Kakverket som innehöll diverse tjusiga ingredienser stod fint på värming i ugnsmaskinen och medan äppledoften letade sig in i näsborrarna så letade jag under tiden upp lämpligt ljusinfall från närliggande fönster.
So far so good.
Det här blir ju briljant var min tanke och när kakan så lämnade värmen så placerade jag den på tjusigt fat med blå mönster från 30-talet.
Jag snurrade den, kisade lite, som man oftast gör sakens skull, och kollade var fönstret spred solens strålar på förnämligast vis.
Jag hade således inte tagit ETT ENDA knäpp innan jag var tvungen att använda mig av den briljanta iden som jag en gång i tiden fått lära mig angående fotografering av mat och tallrikar, lägg en gaffel eller diverse föremål under tallriken så att matobjektet vinklas upp lite.
Det skall ge en bättre bild har jag fått höra.
Att vinkla tallriken hade ju varit ett smart drag att göra om det inte vore så att kakverket legat kvar på en mindre plåtbit och bestämt sig för att använda denna som en nyvallad snowboardbräda.
Objektet var inte bara på väg att susa ut från tallriken, utan även på väg att ta sats mot bordskanten för att avnjuta ett prakthopp och möjligtvis därefter landa ganska ovarsamt i golvplankorna.
Men men men.. mina reflexer kan i vissa fall jämföras med en puma, i andra fall med blixten.
Detta var det senare.
Min vänster näve hann kasta sig under ekipaget och bromsa fallet, och då var kakan redan i luften på väg neråt, medan min högra dito instinktiv greppade om det jag fann närmast till hands, dvs själva kakan. (Föreågående scenario kan ni gärna tänka er utspelas i slow motion för bästa realistiska upplevelse).
Samtidigt skrek jag både jag, reporten och kocken ett filmiskt "NOOOOOOOO!! " med öppna munnar samtidigt som vi spärrade upp våra ögon.
(Nä. Det gjorde vi faktiskt inte. Där ljög jag. Men om det hade det varit en film så hade den scenen bergis sett ut så här:)
Nu återgår vi till sanningen.
Trots en kamera på axeln och koncentration på fönsterljus så hann jag kasta upp mina nävar och hade jag inte innehaft denna extraordinära reaktionsförmåga så hade golvplankorna fått smaka en blandning av äpple, kanel och lavendelsocker.
Jag räddade upp kalaset på bordet och efter en närmare besiktning av bakverket så insåg jag att vänsternäven gjort en bra manöver, den bromsade farten.
Högernäven däremot, den hade planterat fem normalstora fingerhål, strategiskt utspridda i den bruna kakcirkeln.
Hade man haft en väldigt väldigt väldigt liten golfklubba och en väldigt väldigt liten miniboll så kunde man utan tvekan spelat en femhålsbana av mini-mini-golf på kakan om man velat.
Jag fann mig dock snabbt och räddade situation med följande: "OOooops! Det här var inget vidare".
Vi hade nog inte haft möjlighet att vänta på tillverkningen av ännu en äpplebakelse och det hade inte varit lätt att skriva en artikel om äpplekaka med tillhörande bild från golvet.
Men vi lärde oss av detta också.
Det visade sig att tjejen som bakade även hade färdigheter med att bygga upp, fylla igen, bygga lite till, strö över diverse solrosfrön och göra en Extreme-äpplekaka-make-over som skulle gjort Ty Pennington arbetslös.
Om han nu varit i kakbranschen.
Bara några minuter senare kunde vi skrika "Move that blixt" för den behövde vi ju inte använda när det trots allt kom in ett ganska bra fönsterljus.
Karoline Jönsson, som den duktiga kocken hette, gjorde underverk med restaureringen och jag lämnade stället med kakbilder som inte visade några märkbara avtryck från mina nertryckta fingarspetsar.
Puh, det gjorde hon bra det där.
Vill man laga sig en lika tjusig äpplekaka som den här så hittar man Karolines receptet HÄR.
Men jag kan ge ett hett tips, skall du ta en bild på den efteråt, undvik att lägga något under tallriken.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar