Jag är nöjd med att jag lyckades bevaka det mesta och skulle jag sammanfatta det hela så skulle det ungefär kunna se ut så här.
Om man inte hängde med från första början så kan man börja med att klicka HÄR om man vill se en film hur det såg ut när jag anlände till hotellkomplexen under första natten.
Bilden här nedan knäppte jag precis innan jag checkade ut från stället och hade då också tömt min kyl på 3 öl, 3 överblivna energybars och en hög med småpengar som jag hoppas housekeepingen blir glad över att få i present.
Jag gjorde dock själv en grov städning på köksbänken innan jag lämnade stället med tanke på att jag varje kväll använde samma bänk för att tömma mina fickor på allt nödvändigt som man skulle behöva om dagarna.
Konkurrenterna (på byrån som heter det samma som en öl med två T) bodde nästan i Las Palmas, i alla fall om man tänker på att deras boendeplats omgavs av både palmer och nyplanterad gräsmatta för att infinna den rätta sommarkänslan.
Nedan kan man således bevittna att två fotografer arbetat hårt medan skrivande reporter Mannheimer (från konkurrenten som heter som en öl med två T) fortfarande kämpar med att finna nätverk och hinna med deadlines.
Utsikten från "den europeiska restaurangen" (som vi kallade den) var, om man sträckte på sig, som en havsutsikt över Svarta Havet.
Vände man blicken åt andra hållet så fann man det som kollega Per Bohman på Aftonbladet passerar nedan och som var mest likt ett rungande kärnkraftverk.
Lite mer folk kunde man se om man befann sig uppe i bergen där vi oftast höll till under tävlingens gång.
På Laura skidstadion kunde vi finna att både presstält och diverse bekvämligheter som fanns att tillgå under själva OS hade förpassats till ett mindre tält där både skrivande, radio, funktionärer, fotografer och diverse annat kaffesuget folk fick trängas om utrymmet.
För övrigt bjöds det också på lite snacks till pressen. Skorpor och småkakor. Det mättade föga.
Vi själv hyllade vårt genialiska drag då vi efter två dagar fann en annan hemlig dörr just i anslutning till det här rummet och upptäckte ett nästan helt tomt rum där OS "egna" skrivbyrå och fotografer huserade.
De var vänliga nog att erbjuda oss plats och där kunde vi arbeta ifred och ostört men vi svenska fotografer nöjde oss inte förrän vi kapslade in oss i en helt egen isolering från omvärlden.
Se bara på Vilhelm Stokstad nedan så mysigt han har.
För att ta sig upp till ovan nämnda skidstadion så löd transportmedlen som följer:
Buss, säkerhetskontroll, trappor, linbana och därefter mindre buss igen, och gillar man naturbilder så såg utsikten ut så här från linbanan.
Utsikten från bussarna såg ut ungefär så här.
Väl uppe i linbanan kunde man njuta av utsikten som Vilhelm Stokstad gör nedan medan han samtidigt drömmer sig bort till de palmbeklädda gräsmattorna utanför sitt Las Palmas-hotell....
....eller så kunde man göra som DN:s utsände Nils Palmgren, och jag själv, dvs låtsatsnjuta av åkturen ända tills man tittade ner i ravinen eller att vagnen plötsligt bromsade in och började gunga.
Just vid de tillfällen önskade man att man tagit bilen.
Att ta sig upp på annat sätt än linbana verkade dock varit en omöjlighet om man inte varit ryska arbetare till antalet två, som vi en dag såg stå mitt i backen under linbanans brantaste brant med två spadar i nävarna.
Hur de tagit sig dit med den lutningen på backen förekom för oss totalt oförståeligt och vad deras ärende i backen med två spadar var, var just ännu mer obegripligt.
Lika obegripliga var även kartorna över längdskidornas spår som var upphäftade i pressrummet.
Ville man följa den banan så kunde man hamna varsomhelst i skogen och eftersom vissa lopp var så korta så vi knappt hann röra oss upp i backen så slutade nästan alla fotografering med att vi stod på samma plats, dvs den bästa.
Vid det gröna x:et markerat med en röd cirkel.
...och bara två meter längre bort kunde man utnyttja en bro för bilder med skuggor och detta var gott nog för oss.
Efter varje avslutad tävlingsdag fick vi också vara på tårna för att ta oss in på den sk blomsterceremonin.
Detta var en ganska lugn tillställning och med tanke på att själva medaljerna oftast inte delades ut förrän dagen efter, på en tjusig scen i en helt annan by, så tog man blomsterceremonin bara som en extra grej på det hela.
Således borde det inte gjort något att vi kom 10 sekunder för sent och inte blev insläppta till den sista blomsterceremonin som innehöll svenskt silver eftersom vi trots allt skulle få medaljutdelningen senare på kvällskvisten.
Föga anade vi att det just denna dagen givetvis skulle delas ut medaljer på själva arenan och helt plötsligt kändes vår förpassade läktarposition då inte helt klockren för detta ändamål.
Mer kreativitet fanns det i slalombackens fotofålla där funktionärerna verkligen haft sk "tid över".
Min egen kreativitet flödade också fint när jag byggde upp en mindre redaktion på mitt vardagsrumsbord med tillhörande proviant och dryck som man alltid behöver när man gör ut dagens arkivbilder.
Denna proviant införskaffades på "the big mall" som låg i huset bredvid vårt och som Palmgren på DN beskrev som ett gigantiskt varuhus(!).
Vi trodde honom inte förrän vi bevittnade detta med egna ögon och med tanke på hur folktomt det var på våra gator, och såg ut som på bilden nedan, så blev man förvånad över att "the big mall" (huset till vänster) var fullt av folk som vi inte hade en aning om var de faktiskt kom ifrån.
På "the big mall" införskaffade jag även en sen kväll denna middag som intogs i mitt vardagsrum.
200 pengar gick detta kalas loss på och det var väl överkomligt, även om den inte går till historien som en fröjd för ögat, och inte heller kunde jämföras med krabbpastan på Marriott.
Kollega Per Bohman på Aftonbladet ledde oss också en annan dag ut på extrema äventyr.
Vi hade stämt träff med en norsk skidåkare i den olympiska byn och detta visade sig inte alltför okomplicerat.
Efter en timmes transport i buss och linbana över helvetesgapets ravin så möttes vi till slut av brittisktalande dam i presstält som inte alls var riktigt pigg på att släppa in oss i den olympiska byn bara sådär.
Åh nej, hon förvisade oss upp för ett halvt berg, och där, någonstans i botten på andra sidan skulle vi finna en barrack, och där, och endast där, kunde vi få erhålla ett provisoriskt tillträdespass.
En eloge till Bohman dock, som erbjöd sin bärhjälp med tanke på att det var han som dragit ut oss på denna oändliga vandring.
Vi gjorde intervjun, tog bilder och och skulle därefter bege oss ut för att åter lämna byn.
Då fann vi, bara runt hörnan från där vi gjorde intervjun, entrén från den första baracken där vi blev nekade entré.
Det visade sig så lusigt att den första entrén låg ungefär 30 meter från där vi gjorde intervjun.
"Tack för den omvägen!" sa vi i vårt inre sinne och tackade byråkratin för organisatorisk planering och provisoriska inträdespass.
Vi var så trötta efter slit och släp så innan vi bemödade oss med att ta liften tillbaka slank vi in på tjusig bergsrestaurang i toppen av backen som fortfarande inte dansat ut julen.
Och så var det med den middagen.
En annan gång befann vi oss inne i den "riktiga" staden Sochi och den gången visste vi att vi hamnat på en ordentlig inhemsk krog när vi blev bländade av diverse diskolampor under hela middagen...
...och ungefär som nedan såg det ut när den stora majoriteten dansade runt borden redan kl 20.30 och Mannheimer på konkurrenten försöker äta en lugn middag bestående av både griskinder, kokad potatis, lamm och gröna ärtor.
Sochi då, ja det var ungefär som en större svensk stad...
Höga byggander, mycket bilar, några hyresätter och en annan kyrkbyggnad.
Ja, det var ungefär precis som en svensk stad... om man bortser från vissa mosaik-inslag som man kanske inte finner i den svenska stadsbilden.
När spelen avslutades rundade jag och Stokstad av det hela med att gå i mål i en numera klassisk målfålla och hade vi räknat milen så har vi utan tvekan avverkat minst 50 km, klassisk stil.
Det vi i alla fall visste var att vi hade ont i fötterna.
Vi rev stället när vi åkte därifrån eftersom vi insåg att skyltarna nedan även skulle göra sig rätt bra på våra journalistikollektiv i Sverige.
Vill man inse hur bissart och tokigt allt annat var så kan man titta på skylten som fanns i det palmprydda hotellets hiss, där man strikt och noga faktiskt förbjud både hammarslag och hopprepshoppande under hissen.
Det var ju typiskt eftersom jag allt som oftast brukar ta mig några hopprepshopp när jag åker hiss.
Mer tokigt var att jag hamnade in denna märkliga knipa och att jag faktiskt hade större problem med att reda ut detta besvärliga kameraremsbesvär än att få en bra fotoposition i den alpina backen.
Ett annat ogenomtänkt beslut var utberedningen av metallstaket på gångbanan när man bestämt sig att gräva lite mer i ett ett redan stort hål på gräsmattan.
Denna placering av metall mitt över gångbanan kan man således ha en del synpunkter på.
Vilhelm Stokstad, nedan, som jag fick gick äran att kampera ihop med, hade jag förresten också undervisat i sportfotografi på Biskops Arnö för två år sedan. Hans betyg då skall vi inte nämna högt, men vi kan konstatera att han numera höll en fin hög klass på sina sportkort!
Under spelens sista dag rundade vi också av det hela med att ta en bild på oss med den flammande elden i bakgrunden innan vi bänkade oss på den sk "utvigningen" som vi så lustigt också råkade kalla det en gång....
....och därefter hookade vi upp med resten av det pennförsedda gänget för en avslutningsmiddag på den 200 år gamla bykrogen bakom det palmprydda hotellet.
Där smörjde vi kråset den sista kvällen med goda drycker, dumplingar och en gryta som inte gick av för alla rubel i Ryssland.
Jag tror nog att vi alla runt bordet åt vars en gryta den där kvällen.
Alla utom Palmgren och Bohman.
De åt två.
1 kommentar:
Ha ha ha... nu vet vi hur glamouröst det är att åka på OS. :)
Skicka en kommentar