efter skiathlon arenan (som det ungefär tar lite mer än en timme att ta sig ifrån) så dumpade jag min datorrygga på Whistlers press hytt, och kastade mig upp i gondolliften för att hinna med en av de sjukaste sporterna på detta OS.
Kasta dig fram i en rutschbana i 140 knyck, med huvudet först.. ."JA, det låter som en oerhört frisk tävlingsgren!"

Min pool positionslycka höll i sig och när jag bussat upp till startområdet och insett att fotopositionerna sög så in i helsike så har en en pool kille vänligheten nog att lämna sin plats.
Jag högg som en kobra.
"Då tar jag den" ropade jag till funktionären och hon replikerade med att jag hade tur, för hon visste väl innerst inne att de andra platserna var totalt värdelösa.
En halvtimme senare satt jag åter på en buss, på väg tillbaka samma väg.
18.15 rullade den bussen iväg. Den skulle ta tio minuter.
Jag sov som en gris hela resan.

Rusa genom stan. Upp på rummet. Dumpa kamerabälte och annat skit som kan stoppa mig i säkerheteskontrollen, hämta blixten, ner på medalj plazan, fångas i securityn (enda gången idag, rekord!) och ställer mig i fotodiket 18.50.
Tio minuter till godo. Jag plåtar Anna Haags silver och inser att bilderna på medaljplazan inte blir riktigt lika roliga som när kungen stilade för oss den första dagen.
Tillbaka till MPC för att hämta ryggan som jag dumpat där förut.
Skicka iväg medaljbilder.
Hämta pizza.
Sätta mig på rummet.
Göra ut dagens skörd.
Morgonmys grejen och skeleton.
Klockan är ju för fan 01.06.... om 8 timmar skall ju jag stå i backen!
Tjena sängen!

Pizza time

Nu har jag fixat fram bilder till förbannelse och jag har ändå inte ens börjat med det jag gjorde imorse eller i eftermiddags.
Det är ju visserligen ingen panik med det eftersom det inte var några svenskar med i matchen men det är nog bäst att ta fram det idag så det inte blir liggande.
Jag tror jag hämtar en pepperoni, köper en cola och fixar bilderna på rummet.
Thats sounds like a friday night!

Pool

Vissa platser, läs de bästa platserna, är "poolade", dvs att de enda som får access är de stora byråerna och dit hör inte vi.
Just nu sitter jag med ett silvrigt armband runt min arm som betyder att jag är "poolad".
Photomanagern var en trevlig jäkel och jag ringde honom redan igår för att boka upp en plats.
Klockan 06.45 anlände jag till arenan, skrev upp mig först på listan och tackade för att han ville släppa in mig.
"Were glad we could help" sa han, eftersom han det troligen inte skulle bli så många nu på morgonsessionen.
En halvtimme senare står det just nu en hel hög med stora byråer och vill ha armband.
Oj oj... .och här sitter jag med mitt redan på armen.

Jag hoppas ingen får för sig att sno det.
Jag ser att Reuters och Sports Illustrated börjar febra efter ett armband.
Det här skall bli intressant.

Sängen kallar

Imorgon är det jag som sitter på en pressbuss kl. 06.00

Jag tänkte hitta på nåt roligt men det vet i sjutton om det kommer att gå.
Jag får hoppas att det inte är fler som är morgonpigga.

Behind the scenes 1 - Följ skid åkaren

Och släpp henne aldrig med blicken.
Man vet aldrig när hon kan jubla.
Eller ramla.

alpin snurr from Daniel Nilsson on Vimeo.

Behind the scenes 2 -The bubble

under OS i Peking så var det första gången man introducerade "bubblan".
En security check på morgonkvisten var allt som behövdes och sen var man inne i OS-bubblan och behövde inte checkas mer.
I Turin fick man checkas varenda gång man bytade arena. Totalt värdelöst.
Köerna var långa som ösregen och det gick baske mig inte fort att ta sig in.
Här i Canada är man dock lite friare än i staten Kina.
Säkerhetskontroller passeras varje dag men slumpen avgör om man blir stoppad.
Jag har oturen att bli stoppad minst 2 gånger per dag.

Behind the scenes 3 - Frukost

Ungefär så här ser det ut när jag och min rumskamrat Nils trycker i oss fil och några rostmackor på morgonkvisten.
Vi har så bråttom att vi inte ens hinner sätta oss ner till bords.
Och ta på oss kläder hinner vi knappt det heller.