Idag var en sådan dag.
Igår kväll beslöt någon ur tävlingsledningen sig för att omstrukturera startdag på slalomtävlingen vilket resulterade i en stor omplanering även för min egen del.
Jag hade ju tänkt åka dit någon dag i förväg, reka lite, prata med fotochefen, och hitta bra positioner i backen, men nu när själva tävlingen skulle starta redan kl 09.00 och man enligt regelverket skall vara på sin plats i backen en timme innan start så var det bara att ställa urverket på 05.30.
Eftersom jag inte hade någon aning om hur lång tid transporten dit skulle ta så hoppade jag på en buss kl 06.12 och hamnade utanför det alpina presscentret redan kl. 06.50.
Det hade ju varit perfekt att vara ute i så otroligt god tid men ännu bättre hade det varit om jag vetat i förväg att det inte öppnade förrän 07.00.
Jag inledde dagen med att frysa i 10 minuter.
När fotochefen satte nyckeln i låset så var jag i alla fall den första att samtala med honom om det nödvändigaste fotoarmbanden och bästa positionerna i backen.
Jag minns inte namnet på chefen, han var tydligen vice chef under själva OS, men när man hela tiden får svar att allt går att fixa så blir man ju glad redan på morgonen.
Det är ju precis så det skall vara.
Nu skulle jag visserligen inte göra så avancerade saker, förutom att ta mig upp i backen och hitta en bra position, och det är ju avancerat nog för mig som inte är en alpine kind of guy.
Men jag satte fötterna i de taggiga järnen och knatade upp för en halv slalombacke.
Där slog jag position med en tysk, en amerikan och en fransman och vi konstaterade att just denna dag, då vi skall stå i en backe och vänta, inte kunde varit mycket sämre.
Snön stod som regn i backen och när funktionärerna åkte förbi och välkomnade oss till " the Sochi winter time" med efterföljande "hahaha" så slog det mig att det faktiskt varit en lysande sol alla föregående dagar och att jag faktiskt känner mig lite solbränd.
Men det är ju alltid trevligt med lite vinter som omväxling.
Jag invigde för övrigt mina nya vantar idag som kostade 475 kr och jag tappade bort den ena någonstans i backen och så var det med den saken.
När den sista åkaren susat förbi oss några timmar senare och mina nya kamrater, fransmannen, amerikanen och tysken, packade ihop och gick ner så undrade jag var mitt fotografiska mål för dagen tagit vägen. Ett 20-tal meter ovanför kom så Sveriges enda bidrag nedglidande vid sidan om banan efter något tekniskt fel och efter mycket möda och stort besvär från min sida fick jag inte ens en enda åkbild på henne.
Då gick jag också ner.
Om man bortser från snömosig bakgrundsdimma och flingor stora som snöbollar så var tävligen trots allt helt otrolig, fantastisk och framförallt imponerande.
Denna snabbaste resan från slalombacke till längdskidsbana går enklast och snabbast så här:
- Minibusstransport från slalombacke till buss-hub
- Från buss-hub, byt till större buss med riktning Gorki Press Center
- Från Gorki Press Center, ny buss destination Laura bus-hub
- I Laura bus-hub byt till linbana
- Efter linbana byt till ny minibuss, destination Laura ski stadium
Inom den här transporttiden hann jag även avverka lunch bestående av den kulinariska enrättermenyn vatten och choklad (tack för att du köpte det där Åsa) samt även installera ett mindre kontor på linbanan och sända iväg 28 slalombilder där uppifrån korgen.
När jag så anlände till stadion kastades jag rakt in i semifinalen på herrarnas sprint och det hela slutade med ännu ett medaljkalas för svensk del, denna gången av valören silver.
Min kompanjon Vilhelm Stokstad på konkurrenten hänger i och hade även dagen till ära skaffat sig ett plastigt regnskydd med klass.
Jag minns när jag undervisade Vilhelm i konsten av eminent sportfotografering på Biskops Arnö och föga anade jag att han två år senare skulle stå bredvid mig i Sochi och hela tiden visa upp mästerverk på mästerverk. Han är duktig Vilhelm och det märks, han springer även mycket snabbare än jag med 25 kilo kameror på ryggen.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar