Det känns som igår.
Jag knackade på dörren till vår lilla lägenhet och förväntade mig att lilla Nils skulle öppna med ett solstråle smajl (som han visserligen inte har, utan mer ett skogshuggar smajl med drakula tänder).
Men se, han öppnade aldrig.
Han var ute och handlade bröd och jag fick kånka in alla prylar själv.
Det var för två veckor sedan, men känns baske mig som om det utspelades under gårdagen.
Idag fick vi ett oebhagligt telefonsamtal till vårt rum som bad oss att anmäla våra flygtider. Det måste ju betyda att hemresan börjar närma sig...
Redan??
Hur går det ihop? Vi kom ju för fanken precis hit.
Hallo Time Warp! Did you just skip two weeks of my life?
2 kommentarer:
Jasså du vill inte komma hem?
Ja, som Johan skrev, du vet vad som väntar!!! Sov mycket nu för jag spar på mina krafter och Rufus vill ha någon att busa med brotta ner när du kommer hem...
puss
klart jag vill komma hem till er babe, men det är ju alltid lite tår i ögat när det börjar ta slut.
Det har ju gått alldeles för snabbt, man har ju knappt hunnit göra något, känns det som....
Eller har man det? Jag har ingen aning.
Knappt hunnit se vad man själv gjort.
Skicka en kommentar